Falska meddelanden som gäller skatteåterbäringar cirkulerar som sms. Mer information om falska meddelanden

Energibeskattningen

Har getts
13.6.2022
Diarienummer
VH/1061/00.01.00/2022
Giltighet
1.1.2022 - Tills vidare
Bemyndigande
2 § 2 mom. i lagen om Skatteförvaltningen (503/2010)

I denna anvisning behandlas frågor som gäller tillämpningen av lagen om punktskatt på flytande bränslen (1472/1994, nedan också bränsleskattelagen) och lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996, nedan också elskattelagen).

I anvisningen behandlas tillämpningen av energiskattelagstiftningen från och med 1.1.2022. Anvisningen har uppdaterats eftersom ändringar trätt i kraft från och med 1.1.2022 i elskatten för datorhallar (2.4.3) och återvinningsindustri (2.4.5) och beskattningen av biogas (3.3) och bränntorv (3.5). Små preciseringar har gjorts vad gäller förutsättningarna för skattefrihet för första användning (1.5.4) och utnyttjande av ett pumpverk som apparat för eget bruk (2.5.2). Också andra uppdateringar som främst är av teknisk natur har gjorts i anvisningen.

Ändringar i elskatten på värmepumpar (2.4.4) träder i kraft med en förordning av statsrådet som ges senare under år 2022.

1 Beskattning av flytande bränslen

Punktskatt på flytande bränslen tas ut på motorbensin, bensin för små motorer, bioetanol, etrar, biobensin, dieselolja, paraffinisk dieselolja, biodieselolja, lätt brännolja, biobrännolja, tung brännolja, flygbensin, flygpetroleum, metanol och flytgas. Också alla sådana produkter som används som motorbränsle är skattepliktiga (till exempel motorpetroleum, och förgasarsprit). Dessutom är alla kolväten som används för uppvärmning skattepliktiga.

1.1 Skattepliktiga bränslen

Flytande bränslen definieras i 2 § i lagen om punktskatt på flytande bränslen.

Motorbensin

Med motorbensin avses bensin som hör till varukod 2710 i tulltariffen.

Bensin för små motorer

Med bensin för små motorer avses en till varukod 2710114100 i tulltariffen hänförlig produkt, som motsvarar de gränsvärden som finns angivna i 2 § 10 punkten i lagen om punktskatt på flytande bränslen.

Enligt regeringsproposition 147/2010 skiljer sig bensinen för små motorer från vanlig bensin speciellt på grundval av hur dess kolväten är sammansatta. Med den avses bensin som består av mättade, kraftigt förgrenade alkaner och som praktiskt taget inte innehåller några som helst aromater eller olefiner. Den innehåller inte något kolväte som anses vara av de mest skadliga, såsom bensen. 

Bioetanol

Med bioetanol avses en till varukod 2207 i tulltariffen hänförlig produkt framställd av biomassa, om produkten är avsedd att användas som uppvärmnings- eller motorbränsle.

Om till exempel bensin blandats med bioetanol, ska blandningen i samband med import inte tarifferas enligt varukoden för etanol, 2207, utan enligt varukod 3824. Detta ändrar dock inte beskattningen av bioetanol, om den skattskyldige kan skilja åt andelen etanol i blandningen.

Etrar

Med etrar avses bensinkomponenter hänförliga till varukod 2909 i tulltariffen:

TBE (metanolbaserad bensinkomponent metyl-tert-butyleter),

TAME (metanolbaserad bensinkomponent metyl-tert-amyleter),

ETBE (etanolbaserad bensinkomponent etyl-tert-butyleter) och

TAEE (etanolbaserad bensinkomponent etyl-tert-amyleter).

I fråga om etrar ska det beaktas att etrarna vid tillverkningsprocessen vanligtvis består upp till 90–95 procent av etern i fråga och till 5–10 procent av ”orenheter” från tillverkningen, det vill säga andra kolväten (till exempel fossil bensin och bioetanol). Dessa olika komponenters mängder ska anges separat i beskattningssituationen och skatt och försörjningsberedskapsavgiften för komponenten i fråga ska betalas. Denna indelning ska göras trots att produkten säljs som ETBE, TAME e.d. innehållande dessa andra komponenter.

Biobensin

Med biobensin avses en till varukod 2710 i tulltariffen hänförlig, av biomassa framställd kolvätekomponent, som ingår i bensin och inte innehåller syre.

Etanoldiesel

Med etanoldiesel avses dieselbränsle med en etanolhalt på 83–92 volymprocent och med en halt av tändförbättrande tillsatsämne på 5–10 volymprocent.

Dieselolja

Med dieselolja avses dieselolja hänförlig till varukod 2710 i tulltariffen.

Paraffinisk dieselolja

Med paraffinisk dieselolja (dieselolja para) avses en produkt, där cetanvärdet är minst 51, tätheten 765–810 gram per liter vid 15°C, halten av polyaromatiska kolväten (PAH) högst 1,1 viktprocent, svavelhalten högst fem milligram per kilogram och som ger minst 95 volymprocent destillat vid 360°C. Om paraffinisk dieselolja blandas med dieselolja, ska dieseloljan före blandningen uppfylla kvalitetskraven för dieselolja.

Beskattning av GTL-diesel och dess värmevärde

Med GTL-diesel avses diesel som är framställd av naturgas. Därför är det fråga om helt fossilt bränsle. GTL:s värmevärde är mätt till 34,4 MJ/l som motsvarar kemiskt syntetisk paraffinisk biodiesel. GTL uppfyller de krav som enligt lagen om punktskatt på flytande bränslen ställs på paraffinisk dieselolja (2 § 13 punkten) och hör således till produktgrupp 51 (dieselolja para) i lagen. Också i anmälningar om distributionsskyldighet ska dess värmevärde anges vara detsamma som för paraffinisk dieselolja, det vill säga 34 MJ/l.

Biodieselolja

Med biodieselolja avses en produkt som motsvarar dieselolja och är framställd av biomassa.

Flygbensin

Med flygbensin avses till varukod 2710 i tulltariffen hänförligt bränsle, som lämpar sig för användning i förbränningsmotorer i flygplan.

Flygpetroleum

Med flygpetroleum avses till varukod 2710 i tulltariffen hänförligt bränsle, som lämpar sig att användas i turbin- eller dieselmotorer i flygplan.

Lätt brännolja

Med lätt brännolja avses dieselolja eller gasolja enligt varukod 2710, vilken lämpar sig för användning vid uppvärmning och i arbetsmotorer och fast installerade motorer.

Med lätt brännolja avses en produkt som vid destillering enligt EN ISO 3405- eller ASTM 86-metoden ger minst 85 volymprocent destillat (inklusive förluster) vid 350 °C. Dessutom ska lätt brännolja göras identifierbar på det sätt som i lagen om punktskatt på flytande bränslen föreskrivs.

Bestämmelser om användningen av lätt brännolja som bränsle i fordon och farkoster finns i bränsleavgiftslagen (1280/2003) och i lagen om bränsleavgift som betalas för privata fritidsbåtar (1307/2007).

Svavelfri lätt brännolja

Med svavelfri lätt brännolja avses lätt brännolja vars svavelhalt är högst 10 milligram per kilogram.

Biobrännolja

Med biobrännolja avses bränsle som är framställt av biomassa och lämpar sig för användning i uppvärmning och i fast installerade dieselmotorer och i arbetsmaskiner med dieselmotor.

Tung brännolja

Med tung brännolja avses till varukod 2710 i tulltariffen hänförliga oljor och oljeprodukter, som är avsedda för uppvärmning, med undantag av dieselolja och lätt brännolja.

Med tung brännolja avses en produkt som vid destillering enligt EN ISO 3405- eller ASTM D 86-metoden ger mindre än 65 volymprocent destillat (inklusive förluster) vid 250°C eller för vilka volymprocenten inte kan bestämmas genom dessa metoder vid 250°C.

Flytgas

Med flytgas avses till varukoderna 2711 12 och 2711 13 i tulltariffen hänförliga gaser i flytande form som består av propan, butan eller blandningar av dem.

Förkortningar i skattetabellen

I skattetabellen för flytande bränslen har man i samband med bränslen angett förkortningar för att skilja åt biobränslen på basis av deras miljöegenskaper. Förkortningarna definieras i 2 § 27 punkten i lagen enligt följande:

a) R betyder att biobränslet uppfyller hållbarhetskriterierna enligt lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (393/2013).

b) T betyder att bränslet uppfyller ovan nämnda hållbarhetskriterier och har producerats av avfall eller rester eller av oätligt cellulosahaltigt material eller lignocellulosa.

c) P avser ovannämnda paraffiniska dieselolja.

Biomassa

Med biomassa avses den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter från jordbruk, skogsbruk och därmed förknippad industri samt från fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall.

1.2 Beskattning av metanol

Metanol, det vill säga metylalkohol CH3OH har definierats som flytande bränsle i lagen om punktskatt på flytande bränslen. Metanol är en produkt som hör till beteckning 2905 11 00 i tulltariffen. Metanol som inte är syntetiskt tillverkat och som är avsett för användning som motor- eller uppvärmningsbränsle är utifrån 2 § 1 d i bränsleskattelagen ett flytande bränsle och följaktligen uppbärs punktskatt på den.

Därtill beskattas metanol enligt den substitutionsprincip som beskrivs i kapitel 1.3, om den används som trafikbränsle. Detta gäller för såväl metanol som tillverkats syntetiskt eller icke-syntetiskt.

Skattetabellen för flytande bränslen innehåller en separat definition av skattenivåerna för ”vanlig” metanol som uppfyller hållbarhetskriterierna (metanol R) och avfallsbaserad metanol (metanol T). Skattenivåerna i skattetabellerna används enbart om metanol används som trafikbränsle.

Metanol förekommer i olika styrkor. Skatt betalas dock enligt antalet bränsleliter, utan att beakta metanolstyrkan.

1.2.1 Skatteupplag och tillstånd för metanol

Eftersom metanol som är avsett som motor- och uppvärmningsbränsle omfattas av tillsyns- och överföringssystemet för punktbeskattningen, ska dess tillverkare ha ett tillstånd för ett skatteupplag för produkten, trots att produkten inte säljs, utan används av tillverkaren själv. Också metanoltillverkare som skattefritt i sin helhet använder metanol själv i första användning eller i elproduktion, ska skaffa ett tillstånd till ett skatteupplag. Enbart vad gäller viss råvaruanvändning, där metanolen inte omfattas av tillsyns- och överföringssystemet, behövs inte tillstånd.

Om ett företag redan har tillstånd för skattefri lagring av bränsle, täcker bränslet också metanol. Förutsättningen är att tillståndet täcker också lagercisterner för metanol. Om tillståndet inte täcker en metanolcistern, ska tillståndsinnehavaren sända en ansökan om ändring av tillståndet till Skatteförvaltningen. Det är inte nödvändigt att ansöka om ett helt nytt tillstånd.

1.2.2 Skattefrihet för metanol

Metanol omfattas av de skattefriheter som föreskrivs i 9 § i lagen om punktskatt på flytande bränslen. Om metanol används till exempel i elproduktionen eller i första användning, är dess användning skattefri.

1.2.3 Beskattning av metanol som uppvärmningsbränsle

Skatt ska betalas på annat än syntetiskt tillverkat metanol. Syntetiskt tillverkat metanol är inte metanol som uppkommit som en biprodukt i en biologisk process. Till exempel metanol som uppkommer som en biprodukt i skogsindustrin är inte syntetisk och det omfattas följaktligen av beskattningen.

I 2 § 19 punkten i lagen om punktskatt på flytande bränslen fastställs som biobränsleolja en produkt som är framställd av biomassa och lämpar sig för användning för uppvärmning och i fast installerade dieselmotorer och i arbetsmaskiner med dieselmotor. Metanol som uppkommer som biprodukt i skogsindustrin eller som tillverkats av ett annat ämne av biologiskt ursprung har tillverkats utifrån en biomassa, och ses som biobrännolja, då det används till exempel i uppvärmning.

1.3 Substitutionsprincipen

Enligt 2 a § i lagen om punktskatt på flytande bränslen ska de flytande bränslen som inte har någon skattenivå i accistabellen beskattas på grundval av sitt användningsändamål enligt den skattenivå som gäller för motsvarande motor- eller uppvärmningsbränsle i accistabellen.

Därtill ska alla andra produkter som används, är avsedda att användas eller säljs som motorbränsle eller som hjälpmedel eller tillsatsämne för motorbränsle eller såsom ämnen som utökar motorbränslets volym beskattas enligt skattenivån för motsvarande motorbränsle.

Utöver flytande bränslen, ska alla kolväten som används eller är avsedda att användas eller säljs för att användas vid uppvärmning beskattas enligt skattenivån för motsvarande uppvärmningsbränsle.

Med kolväten avses här organiska föreningar som består av kol och väte eller produkter som huvudsakligen består av kolväteblandningar. Detta gäller också kolväten eller produkter innehållande kolväten som uppstår som bi- eller avfallsprodukter inom industrin.

1.4 Fastställande av skatt och skattskyldighet

Punktskatt på och försörjningsberedskapsavgift för flytande bränslen beräknas för produkter i en temperatur på 15 celsiusgrader. Godkända upplagshavare är skyldiga att betala skatt för den mängd som de under skatteperioden frisläppt för konsumtion eller använt själva. Registrerade och tillfälligt registrerade mottagare betalar punktskatt på de bränslen som de tagit emot.

Bland annat godkända upplagshavare och registrerade mottagare är skattskyldiga. Skattskyldiga är också de till vilka bränsle överlåtits från statens säkerhetsupplag, företag som idkar handel med bränsle för de hjälpmedel som tillsatts i bränslet samt den som överlåter eller använder i 2 a § avsett ersättande bränsle för de ändamål som anges i paragrafen. Skattskyldigheten gäller också dem som grundlöst skaffat dessa produkter för ett skattefritt ändamål. Bestämmelser om skyldigheten att betala punktskatt finns i 12–13 § i punktskattelagen.

Beskattningen av bränslen verkställs som beskattning av de bränslekomponenter som fastställs i skattetabellen. Skatterna i skattetabellen tillämpas på flytande bränslen som används som sådana eller som används i en blandning med något annat flytande bränsle eller med något annat motsvarande motor- och uppvärmningsbränsle.

Godkända upplagshavare ska föra bok över mängden av olika komponenter i de bränslen som finns i skatteupplaget. Bokföringens riktighet ska granskas med bränsleanalyser minst 2–3 gånger per år, varefter bioandelarna från provet ska användas som värden för upplagscistern, tills en komponent tillsätts i den nästa gång. När den bioandel som fåtts utifrån provet väsentligen avviker från det beräknade värdet, ska distributören reda ut vad avvikelsen beror på och om den har någon inverkan på bioandelarna i de bränslen som tidigare frisläppts för konsumtion.

Därtill ska mängden av varje bränslekomponent uppges, när bränslen flyttas från en godkänd upplagshavare till en annan. Det finns skäl att i mån av möjlighet också uppge bränslekomponenternas sammansättning när bränsle frisläpps för konsumtion.

1.4.1 Hållbarhetskriterier för biobränsle

Överensstämmelsen med hållbarhetskriterierna fastställs enligt lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (393/2013) för biodrivmedel som förbrukats efter 1.1.2014. Verksamhetsutövaren lägger fram de uppgifter som behövs för övervakningen av kriterierna till den övervakande myndigheten, det vill säga till Energimyndigheten. Den skattskyldige ska visa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda till Skatteförvaltningen med ett godkännande av Energimyndigheten eller med ett frivilligt system som godkänts av EU-kommissionen.

1.5 Skattefriheter

Befriade från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift är:

  • bränslen som går till statens säkerhetsupplag,
  • bränslen som används som energikälla vid oljeraffineringsprocessen, 
  • bränslen som används såsom råvara eller hjälpmedel vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas,
  • bränslen som används i fartygstrafik som drivmedel för andra fartyg än privata fritidsbåtar,
  • bränslen som används vid elproduktion,
  • bränslen som används i flygtrafik vid annat än privat nöjesflygning

1.5.1 Flytgas

Ett tillstånd enligt punktskattelagen ska innehas för skattefri tillverkning, lagring, sändning och mottagning av flytgas.  Också aktörer som använder stora mängder flytgas för skattefria ändamål kan registrera sig.

På flytgas som packats i en detaljförsäljningsförpackning på högst 1 000 gram tillämpas enbart tillsyns- och överföringsbestämmelserna för punktbeskattningen. Skatt uppbärs inte på mindre flytgasförpackningar. I övrigt omfattas flytgaser vad gäller skattefrihet av samma skattefriheter som övriga flytande bränslen (se kapitel 1.5.).

1.5.2 Direkt första användning

Bränslen är skattefria enligt 9 § 3 punkten i lagen om punktskatt på flytande bränslen, när de används i industriell produktion direkt vid första användningen då en vara tillverkas.

Enligt den etablerade tolkningen i rättspraxis avses med direkt första användning att den låga och de rökgaser som uppstår vid förbränning av bränsle rör vid den produkt som tillverkas. Om bränslet används för upphettning av ett medium eller i övrigt på indirekt sätt, godkänns användningen inte som första användning.

Bränslen som använts i sodapannor i tillverkningsprocessen för cellulosa, vid urdrifttagning av en panna och som stödbränslen, anses ha använts vid första användningen. Bränslen som används vid urdrifttagning av en panna utgör inte första användning förrän grönlut kommer från pannan. Också bränslen i luktgaspannor och mesaugnar i samband med tillverkning av cellulosa utgör första användning, men först då de producerar en produkt och utgör en del av återvinningsprocessen för kemikalier vid anläggningen. Om luktgaspannor eller mesaugnar används enbart vid förbränning eller värmeproduktion och om kemikalier inte tas till vara, är det inte fråga om första användning.

Närmare information finns i Skatteförvaltningens anvisning Skattefrihet för bränsle i industriell användning.

1.5.3 Förfaranden för småskaliga tillverkare av biobrännolja

Med biobrännolja avses biodrivmedel som används för uppvärmning, i fast installerade dieselmotorer och arbetsmaskiner med dieselmotor. Biobrännolja kan framställas av all biomassa.

Småskaliga tillverkare av biobrännolja omfattas av ett förenklat punktskatteförfarande, om tillverkarens produktion understiger 100 000 liter per kalenderår, om bränslet endast förbrukas i Finland och om bränslet inte används som trafikbränsle i Finland. En småskalig tillverkare av biobrännolja ska innan verksamheten inleds registrera sig som skattskyldig hos Skatteförvaltningen. Registreringsanmälan görs i MinSkatt.

Om produktionen av biobrännolja överstiger 100 000 liter per kalenderår eller en del av produktionen går till export eller används som trafikbränsle, omfattas biobrännoljan av normala tillståndsförfaranden vid punktbeskattningen.Genomförandet av skattefriheten för vissa flytande bränslen

Flera produkter som uppräknats som skattepliktiga produkter i 2 § i lagen om punkstatt på flytande bränslen används som råvaror i industriell produktion. Om produkterna i fråga används som råvaror i industriell produktion är de punktskattefria.

Vid användning av flytande bränslen som förtecknats som skattepliktiga och inte har någon skattenivå i skattetabellen i uppvärmnings- eller trafikanvändning, betalas skatten enligt skattenivån för motsvarande uppvärmnings- eller trafikbränsle. Bränslen som använts i industriell produktion i annat än förbränningssyfte, till exempel som råvara eller hjälpmedel eller i direkt första användning, är i så fall inte punktskattepliktiga. Då de inte används som uppvärmnings- eller trafikbränslen, blir de inte heller skattepliktiga med stöd av substitutionsprincipen enligt 2a § (se kapitel 1.3).

Lagens 2 b § innehåller bestämmelser om de flytande bränslen som vid överföring omfattas av tillsyns- och överföringssystemet för punktbeskattningen. Punktskatt ska betalas också på en produkt som överlämnas för ett skattefritt ändamål, om kunden inte har ett punktskattefritt upplag. En slutanvändare av en produkt kan ansöka om återbäring av den punktskatt som betalats för en produkt som använts för ett skattefritt ändamål.

Flytande bränslen som inte har någon skattenivå i skattetabellen, kan under vissa förutsättningar säljas som råvara för industriella produkter direkt skattefritt också till en annan slutanvändare än en godkänd upplagshavare. I så fall ska följande tre villkor vara uppfyllda:

  1. Produkten säljs som råvara till en industriell produkt på så sätt att säljaren har ett punktskattefritt upplag och varan överförs från detta upplag.
  2. Den produkt som säljs har inte någon egen skattenivå i skattetabellen över flytande bränslen.
  3. Bestämmelsen i 2 a § i lagen om punktskatt på flytande bränslen ska nämnas som grund för skattefriheten på säljfakturan.

Om en produkt har en skattenivå i den skattetabell som finns som bilaga till lagen om punktskatt på flytande bränslen, genomförs skattefriheten med återbäringsförfarandet och ovan nämnda skattefria försäljning är inte möjlig.

1.5.4 Tillvaratagande av kolväten

Enligt 9 b § i lagen om punktskatt på flytande bränslen har en godkänd upplagshavare rätt att på ansökan få återbäring av den punktskatt och försörjningsberedskapsavgift som på basis av överlåtelse till med skatt och försörjningsberedskapsavgift belagd konsumtion betalats för kolväten som uppsamlats från motorbensin och produkter som ersätter den. En förutsättning för återbäring är att det uppsamlade kolvätet förvätskas till bensin i ett skatteupplag. Den mängd kolväten som berättigar till återbäring är av den mängd motorbensin som överlåtits för konsumtion och beräknats på det sätt som avses i 6 § 1 mom. 1 punkten:

1) 0,14 volymprocent, om de kolväten som frigörs från bensinen uppsamlas både i skatteupplaget och på distributionsstationen,

2) 0,07 volymprocent, om de kolväten som frigörs från bensinen uppsamlas i skatteupplaget.

Ansökan om återbäring kan göras av den godkända upplagshavare från vars skatteupplag bensinen har överlåtits till konsumtion.

2 Beskattning av el

2.1 Skyldighet at betala punktskatt på elström

Enligt lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996) ska elskattskyldiga betala energiskatt och en försörjningsberedskapsavgift för elström som frisläppts för konsumtion.

I regel är nätinnehavare och elproducenter skyldiga att betala punktskatt på el. Också aktörer som skaffat el med skatteklass II kan vara skattskyldiga, om elen konsumerats i användningen enligt skatteklass I. Om en annan än nätinnehavaren inom ramen sin förvärvsverksamhet tar emot elström från ett annat medlemsland eller importerar elström från ett land utanför gemenskapen och denna elström inte går via nätinnehavarens elnät i Finland, är mottagaren av elström skattskyldig för elmängden i fråga. Om en innehavare av ett ellager registrerat sig som godkänd skatteupplagshavare, är han eller hon skattskyldig för elström som laddats till ellagret och därifrån frisläppts för konsumtion.

Den skattskyldige ska i MinSkatt registrera sig som elskattskyldig hos Skatteförvaltningen separat för varje kraftverk eller ellager innan kraftverket tas i bruk. Varje kraftverk eller ellager ska registreras separat. Med kraftverk avses här alla elproduktionssystem med en nominell effekt på över 100 kVA, till exempel reservgeneratorer, solelsystem och vindkraftverk. Vad gäller vindkraft är det möjligt att registrera en vindpark som finns i samma område och bakom samma nätanslutning/adapter som ett vindkraftverk, och alla vindkraftverk behöver i så fall inte registreras separat.

Elproducenter är vad gäller elskattskyldigheten indelade i tre kategorier:

  • Mikrokraftverk med en nominell effekt på högst 100 kVA, som helt och hållet lämnar utanför beskattningen.
  • Småskaliga kraftverk, med en nominell effekt på över 100 kVA, men med en årsproduktion på högst 800 000 kWh, vilka registrerar sig som småskaliga elproducenter och lämnar in en skattedeklaration för den mängd el som de producerar under ett helt år.
  • Elproducenter, vindkraftverk vars nominella effekt överstiger 100 kVA och årsproduktion överstiger 800 000 kWh. Ger en normal skattedeklaration (skattepliktiga och skattefria leveranser) månatligen oberoende av om de matar in el i elnät eller inte.

Den skattskyldige ska lämna in en skattedeklaration och betala skatt senast den 12:e i den andra månaden efter skatteperioden.

2.1.1 Undantagna från elskattskyldigheten

Befrielse från elskattskyldigheten innebär i praktiken att producenterna i fråga skattefritt själva får använda eller till en annan direkt överlåta el som de producerat för konsumtion.

  • Om den producerade skatten överförs till förbrukning via ett elnät, ”överförs” inte skattefriheten med elen, utan den nätinnehavare som överför elen till förbrukning bär upp elskatt på denna.

Mindre elproducenter, det vill säga producenter som producerar el med mikrokraftverk med en nominell effekt på högst 100 kVA, är befriade från alla skyldigheter i anknytning till elbeskattningen. Dessa aktörer behöver inte registrera sig som skattskyldiga och inte heller ge skattedeklarationer rörande deras elproduktion. 

Större småskaliga elproducenter som har en nominell effekt på över 100 kVA, men som producerar högst 800 000 kWh per år, har en skyldighet att registrera sig som elskattskyldiga hos Skatteförvaltningen. De ska lämna in skattedeklaration enligt kalenderår (den 12:e februari för hela föregående år), så att den föreskrivna årsproduktionsgränsen kan övervakas.

  • Småskaliga elproducenter betalar inte punktskatt på elström som de producerat och använt, utan de lämnar årligen in en skattedeklaration enbart av övervakningsrelaterade skäl. Med skattedeklarationen anmäls enbart mängden producerad elström.
  • Om årsproduktionsgränsen för en elproducent som registrerat sig som småskalig producent överskrids, ska producenten lämna in skattedeklarationer för produktionen under hela början av året enligt skatteperiod och betala eventuell elskatt, som borde ha betalats för skatteperioderna i början av året.

Ovan refererade regler gäller på samma sätt för alla elproduktionsformer och bränslen som används i produktionen.

2.2 Registrering som elskattskyldig

2.2.1 Registrering av nätinnehavaren och elproducenten

Nätinnehavare, elproducenter och småskaliga producenter ska registrera sig som skattskyldiga. Det finns bestämmelser om registreringsförfarandet i 5 kap. i punktskattelagen. Registreringen ska göras hos Skatteförvaltningen i MinSkatt.

Enligt Skatteförvaltningens tolkning betyder detta att övriga än ovan nämnda aktörer inte kan registrera sig som skattskyldiga, även om de med stöd av 5 § 1 mom. i lagen vore skyldiga att betala elskatt i vissa fall. I praktiken innebär detta att övriga än nätinnehavare och elproducenter och småproducenter kan registrera sig som regelbundet skattskyldiga. Dessa aktörer har enbart tillfällig verksamhet som utövas i undantagsfall och de är sporadiskt skattskyldiga.

2.2.2 Registrering av ellager

Med ellager avses en funktionell helhet som består av anordningar, aggregat och byggnader avsedda för kortvarig elektrokemisk lagring av el. I praktiken utgörs ellager i beskattningen av kemiska ellager, såsom bly-, litiumjon- och flödesackumulatorer samt kondensatorer. Power to gas-anläggningar är ur beskattningssynvinkel elförbrukningsobjekt, och de är följaktligen inte ellager.

En innehavare av ett ellager kan ansöka om tillstånd för innehavare av ett skattefritt ellager hos Skatteförvaltningen, om elström överförs direkt för förbrukning från lagret. Därtill ska ellagret i fråga var vara fast monterat på platsen. Mobila lager beviljas inte tillstånd.

Vid en ansökan om upptagning som godkänd upplagshavare, blir innehållaren av ellagret skattskyldig vad gäller den elström som laddats till ellagret och innehållaren av ellagret ska månatligen lämna in en skattedeklaration om överföring av skattepliktig och skattefri el och betala elskatt enligt de skattepliktiga överföringarna. Därtill ska en innehavare av ett skattefritt ellager, i enlighet med öppenhetsskyldigheten för statsstöd, årligen till Skatteförvaltningen ge en rapport över överlåtelse av el enligt skatteklass II och den egna förbrukningen.

Ellager från vilka elström inte överförs direkt till förbrukning kan inte beviljas tillstånd för en skattefri upplagshavare. Ellager i elöverförings- och distributionsnät anses vara en del av nätet i fråga. Ellager i anslutning till ett kraftverk anses utgöra en del av kraftverket i fråga och elström som laddats från dessa nät och matats in tillbaka i nätet anmäls tillsammans med kraftverkets egen produktion.

2.2.3 Registrering av småskaliga producenter hos Skatteförvaltningen

Alla elproducenter och ägare av reservkraftmaskiner med en nominell effekt över 100 kVA ska registrera sig som skattskyldiga hos Skatteförvaltningen.

Registreringsstatus för elproducenter och ägare till reservkraftmaskiner beror på den mängd som maskinen eller kraftverket producerar per år. Småproducenter är till exempel köpcentrum, logistikterminaler, kontorshus och andra stora fastigheter samt sjukhus och andra stora fastigheters reservkraftenheter.

Om produktionen är högst 800 000 kWh per kalenderår, lämnar producenten eller maskinägaren årligen enbart en skattedeklaration, med vilken enbart den mängd elström som producerats uppges. Om produktionen överstiger 800 000 kWh per kalenderår, registreras producenten som elproducent och skattedeklarationerna lämnas in månatligen.

Det ska observeras att registreringen ska göras skriftligen hos Skatteförvaltningen i MinSkatt separat för varje kraftverk vad gäller alla kraftverk, generatorer, reservkraftmaskiner och andra elproduktionssystem som hör till denna kategori. Registreringen gäller också alla reservkraftmaskiner och generatorer med en nominell effekt på över 100 kVA. Det spelar inte längre någon roll om kraftverket överför elström till ett elnät eller inte.

2.3 Grunderna för fastställande av punktskatt på elström

Punktskatt på och försörjningsberedskapsavgift för elström påförs för varje skatteperiod för den mängd elström som

  • en nätinnehavare frisläpper för konsumtion
  • en elproducent eller småskalig producent producerar och för den mängd som en elproducent eller småskalig producent skaffat skattefritt och använder själv eller frisläpper för skattepliktig konsumtion
  • skaffats med skatt enligt skatteklass II och som använts för ett ändamål enligt skatteklass I; skatten betalas enligt differensen mellan skatteklass I och skatteklass II
  • elanvändaren tar emot eller importerar utan att elströmmen går via ett elnät i Finland.

Såsom den mängd elström som frisläppts för förbrukning eller förbrukats är det möjligt att betrakta den mängd för vilken nätinnehavaren direkt eller via ett försäljningsbolag debiterar slutanvändaren i samband med överföringen.

2.4 Elström enligt skatteklass II

Skatt enligt skatteklass II för elström som används inom industrin eller i datorhallar. Med industri avses industriell tillverkning och förädling av varor. Med industri jämställs utövande av sådan till industrin icke hörande stödverksamhet av ringa omfattning vilken utövas vid det industribedrivande företagets produktionsställe och huvudsakligen hänför sig till företagets egen industriella produktion. Också yrkesmässig växthusodling jämställs med industriell användning. Skatt enligt skatteklass I ska betalas på annan elström.

Huvudregeln inom elbeskattningen utgörs dock av kravet på att förbrukningen av elström enligt olika skatteklasser kan mätas separat. Om det i efterskott upptäcks att mätningen av ett förbrukningsobjekt av skatteklass I saknas, krävs det att mätning installeras. Elström som redan använts enligt skatteklass I kan fastställas genom att uppskatta förbrukningsobjektets normala elförbrukning eller genom att mäta objektets genomsnittliga elförbrukning.

Också verksamhet vars huvudsakliga bransch omfattas av huvudgrupp C i Statistikcentralens näringsgrensindelning från år 2008 anses vara industriell (TOL 2008). Också anrikning av malm och mineraler i anslutning till gruvor och industri anses vara industriell. Av huvudgrupperna i TOL 2008 berättigar till skatteklass II också B, de vill säga Utvinning av mineral och verksamhet som omfattas av undergrupp 38320 (återvinning av källsorterat material) i huvudgrupp E (vattenförsörjning, avloppsrening, avfallshantering och sanering).

Elskatt enligt skatteklass II betalas på el som använts i industri. Detta innebär inte att företagets huvudsakliga näringsgren ska vara industri (verksamhet som hör till näringsgrenarna B, C eller E 38320 i TOL 2008), utan det räcker att den funktion där el av den lägre skatteklassen använts i företaget hör till de nämnda näringsgrenarna som en separat funktion.

Som elström som använts inom industri ses bland annat

  • elström som används i egentlig produktionsverksamhet, bland annat
    • vid framställning av produkter,
    • vid lagring av dessa produkter på fabriksområdet eller i dess omedelbara närhet,
    • elström förbrukad också i utomstående företags egentliga produktionsverksamhet,
    • rengöring av avfallsvatten i anslutning till fabrikens egen verksamhet i ett fabriksområde eller i dess omedelbara närhet och
    • elström som används vid belysning och uppvärmning av fabriksområdet och byggnaderna.
  • Elström som förbrukats inom värmeproduktion i en värmecentral som finns i samband med fabriken.
    • Detta förutsätter att värmen från värmecentralen inte överförs någon annanstans än för användning i fabriksområdet i industriella processer eller i uppvärmning.
  • Elström som använts för reparation, upprätthållande och service av maskiner, förutom för reparation eller underhåll av motorfordon, datamaskiner, kontorsmaskiner eller personliga föremål.

2.4.1 Stödverksamhet som jämställs med industri

Att jämställa stödverksamhet med industri förutsätter enligt regeringens proposition 130/2002 att:

  • funktionerna utövas på produktionsstället. Det har inte någon betydelse om stödfunktionen utövas av företaget själv eller av en utomstående företagare. Om emellertid till exempel företagets huvudkontor, produktutvecklingsenhet eller annan stödfunktion är belägna någon annanstans än på företagets produktionsställe, ska skatt på elström som förbrukas där dock betalas enligt skatteklass I.
  • det med stödverksamhet avses en funktion som inte hör till företagets egentliga industriella verksamhet. Som sådan är det möjligt att se bland annat personalkantiner, fabriksbutiker, hälsovårdstjänster, självständiga produktutvecklingsenheter, underhåll, reparations- och städservice, gårdskarlens bostad och biluppvärmningsstolpar.

De ovan nämnda och i regeringspropositionen (130/2002) nämnda stödfunktionerna är bara exempel. Också andra stödfunktioner som på produktionsstället tjänar den industriella produktionen kan också ses som stödfunktion. Som stödfunktion för den industriella produktionen kan också ses till exempel sådan verksamhet som betjänar fler än bara ett industriföretag. I så fall är förutsättningen att verksamheten i fråga främst betjänar den industriella produktionen och försiggår på industriföretagets eller -företagens produktionsställe. Därtill kan som stödfunktion av ringa omfattning godkännas stödfunktioner som förbrukar elström ungefär i samma storleksklass som de funktioner som nämnts som exempel i regeringspropositionen. I praktiken ska den ringa omfattningen alltid avgöras från fall till fall.

2.4.2 Inverkan av ekonomiska svårigheter på elskatteklassen

I elskattelagens 26a § finns det bestämmelser om inverkan av den allmänna gruppundantagsförordningen på verksamhet som är berättigad till skatteklass II för elström. Den lägre skatteklassen II för elström är ett av de statsstöd som baserar sig på kommissionens förordning (EG) nr 651/2014 (den allmänna gruppundantagsförordningen (GBER)). Dessa skattestöd får följaktligen inte beviljas till företag som har ekonomiska svårigheter på det sätt som avses i artikel 1.4 c i allmänna gruppundantagsförordningen eller som har i artikel 1.4 b avsedda återbetalningskrav till följd av ett tidigare kommissionsbeslut som förklarat stödet olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden. Svårigheter definieras i artikel 2.18 i GUF.

Om slutanvändaren av elström skaffat el med elskatt enligt skatteklass II och företaget på samma gång varit ett företag med svårigheter enligt 26 a §, debiteras differensen mellan skatteklasserna I och II av slutanvändaren av elen.

Närmare uppgifter fås från Skatteförvaltningens anvisning Statligt stöd som omfattas av den allmänna gruppundantagsförordningen i punktbeskattningen.

2.4.3 Skatt på elström i datorhallar

Elskatt enligt skatteklass II betalas för elström som förbrukas i datorhallar. Grunderna för skatt på elström i datorhallar ändrades från och med 1.1.2022. Den nya regleringen omfattar endast datorhallar med lägre skatt efter lagens ikraftträdande.

Den nya regleringen (kravet på ett ERE- eller PUE-tal) gäller med andra ord inte för datorhallar som varit berättigade att använda elström enligt skatteklass II redan före år 2022.

Med datorhall avses ett anordningsutrymme, där ett företag bedriver informationstjänstverksamhet, informationsbehandling, uthyrning av serverutrymme och därtill hörande tjänster som sin huvudsakliga näringsverksamhet. I beskattningspraxis har det ansetts att förutsättningarna för huvudsaklig näringsverksamhet i allmänhet är uppfyllda av till exempel telefonoperatörernas datorhallar.

Den lägre skatteklassen tillämpas inte på sådan datorhallsverksamhet som endast är en stödfunktion för ett företags huvudsakliga affärsverksamhet (till exempel handel, finansiella tjänster), även om företagets datorhall har en sammanlagd effekt på över 0,5 MW.

Bara datorhallar med en servereffekt på över 0,5 MW är berättigade till skatt enligt skatteklass II. I effekten inräknas behovet av elström för alla servrar i datorhallen. Serverutrustningens effekt omfattar utöver servrar sparservrar och -utrustning, stam- och lokalnätsutrustning, skärmar och användningsutrustning i datorhallar, kontrollrummens och säkringssystemens IT-utrustning, telekommunikationsutrustning och IT-utrustningens interna fläktar. Med datorhallens effekt avses inte den planerade maximieffekten, utan den årliga snitteffekten som är i användning, vilken beräknas utifrån mängden serverutrustningsenergi under hela kalenderåret.

2.4.3.1  Definition av ERE- och PUE-talet

ERE-talet beskriver hur effektivt datorhallens energi återanvänds, det vill säga hur väl spillvärmen utnyttjas. Formeln för beräkning av ERE-talet är den följande:

  • ERE = (Den totala energiförbrukningen – Återvunnen spillvärme) / Energiförbrukningen för serverutrustningen = (Kylning + Eldistribution + Belysning + Annat + Energiförbrukningen för serverutrustningen – Återvunnen spillvärme) / Energiförbrukningen för serverutrustningen.

PUE-talet beskriver hur effektivt datorhallen använder sin egen energi, en hur stor datorhallens totala energiförbrukning är i relation till den energi som servrarna det vill säga IT-utrustningen förbrukar. Formeln för beräkning av PUE-talet är den följande:

  • PUE = Den totala energiförbrukningen / energiförbrukningen för serverutrustningen = (Kylning + Eldistribution + Belysning + Annat + Energiförbrukningen för serverutrustningen) / Energiförbrukningen för serverutrustningen.

ERE-och PUE-talen påverkas av i vilken grad värmen kan utnyttjas, och behovet av serverutrustningseffekt varierar med årstiden och utomhustemperaturen. Därför används de energimängder som förbrukas under hela året i beräkningen av ERE- och PUE-talen. På motsvarande sätt fastställs effekten för serverutrustningen som den snitteffekt som räknats utifrån mängden serverutrustningsenergi under hela kalenderåret.

2.4.3.2  Kravet på ERE- eller PUE-tal för datorhallar

För att den elström, som används i datorhallar, skall kunna beskattas enligt skatteklass II, måste datorhallarna uppfylla ERE- eller PUE-talet enligt följande:

  • På effektintervallet 0,5–5 megawatt för serverutrustning får det årliga ERE-talet vara högst 0,90.
  • På effektintervallet 5–10 megawatt för serverutrustning får det tillämpliga ERE-talet vara högst 1,00.
  • Det krav som gäller ERE-talet tillämpas inte i den utsträckning som datorhallens servereffekt överskrider 10 megawatt, varför det inte längre finns någon skyldighet till tillvaratagande för den del som överskrider 10 megawatt.
  • Om det inte är möjligt att fastställa ERE-talet, ska PUE-talet vara under 1,25 åren 2022–2026 och 1,20 från och med år 2027.

I praktiken innebär detta att ERE-kravet, beroende på datorhallens effekt, måste räknas separat efter datorhallens effekt. Enbart om datorhallens effekt ligger mellan 0,5 och 5 MW är ERE-kravet alltid 0,9, men om effekten är över 5 MW, är det nödvändigt att sänka ERE-kravet.

Exempel på den krävda beräkningen av ERE-talet för datorhallar med en servereffekt på 9 MW och 12 MW.

  • 9MW -> 0,9 x 5/9 + 1,0 x 4/9 = 0,5 + 4/9 = 0,9444
  • 12MW -> 0,9 x 5/12 + 1,0 x 5/12 + 2/12 = 0,375 + 0,41666 + 0,1666 = 0,958

2.4.4 Elskatt på värmepumpar

Elskatt på värmepumpar, elpannor och cirkulationspumpar för geotermisk värme förutsätter ett godkännande av tillstånd till statsstöd av EU-kommissionen. Eftersom tillståndbehandlingen fortfarande pågår, träder denna nedsättning av elskatten i skatteklass II i kraft efter att tillstånd fåtts med en förordning av Statsrådet som ges senare under år 2022. Anvisningen i detta kapitel är således ikraft först fr o m tidpunkten för ikraftträdandet. Det har dock beslutats att anvisningar ges redan i detta skede. Detta för att de skattskyldiga skall ges möjlighet att förbereda sig för kommande förändringar.

Med värmepump avses en anordning eller en funktionell helhet inom ett visst område som består av flera anordningar, där det är möjligt att återvinna värme från en extern källa. En värmepump är en anordning som kan förflytta värmeenergi från ett kallare till ett varmare rum. I allmänhet avses med värmepump anordningar som är avsedda för uppvärmning av inomhuslokaler, men också många nedkylande apparater, såsom ventilationsanordningar och kylsystem fungerar med en värmepump.

Som en del av en värmepump betraktas alla pumpar och anordningar som funktionellt hör till värmepumpanläggningen, till exempel:

  • råvärme (pumpning från värmekälla),
  • värmepumpens kompressor och andra kopplade anordningar, 
  • överföringspumpar för fjärrvärmevatten från anläggningen och
  • all kringutrustning och armaturer et cetera.

Alla värmepumpar som producerar värme till fjärrvärme- och fjärrkylanäten är berättigade till elskatt enligt skatteklass II för värmepumpar. Därtill är alla värmepumpar med en nominell effekt på åtminstone 0,5 MW berättigade till elskatt av skatteklass II. Om en värmepump är i bruk i en industrianläggning och den tjänar behoven i denna industri, omfattas den redan av skatteklass II för industri.

Värmepumpar i anslutning till kombinerad produktion betraktas alltid som egna separata funktioner, och den värme som de producerar räknas inte in i den värme som producerats i den kombinerade produktionen. Inte heller den el som de konsumerat är skattefri el för eget bruk i fortsättningen.

Om samma fastighet har flera värmepumpar som bildar en funktionell helhet räknas deras värmeeffekt ihop. Om den sammanlagda värmeeffekten är minst 0,5 MW beskattas elen enligt skatteklass II. Under 0,5 MW värmepumpar är berättigade till elskatt enligt skatteklass II om värmepumpen har godkänts av ett fjärrvärmebolag till fjärrvärmenät och värmepumpen har anslutits till nätet konkret.

Med funktionell helhet avses att värmepumparna tillsammans bildar ett värmeventilationssystem för ett rum eller en byggnad. I bedömningen av den funktionella helheten är det möjligt att beakta till exempel om enheterna används oberoende av varandra, det vill säga är de självständiga i funktionellt avseende, om värmepumparna finns i olika byggnader, det vill säga om de fysiskt är fristående, och om varje enhet har egna reservsystem. Den grundläggande förutsättningen för en funktionell helhet är att verksamheten sker i samma lokal (byggnad) och med samma system. Om det i lokalerna till exempel finns separata kylsystem (separat frys eller dylik), ska elskatt enligt skatteklass I betalas på den el som dessa konsumerar.

2.4.4.1  Elpannor och cirkulationspumpar för geometrisk värme

På den el som elpannor och cirkulationspumpar för geotermisk värme förbrukar betalas också elskatt enligt skatteklass II.

Med geotermisk värme avses den värme som uppstår genom radioaktiv nedbrytning i en värmebrunn som är över 500 meter djup,

På el som förbrukats av en elpanna betalas elskatt enligt skatteklass II alltid när de anslutits till fjärrvärme- eller fjärrkylanät. Elpannor har inga krav på effektgränser. Elpannor som är kopplade till industrin och som används i den har beskattats enligt skatteklass II redan före dessa lagändringars ikraftträdande 1.1.2022. Om en elpanna endast används för att producera värme för kraftverket, kan den betraktas som en apparat för egen förbrukning, vilket innebär att skatt inte betalas på den el som den förbrukar. Om värmen från elpannan används för annat än fjärrvärme, industriella processer eller för eget bruk, betalas elskatt enligt skatteklass I på den förbrukade elen.

2.4.5 Beskattning av el som använts i tillverkning och förädling av industriellt återvinningsmaterial

I beskattningen av el som använts i tillverkning och förädling av industriellt återvinningsmaterial (nedan skatt på el för återvinningsindustri) är verksamhet som hör till undergruppen 38320 (återvinning av källsorterat material) till huvudgruppen E (vattenförsörjning, avloppsrening, avfallshantering och sanering) i TOL 2008 berättigad till elskatt enligt skatteklass II.

Följaktligen betraktas även industriell tillverkning och förädling av återvunnet material som industri. Denna verksamhet är berättigad till den lägre skatteklassen II och återbäring av energiskatt för energiintensiva företag fram till slutet av giltighetstiden.

Syftet med regleringen är att modifiering, tillverkning och förädling av material och produkter till nya produkter och material ska behandlas enhetligt i energibeskattningen. Industriell tillverkning kan också vara tillverkning av mellanprodukter för vidareförädling. Det kan till exempel vara fråga om industriell tillverkning av nya råvaror som används eller levereras till industriell tillverkning av varor.

  • Verksamhet i elskatteklass II kan vara styckning och krossning av metallskrot och bilar, återvinning av gummi från däck, sortering och pelletering av plast, krossning, rengöring och sortering av glas etc.
  • Alla apparater och anordningar som används för produktion av returråvaror är då berättigade till elskatt av skatteklass II för återvinningsindustri. Till exempel transportörer, skärare, krossar, pickuppressar och motsvarande fasta eller mobila redskap.
  • Till exempel tillverkning av återvinningsbränsle (REF) och organiskt gödselmedel/jordförbättringsmedel betraktas som återvinningsindustri i beskattningspraxis. Men bilskrotning eller hantering av problemavfall är inte i sig industri som avses här, såvida dessa processer inte resulterar i produkter som kan användas eller vidareförädlas.
  • All verksamhet som hör till huvudgruppen, såsom insamling, transport och sortering av avfall, omfattas inte av skattestödet.
  • Produktion av biogas är återvinningsindustri enligt denna anvisning, om biogasen i fråga produceras av avfall, rester, lignocellulosa, cellulosa från andra än matväxter, gräsväxter eller av ett sådant tillfälligt växttäcke, vars användning inte ökar behovet av odlingsmark. Med produktion av biogas avses rötningsprocessen, behandlingen och förädlingen av biogas till biometan, trycksättning och kondensering av sådan och fortsatt behandling och förädling av rötningsrester till återvunnen näring.
  • Produktionen av biogas är dock inte återvinningsindustri, om den i huvudsak produceras av närings- och foderväxter enligt 2 § 14 punkten i lagen om främjande av användningen av förnybara drivmedel för transport (446/2007, lagen om distributionsskyldighet), det vill säga stärkelserika odlingsväxter och sådana socker- eller oljeväxter som produceras på jordbruksmark som huvudodlingsväxter.

I bedömningen av tillämpningsområdet för elskatteklass II är det väsentligt att verksamheten som en separat funktion är industriell eller verksamhet som hör till undergrupp 38320 till huvudgruppen E. Företagets huvudsakliga näringsgren avgör i sig ingenting.

2.4.6 Differensen mellan konsumtion enligt elskatteklasserna I och II

När elström förbrukas för ändamål såväl enligt skatteklass I som enligt skatteklass II, ska mängderna för bägge ändamål mätas och deklareras skatteperiodvis med en skattedeklaration. Om mätningen av konsumtionen enligt skatteklass I ankommer på slutanvändaren, ska denna lämna in mätuppgifter till den skattskyldige för skattedeklarering. Anmälningen av mätuppgifter sker i huvudsak månatligen. Om det är omöjligt att lämna in uppgifterna varje månad, kan uppgifterna exceptionellt lämnas in en gång per år. Om uppgifterna enbart lämnas in en gång per kalenderår, kan fördelningen av den elström som överlåts för förbrukning under året uppskattas enligt skatteklass I och II, så länge som skatteklasserna avstäms årligen. Elskattelagens 6 § 2 mom. är tillämplig på situationen, utifrån vilken såsom den mängd elström som överlåtits till förbrukning eller förbrukats anses den mängd för vilken elnätsinnehavaren debiterar elanvändaren i samband med överföringen. Den mängd skattepliktiga el som hör till en eller flera skatteperioder kan då hänföras till deklarationen för årets sista skatteperiod.

2.4.7 Utredning av elskatteklassen

Skatteklassen för elström utreds i första hand mellan elbolaget och slutanvändaren av elströmmen. Om nätbolaget och slutanvändaren inte når samförstånd om elskatteklassen, är det möjligt att göra en förfrågan om ärendet till Skatteförvaltningens punktskatterådgivning.

2.5 Skattefrihet för elström

I 7 § i elskattelagen föreskrivs det att fri från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift är elström som

  • förbrukas vid produktion av el eller vid kombinerad produktion av el och värme i ett kraftverks apparater för egen förbrukning
  • har producerats av en småskalig producent och som inte överförs till ett elnät
  • överförs till ett elnät av en elproducent, en småskalig producent eller en sådan skattskyldig
  • överförs mellan elnät
  • en nätinnehavare eller elproducent överför till en annan elproducent
  • överförs till ett skattefritt ellager hos en nätinnehavare, elproducent eller småskalig producent
  • överförs från ett skattefritt ellager till ett elnät eller ett annat skattefritt ellager
  • överförs från ett ellager till ett elnät, ett skattefritt ellager eller ett annat ellager
  • levereras för att direkt användas inom den eldrivna spårbundna trafiken
  • överförs till ett område utanför unionen eller levereras till förbrukning i något annat område inom unionen än Finland.

Vid överlåtelse till en elproducent eller ett ellager (ovan punkterna 5, 6 och 7) överlåts all el punktskattefritt, men elproducenten i fråga och innehavaren av ellagret är skattskyldiga för den el som de tagit emot. Dessa ska då uppge också den el som de mottagit. 

2.5.1 Överföring av elström

Enligt 7 § 4 punkten i elskattelagen betalas ingen skatt ännu i det skede då elström överförs från en nätinnehavares elnät till en annan nätinnehavares elnät. Enligt 7 § 5 punkten i lagen är också elöverföring till en elproducent skattefritt. Elskatt betalas när en nätinnehavare, en elproducent eller ett elskatteupplag överlåter elström för förbrukning, det vill säga till ett nät som inte beviljats elnätstillstånd. Enligt 2 § 4 punkten i lagen avses här med elnät ett elnät enligt 3 § 1 punkten i elmarknadslagen (588/2013), för vilket Energimyndigheten beviljat ett elnätstillstånd.

I situationer där till exempel ett elanskaffningsbolag äger en del av ett elnät för vilket bolaget inte beviljats nättillstånd (inklusive situationer då tillstånd inte kan fås) och elström levereras via detta så kallade tillståndslösa nät vidare till ett nät som har tillstånd, kan leveransen enligt Skatteförvaltningens uppfattning anses vara skattefri för anskaffningsbolaget. Däremot är leveranser till exempelvis industrianläggningar utan elnättillstånd skattepliktiga. I sådana fall är skattefri överföring möjlig enbart om industrianläggningen ansöker om en ställning som nätinnehavare, trots att Energimyndigheten beviljat anläggningen dispens från nättillstånd.

I praktiken kan det uppkomma situationer där elskatt uppbärs två gånger för samma elström. Till exempel när en nätinnehavare överlåter elström till en industrianläggning för förbrukning, ska den betala skatt för den. Om industrianläggningen därefter vidareöverlåter elströmmen till en annan nätinnehavare, är denna överföring skattefri, men när den andra nätinnehavaren överlåter elströmmen för förbrukning, ska den betala den föreskrivna skatten för samma elström på nytt. Den industrianläggning som vidareöverlåter elströmmen kan ansöka om återbetalning för den elskatt som betalats först i återbäringsförfarandet utifrån 83 § i punktskattelagen.

2.5.2 Skattefrihet för elström för egen förbrukning

Enligt 7 § 1 punkten i elskattelagen är elström som förbrukas vid produktion av elström eller vid kombinerad produktion av elström och värme i ett kraftverks apparater för egen förbrukning fri från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift.

Med apparater för egen förbrukning avses sådana anordningar och aggregat som en anläggning behöver för produktion av elström eller elström och värme och för upprätthållande av produktionsberedskapen och som behövs för avlägsnande och minskande av de miljöolägenheter som anläggningen orsakar. Handels- och industriministeriets förordning 309/2003 från den 1.5.2003 innehåller närmare bestämmelser om de anordningar och aggregat som hänförs till apparater för egen förbrukning. Förordningen har år 2020 ändrats med arbets- och näringsministeriets ändringförordning (653/2020) på så sätt att också anordningar som behövs för att pumpa vatten i ett pumpverk räknas som en apparat för eget bruk.

Skattefri elström för egen förbrukning kan produceras av kraftverket själv eller så kan den skaffas skattefritt från elnätet. För annan än elström för egen förbrukning har kraftverken fortfarande en skyldighet att betala skatt enligt skatteklass I. Om kraftverket är en del av industrin, betalas elskatt enligt skatteklass II på annan skatt än skat för egen förbrukning.

Kraftverken är alltså berättigade till skattefrihet för el för egen förbrukning, trots att kraftverket inte producerat el under skatteperioden. En förutsättning är att kraftverket registrerat sig som elskattskyldigt. Upprätthållandet av produktionsberedskapen eller längden på driftstoppet på grund av underhåll av ett kondenskraftverk eller ett reservkraftverk som enbart producerar elström har ingen betydelse för huruvida dessa är berättigade till skattefrihet för elström för egen förbrukning, utan deras förmåga att producera elström är avgörande. Ett avbrott i produktionen av el vid ett kombinerat kraftverk kan dock vara en begränsande faktor med tanke på om kraftverket är berättigat till skattefrihet för el för egen förbrukning eller inte. Om ett kombinerat kraftverk år efter år används som värmecentral och ingen elproduktion förekommer, är kraftverket då inte berättigat till skattefrihet för el för egen förbrukning. Däremot undanröjer inte normala driftstopp på grund av underhåll, reparation eller sommarpaus inte rätten till skattefrihet för elström för egen förbrukning för ett kombinerat kraftverk.

3 Beskattning av vissa bränslen

Enligt lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen tas punktskatt ut för stenkol, naturgas och för bränntorv och tallolja som använts vid värmeproduktion.

3.1 Beskattning av stenkol

En godkänd upplagshavare ska betala punktskatt och försörjningsberedskapsavgift för stenkol utifrån de mängder som under skatteperioden enligt upplagshavarens bokföring överlåtits för skattepliktig förbrukning eller tagits i eget bruk av upplagshavaren.

En registrerad mottagare och tillfälligt registrerad mottagare betalar punktskatt och försörjningsberedskapsavgift på de mottagna mängderna.

Enligt 12 § 1 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är fri från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift stenkol

  • som används såsom råvara eller hjälpmedel vid industriell produktion eller direkt vid första användning då en vara tillverkas,
  • som en godkänd upplagshavare levererar för att överlåtas till förbrukning annanstans än i Finland,
  • som används vid elproduktion och vid idriftsättning, urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion,
  • som används i fartygstrafik som drivmedel för andra fartyg än privata fritidsbåtar.

3.2 Beskattning av naturgas

Punktskatt ska betalas på naturgas då naturgas frisläpps för konsumtion i Finland. Skattskyldiga för naturgas är naturgasnätsinnehavare (TSO), innehavare av ett skattefritt distributionsnät (DSO), godkända upplagshavare, skattskyldiga enligt punktskattelagen samt registrerade användare som skaffat naturgas skattefritt, men använt den för ett skattepliktigt ändamål. Punktskatten på naturgas gäller både naturgas i gasform och kondenserad naturgas (LNG).

Med naturgasnätsinnehavare avses en överföringsnätinnehavare som utövar sådan naturgasnätsverksamhet som avses i 3 § 9 punkten i naturgasmarknadslagen. En naturgasnätsinnehavare ska innan verksamheten inleds registrera sig som skattskyldig i MinSkatt.

Om naturgas lagras i vätskeform eller på annat sätt, kan upplagshavaren ansöka om tillstånd för ett skatteupplag för en godkänd upplagshavare.

3.2.1 Registrering av distributionsnät (frivilligt)

Ett skattefritt distributionsnät (registrerad distributionsnätinnehavare) kan skattefritt ta emot gas från ett överföringsnät, en biogasproducent och en godkänd upplagshavare Också en småproducent av biogas kan överföra biogas som den producerat till ett skattefritt distributionsnät skattefritt, men vid överlåtelse för förbrukning från nätet ska punktskatt betalas, det vill säga att skattefriheten för en småproducent av biogas inte följer med sådan överlåtelse. Natur- och biogas kan levereras skattefritt till registrerade användare, en godkänd upplagshavare och fartygstrafik och hållbar biogas kan levereras skattefritt för uppvärmning eller arbetsmaskiner.

Om ett distributionsnät inte registrerar sig som skattskyldigt, är all gas som matas in i distributionsnätet skattepliktig.

  • Skattskyldig är den som matar in gas (innehavare av överföringsnät, biogasproducenter/småproducenter, skattefritt lager).
  • Om en slutanvändare ägnar sig åt verksamhet som berättigar till skattefri användning av gas, ska slutanvändaren ansöka om skatteåterbäring i efterskott av Skatteförvaltningen.

3.2.2 Registrerad användare av gas

Natur- och biogasanvändare som använder natur- och biogas för ett skattefritt ändamål och skaffar gasen direkt från ett överföringsnät för naturgas, ett skattefritt distributionsnät eller ett skatteupplag, kan registrera sig som registrerad användare av gas. En registrerad användare kan då skaffa natur- och biogas skattefritt och betala skatt enbart på natur- och biogas som använts för ett skattepliktigt ändamål. En registrerad användare ska göra registreringen separat för varje verksamhetsställe. Skattefri användning av natur- eller biogas ska förekomma på alla verksamhetsställen som registreras. Registrerade användare ska återkalla registreringen, om den skattefria användningen enligt 21 § 1 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen upphör.

Registrerade användare av gas får inte skattefritt vidareöverlåta natur- och biogas. Natur- och biogas kan säljas till en registrerad gasanvändare av andra än naturgasnätsinnehavare eller godkända upplagshavare, så länge som natur- eller biogasen överförs till den aktuella registrerade gasanvändaren direkt från ett naturgasöverföringsnät, ett skattefritt distributionsnät eller ett skatteupplag.

3.2.3 Skattefrihet för natur- och biogas

Enligt 21 § 1 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är fri från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift naturgas som används

1) natur- och biogas som används såsom råvara eller hjälpprodukt vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas,

2) natur- och biogas som används som energikälla vid oljeraffineringsprocessen,

3) natur- och biogas som används vid elproduktion och vid idriftsättning, urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion,

4) natur- och biogas som används i fartygstrafik som drivmedel för andra fartyg än privata fritidsbåtar,

5) hållbar biogas som används vid uppvärmning, i arbetsmaskiner eller i fast installerade motorer,

6) biogas som en småskalig biogasproducent har producerat och som inte överförs till ett överföringsnät för naturgas eller till ett skattefritt distributionsnät, till en biogasproducent eller till ett skatteupplag som avses i punktskattelagen,

7) biogas som en biogasproducent eller en småskalig producent överför till ett överföringsnät för naturgas, till ett skattefritt distributionsnät eller till ett skatteupplag som avses i punktskattelagen.

Enligt 21 § 2 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen kan en naturgasnätsinnehavare, en registrerad distributionsnätinnehavare och en godkänd upplagshavare överlåta all natur- och biogas punktskattefritt till en registrerad användare av gas.

Om andra användare av naturgas än godkända upplagshavare eller registrerade användare av gas använder naturgas skattefritt, genomförs skattefriheten på så sätt att skatten återbetalas på ansökan direkt till naturgasanvändaren. Återbäring kan ansökas på en gång för hela kalenderåret eller i två delar för perioder på ett halvt år (1.1–30.6 och 1.7–31.12). Återbäring ska ansökas inom tre år från utgången av det kalenderår, till vilket användningsperioden, det vill säga ansökningsperioden, hör.

3.3 Beskattning av biogas

Punktskatt har uppburits på biogas från och med 1.1.2022.

Med biogas avses gasformiga bränslen som producerats av en biomassa och i huvudsak består av metan (CH4). Biogas distribueras i allmänhet via naturgasnätet, men det är också möjligt att distribuera bränslet i förvätskad form eller under tryck med fordon. Beskattningsförfarandet är detsamma oberoende av hur/var biogas produceras eller i vilken form den distribueras Samma beskattningsförfaranden tillämpas på biogas som kommer från utlandet.

Tre skattenivåer som är beroende av hållbarheten har fastställts för biogas.

  1. Biogas (uppfyller inte hållbarhetskriterierna)

            Skatt 23,354 €/MWh (lägre värmevärde), 21,062 €/MWh (övre värmevärde)

  1. Biogas R (uppfyller hållbarhetskriterierna enligt lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen (393/2013), och i påvisandet av hållbarhetskriterierna iakttas det som föreskrivs i denna lag)

            Skatt 16,884 €/MWh (lägre värmevärde), 15,227 €/MWh (övre värmevärde)

  1. Biogas T (motsvarar "Biogas R", men har dessutom producerats av avfall, rester, oätligt cellulosamaterial eller lignocellulosa

            Skatt 10,414 €/MWh (lägre värmevärde), 9,392 €/MWh (övre värmevärde)

Skattenivåerna för natur- och biogas finns i skattetabellen enligt det nedre och övre värmevärdet. Punktskatt ska betalas enligt det lägre värmevärdet.

Användning av hållbar biogas för uppvärmning och i arbetsmaskiner är skattefri. En förutsättning för skattefrihet för Finland är ett tillstånd för statsstöd av EU-kommissionen. Tillstånd för skattefrihet har ansökts från och med 1.1.2022.

3.3.1 Skattskyldiga för biogas och registrering

Biogas hör till de punktskattebelagda produkterna i elskattelagen och energiskattedirektivet, vars tillverkning, förädling och skattefria överföring är tillståndspliktig verksamhet. Aktören ska registrera sig som skattskyldig, om den utövar en eller flera av ovan nämnda verksamheter. Registrering och punktskattetillstånd ansöks elektroniskt av Skatteförvaltningen via MinSkatt-tjänsten.

De i lagstiftningen föreskrivna aktörerna som är skattskyldiga för biogas:

  1. Biogasproducenter
    • En anläggning som producerar biogas i en mängd på över 1 GWh per kalenderår
  1. Små biogasproducenter
  • En anläggning som producerar biogas i en mängd på högst 1 GWh per kalenderår
  • Biogas som en småproducent producerat och använt är skattefri, och gasens hållbarhet behövs inte styrkas då
  1. Godkänd upplagshavare
  • För skattefri lagring av natur- och biogas
  • Tillståndet för en godkänd upplagshavare täcker också tillverkning och förädling av biogas

3.3.2 Små biogasproducenter

Med småproducent av biogas avses en produktionsanläggning som producerar högst 1 GWh biogas per kalenderår. Om gränsen för den årliga produktionen överskrids, ska punktskatt betalas på all producerad biogas som använts för ett skattepliktigt ändamål.

All biogas som småproducenter producerar är skattefri om den används lokalt. Även biogas som inte uppfyller hållbarhetskriterierna är skattefri. En småproducent behöver med andra ord inte visa att biogasen är hållbar.

I praktiken ska småproducenter betala skatt endast om gas matas in i ett sådant distributionsnät som inte registrerats som skattskyldigt.

Om gas som en småproducent producerar överförs skattefritt till ett överförings-/distributionsnät eller till ett skattefritt lager, följer produktens skattefrihet inte med gasen, utan den skattskyldige i fråga ska betala skatt då gasen överlåts för skattepliktig förbrukning.

Småproducentens skatteperiod är ett kalenderår. Skattedeklarationen lämnas in och skatterna betalas den 12:e februari efter skatteperioden.

3.3.3 Biogashållbarhet

Med hållbarhet för gas avses att den uppfyller hållsbarhetskriterierna i lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen (393/2013), nedan hållbarhetslagen, och att det som föreskrivs i den nämnda lagen iakttas i påvisandet av att hållbarhetskriterierna är uppfyllda. I praktiken ska en biogasanläggning ha ett hållbarhetssystem som godkänts av Energimyndigheten. En småproducent av biogas behöver dock inte påvisa gasens hållbarhet.

Om en biogasproducent inte har ett hållbarhetssystem som godkänts av Energimyndigheten och godkännande av hållbarhetssystemet inte är anhängigt hos Energimyndigheten, anses den aktuella producentens gas inte vara hållbar. I detta fall ska punktskatt betalas enligt skattenivån för ”vanlig” biogas (=skattenivån för naturgas).

Undantaget till det som lagts fram i kapitlet är följande situation, där biogasproducenten utifrån hållbarhetslagen inte kan få godkännande av hållbarhetssystemet hos Energimyndigheten. Om produktionen av biogas överskrider 1 GWh per år och producenten inte har en anläggning med en nominell värmeeffekt på minst 2 MW, och anläggningen inte ansökt om att omfattas av distributionsskyldigheten, det vill säga att producenten inte utifrån 2 § i hållbarhetslagen har rätt att få ett hållbarhetssystem, betraktas biogasen av producenten i fråga vara hållbar utan ett system som godkänts av Energimyndigheten.

Exempel på hur biogasens hållbarhet bevisas i beskattningen:

  • Biogascertifikat och ursprungsgarantier för gas kan utnyttjas i förfarandet, där leveranser och användning av biogas bokförs i Finlands gasnät.
  • Därtill kan producenten bevilja ett hållbarhetsintyg, som visar biogasens fysiska leveransförbindelse. Hållbarhetsintyg baserar sig på hållbarhetssystemen, som innehåller ämnesbalanser som gör det möjligt att följa biogasen i leveranskedjan.
  • När handel idkas med biogas i gasnätet, överförs certifikatet/ursprungsgarantin från säljaren till köparen och det hållbarhetsintyg som gäller partiet i fråga och som beviljats av producenten.
  • På hållbarhetsintyget är det möjligt att lägga till information om certifikatens/ursprungsgarantiernas individuella siffror, då hållbarhetsintyget kan specificeras att gälla ett visst levererat parti.
  • Det är möjligt att lägga till information också om biogasens art på ett hållbarhetsintyg (biogas/biogas R/biogas T).
  • Om köparen vill använda biogas, makulerar köparen den önskade mängden certifikat/ursprungsgarantier.

Med ovan nämnda förfaranden och dokument är det möjligt att med tanke på beskattningen styrka att biogas använts i ett visst leveransobjekt och biogasens produktgrupp; biogas, biogas R eller biogas T.

3.3.4 Förflyttning av biogas i uppskovsförfarandet

Det är möjligt att leverera biogas i gasnätet från produktionsplatsen till slutanvändare, om det finns en fysisk rörförbindelse mellan produktionsplatsen och användningsplatsen för gasen. Därtill ska leveransen av gasen vara möjlig i teorin, det vill säga att det inte är möjligt att leverera gas från ett distributionsnät till ett överföringsnät.

Gas överförs skattefritt, om den förflyttas mellan skattskyldiga. När gasen förflyttas från uppskovsförfarandet, betalas punktskatt på den.

Om biogas levereras i uppskovsförfarandet mellan olika skattskyldiga, ska informationen om den mängd biogas som levererats till slutanvändarna och arten på denna ges till det skattskyldiga gasnätsbolaget. Om informationen inte överförs i tid från detaljhandlaren av gas eller befraktarna till de skattskyldiga överförings- eller distributionsnäten, beskattas gasen alltid med full skatt för naturgas som förval.

Exempel på överföring av uppgifter om biogas från gasförsäljare till skattskyldiga:

En detaljhandlare säljer biogas till en slutanvändare i distributionsnätet. Gasen produceras vid en biogasanläggning, som matar biogasen till ett överföringsnät för gas. Distributionsnätet är ett skattefritt distributionsnät, varför direkt skattefri leverans är möjlig. Detaljhandlaren ska anmäla de mängder biogas som sålts till nätet (MWh) och vilken typ av gas det handlar om (biogas/biogas R/biogas T) till de skattskyldiga aktörerna, så att skatterna kan deklareras korrekt.

3.3.5 Skattedeklaration av biogas

Skatteperioden för en innehavare av ett gasdistributionsnät, en registrerad distributionsnätsinnehavare, en biogasproducent, en godkänd upplagshavare och en registrerad användare är en kalendermånad. För skatteperioderna januari–november 2022 anmäls i praktiken enbart skattefria överföringar och skattepliktig hållbar biogas som levererats för trafikanvändning och all icke-hållbar biogas.

Den hållbara uppvärmnings- och arbetsmaskingas som överlåtits för förbrukning under år 2022 deklareras samlat med skattedeklarationen för skatteperioden 12/2022. Fast den skattskyldige endast har överlåtelser av hållbar uppvärmnings- och arbetsmaskingas eller skattefri gas, skall den skattskyldige dock ändå lämna in en skattedeklaration för skatteperioderna 01-11/2022. I skattedeklarationerna skall den skattskyldige meddela att att man ej har något att deklarera.

Skatteperioden för en småproducent av biogas är ett kalenderår och producenten ska lämna in skattedeklarationen senast den 12:e februari under året efter skatteperioden.

3.3.6 Biogas och statsunderstöd

Skattefri hållbar uppvärmningsbiogas betraktas som statsstöd för användare. Användare av skattefri uppvärmningsbiogas ska registrera sig i Skatteförvaltningens statsunderstödsregister.

Registreringen gäller företag, inte privatpersoner. Engångsregistreringen sker via MinSkatt.

För de företag som får detta statsunderstöd gäller motsvarande kriterier som för stöd som omfattas av den allmänna gruppundantagsförordningen. Förutsättningen för ett understöd är bland annat att det inte får beviljas till ett företag med svårigheter.

De aktörer som överlåter skattefri hållbar biogas för förbrukning ska årligen lämna in en deklaration till Skatteförvaltningen och specificera till vilka företag skattefri biogas har överlåtits och hur mycket

  • I deklarationen inkluderas inte överföringar genom uppskovsförfarande utan endast skattefri biogas som överlåtits för förbrukning av slutanvändarna
  • Deklarationen ska lämnas in före utgången av februari året efter stödåret, det vill säga den första överlåtelsedeklarationen för 2022 ska lämnas in senast 28.2.2023

3.4 Beskattning av tallolja

Enligt 15 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är den som idkar industriell produktionsverksamhet skyldig att betala skatt på tallolja för den tallolja som han använt för uppvärmningsändamål. Med uppvärmningsändamål avses här användning av tallolja för alla förbränningsändamål. I praktiken innebär detta att skatt ska betalas för tallolja även om den används för ändamål som annars berättigar till skattefri användning, till exempel i mesaugnar och luktgaspannor. Tallolja som använts vid elproduktion anses inte ha använts för förbränningsändamål och den är skattefri.

En användare av tallolja ska innan verksamheten inleds registrera sig som skattskyldig i MinSkatt.

Enligt 2 § 2 d punkten i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996) avses med tallolja råtallolja enligt varukod 3803 00 10 i tulltariffen. Enligt talloljans varukod tarifferas olja som tillverkats av råsåpa som avskilts i samband med tillverkning av trämassa (cellulosa) oberoende av vilket träslag trämassan är tillverkad av. Om såporna från björk- och tallvedslinjerna förenas, uppstår det vid tillverkning av en sådan såpa och såpan från en separat björklinje också råtallolja som omfattas av varukod 3803 00 10 i tulltariffen. Det ska dock observeras att vare sig råsåpa (3804) eller talloljans fraktion talloljebeck (3807) är råtallolja enligt varukod 3803 00 10 i tulltariffen.

3.5 Beskattning av bränntorv

Om mer än 10 000 MWh bränntorv används vid värmeproduktion per kalenderår, är användaren av bränntorv skyldig att betala punktskatt enligt skattetabellen på all den torv som använts och överskrider gränsen. Om bränntorv används för värmeproduktion i en omfattning på högst 10 000 Mwh per år, är användaren inte skattskyldig och punktskatt betalas inte på den använda bränntorven, men också en sådan användare ska registrera sig som småskalig användare av bränntorv hos Skatteförvaltningen.

Gränsen för skattefri bränntorv på 10 000 MWh/kalenderår gäller för en användningsplats och den är i kraft åren 2022–2026. För åren 2027–2029 sjunker gränsen till 8.000 MWh/kalenderår/användningsplats. Gränsen sjunker igen till 5 000 MWh/kalenderår 2030. Den andel som understiger gränsen är alltid skattefri, även efter att gränsen överskridits under åren 2022–2029. År 2030 återinförs den nuvarande bestämmelsen, det vill säga att skatt uppbärs på hela torvvolymen efter att gränsen överskridits

Skatten på bränntorv påförs för varje skatteperiod enligt de bestämmelser som gällde den dag då bränntorven användes för värmeproduktion.

Utöver fräs- och stycketorv är också all torv som använts för värmeproduktion skattepliktig, också torvpelletar och torvbriketter.

3.5.1 Småskaliga användare av bränntorv

Aktörer som använder en mängd bränntorv som underskrider den skattepliktiga gränsen på 10 000 MWh/kalenderår ska registrera sig som småskalig användare av bränntorv. Registreringen görs separat för varje användningsplats och en småskalig användare ska lämna in en skattedeklaration om skattefri användning en gång om året per användningsplats.

Privathushåll, gårdsbruk och fysiska personer som producerar värme för eget bruk är dock inte registreringsskyldiga.

Om den mängd bränntorv som en småskalig användare av bränntorv använt överskrider gränsen för skattefri användning mitt under kalenderåret, ska aktören registrera sig som torvanvändare retroaktivt. Då ska aktören lämna in skattedeklarationer retroaktivt för varje kalendermånad från och med början av året.

Om aktören är osäker på om gränsen för skattefri användning överskrids, är det möjligt att registrera sig som användare av bränntorv för säkerhets skull (i så fall undviker man eventuella påföljdsavgifter, om gränsen för en småskalig användare överskrids i slutet av året).

3.5.2 Användare av bränntorv

Anläggningar som överskrider gränsen för skattepliktighet på 10 000 MWh registrerar sig som användare av bränntorv separat för varje användningsplats. En skattedeklaration lämnas in för varje skatteperiod. Bränntorv deklareras skattefritt upp till 10 000 MWh på skattedeklarationen. Den skattskyldige ska följa de mängder bränntorv som används och gränsen för skattefri användning enligt användningsplats. Dessa anmäls på en gemensam skattedeklaration, som innehåller uppgifter om alla användningsplatser för registreringen i fråga. Skatteförvaltningen kan årligen be om en anläggningsspecifik specifikation.

Om till exempel gränsen för skattefri användning överskrids i september för någon användningsplats, ska denna överskjutande mängd deklareras genast på skattedeklarationen för september som skattepliktig bränntorv för användningsplatsen i fråga. Därtill anmäls bränntorven för användningsplatsen i fråga som skattepliktig också för de återstående skatteperioderna av året för oktober–december.

3.5.3 Mekanism med golvpris för bränntorv

I beskattningen av bränntorv tillämpas en mekanism med golvpris från och med 1.1.2022. Den handlar om en extra skatt som träder i kraft med en förordning av statsrådet, om priset på skatten och utsläppsrätten sammanlagt sjunker under den föreskrivna gränsen. Syftet är att halvera energiförbrukningen av torv fram till 2030.

Skatten och priset på utsläppsrätten ska vara sammanlagt minst 18,63 €/MWh. Om priset på utsläppsrätten med den nuvarande skattenivån (5,70 €/MWh) sjunker till under 21,20 euro per CO2-ton (12,93 €/MWh), införs tilläggsskatt på bränntorv.

Marknadspriset på utsläppsrätter fastställs på EU-medlemsstaternas gemensamma auktion utifrån clearingpriset på utsläppsrätter som aritmetiskt medelvärde. Priset fastställs mellan den 1 oktober och 30 september. Priset konverteras till euro per megawattimme med koefficienten 0,61.

Exempel. Om priset på utsläppsrätter sjunker till 10 €/MWh (16,40 €/CO2t), är tilläggsskatten 2,93 €/MWh.

3.6 Substitutionsprincip

Utöver de energiprodukter som definierats i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen, beskattas alla kolväten i gasform och fast form enligt skattenivån för ett motsvarande uppvärmningsbränsle.

Också kolväten som uppkommer som en biprodukt i industriella processer, om de används för produktion av värme eller kombinerad värme och el.

4 Beskattning av kombinerad produktion

Vad gäller bränslen för kombinerad produktion uppbärs skatt på de produkter som anges i skattetabellerna i lagen om punktskatt på flytande bränslen och lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen samt på de produkter som ersätter dessa. I största utsträckning uppbärs skatt vid kombinerad produktion för naturgas, stenkol, lätt och tung brännolja, bränntorv och tallolja.

4.1 Kombinerad produktion

När elström produceras inom ramen för kombinerad produktion av el och värme, betalas punktskatt på bränslen vid värmeproduktion på det sätt som föreskrivs i 10 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen enligt skattetabellen utifrån den värmemängd som överlåtits för förbrukning. Samma bestämmelse finns också i 10 b § i lagen om punktskatt på flytande bränslen.

Bränslen som använts för produktion av värme fastställs utifrån den värme som frisläppts för förbrukning med användning av effektiva värmevärden. Med värme som frisläppts för förbrukning avses den värmemängd som överlåtits från ett kraftverk till fjärrvärme- eller processångnät och motsvarande nyttobruk. Varje bränsle anses ha använts i samma proportion såväl för värmeproduktion som för elproduktion.

Kombinerad produktion definieras i 2 § i lagen på följande sätt: Med kombinerad produktion av el och värme avses den under en skatteperiod av ett kraftverk utförda produktionen av el och värme för vidare utnyttjande antingen samtidigt eller var för sig.

I regeringens proposition (RP 130/2002) konstateras det att kombinerad produktion innebär att ifall ett kraftverk under en skatteperiod producerar elström, ska det i så fall ses som kombinerad produktion, då bränslena ska delas in i el och värme. Om det under en skatteperiod produceras enbart värme, anses kraftverket vara en värmecentral och alla bränslen skattepliktiga. Om enbart elström produceras under en skatteperiod, ses kraftverket i så fall som ett kondenskraftverk och alla bränslen anses ha förbrukats vid produktion av elström, det vill säga att de anses vara skattefria.

I punktbeskattningen är det avgörande vad ett kraftverk producerar under en skatteperiod, inte vilken typ av kraftverk kraftverket tekniskt sätt anses vara. Detta innebär att samma kraftverk skattemässigt sett under samma kalenderår under olika skatteperioder vara ett kraftverk för kombinerad produktion, ett kondenskraftverk och en värmecentral.

4.2 Definition av kraftverk

Enligt 2 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen avses med kraftverk en på ett visst område verkande funktionell helhet vars syfte är att producera el eller el och värme. Den funktionella helhet som utgörs av ett kraftverk omfattar också ellager i anknytning till detta.

Enligt regeringens proposition 130/2002 måste begränsningen av funktionella enheter vid ett kraftverk i praktiken avgöras från fall till fall utifrån en helhetsbedömning. I så fall ska det anses att utgångspunkten är att enheter som är belägna inom samma område bildar ett enda kraftverk. Men om enheter belägna inom samma område är funktionellt självständiga och oberoende av varandra, ska enheterna anses utgöra separata kraftverk. Ett kombikraftverk bestående av gas- och ångturbinprocesser anses alltid utgöra ett enda kraftverk.

Hjälp- och reservpannor och vattenpannor som hör till ett kraftverks funktionella helhet anses med andra ord höra till ett kraftverk. Till ett kraftverk hör inte separata värmecentraler, trots att de finns helt i anslutning till ett kraftverk, om de inte är en del av kraftverkshelheten.

I bedömningen av när kraftverksenheter belägna inom samma område utgör självständiga funktionella helheter kan de omständigheter som nämns i regeringens proposition (130/2002) beaktas:

  • Används enheterna oberoende av varandra, det vill säga är de självständiga i funktionellt avseende?
  • Är ångpannorna belägna i olika byggnader, det vill säga är de fysiskt fristående?
  • Är varje enhets ångturbin kopplad till en egen ångpanna?
  • Har varje enhet egna hjälpsystem, det vill säga bildar de en funktionell helhet?

Möjligheten till korskörning mellan två kraftverk eller till partiellt gemensamma hjälpsystem (till exempel mottagning av bränsle eller dylikt) innebär dock nödvändigtvis inte att kraftverksenheterna ska anses utgöra ett enda kraftverk.

4.2.1 Värmepumpar

Om samma funktionella helhet för ett kombinerat kraftverk omfattar värmepumpar, anses de vara fristående i förhållande till kraftverket och värme som överförts för nyttoanvändning från dessa beaktas inte som nyttovärme för kraftverket.

4.3 Fastställande av skatt på kombinerad produktion

Enligt RP 130/2002 fördelas bränsleförbrukningen vid kombinerad produktion på grundval av hela kraftverkets bränsleförbrukning och den värme som överförts till nyttobruk. Med ett helt kraftverk avses enligt definitionen av kraftverk pannor och till dessa anknutna apparaturer vilka hör till den funktionella helheten. I samband med punktbeskattningen behandlas kraftverket som en helhet. Endast sådana pannor och värmecentraler som är belägna tydligt avskilda från kraftverket, det vill säga pannor som inte tillhör en funktionell helhet, anses inte omfattas av kombinerad produktion.

Nyttovärme, det vill säga "skattepliktig" värme som ett kraftverk producerat, ska definieras senast i samband med överlåtelsen av värmen till ett fjärrvärmenät och vid alla förbrukningsobjekt i omedelbar närhet av processångan (RP 130/2002). Om förbrukningsobjektet inte är beläget i kraftverkets omedelbara närhet, mäts värmen när den avgår från kraftverket. Nyttovärme, det vill säga ”skattepliktig” värme, utgörs följaktligen endast av värme som överlåtits till så kallat nyttobruk. Vid bestämning av bränslemängder ska man alltid använda effektiva, det vill säga lägre värmevärden.

Som skattepliktig värme, det vill säga nyttovärme, ses enligt regeringens proposition alltså inte:

  • värme för ett kraftverks egen förbrukning, bland annat
    • uppvärmning av kraftverksbyggnader och byggnader i anknytning till kraftverkets funktion,
    • förlust och föruppvärmning på kraftverket,
    • bränslehantering, uppvärmning och torkning för kraftverket,
    • värmeförbrukning i avdunstningsanläggningar i anslutning till sodapannor.
  • värme som går åt till hjälpkylare eller kondensorer.

Nyttovärme omfattar inte heller värme som uppstått i produktionsprocesser. Värme som överförs från en anläggning för raffinörmassa till ett ångnät är ett exempel på sådan värme.

Nyttovärme ska i regel fastställas genom mätning. I beskattningspraxis har det dock ansetts att en kalkylmässig definition kan godkännas, om mätning inte är möjlig eller om den är tydligt felaktig. Mätbara storheter ska dock användas om det är möjligt.

4.4 Bränslen vid kombinerad produktion

Enligt 4 § 2 mom. i lagen om punktskatt på flytande bränslen och 4 § 3 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen ska vid användning av lätt brännolja, biobrännolja, tung brännolja, flytgas, biogas, stenkol eller naturgas i en kombinerad produktionsanläggning för el och värme på bränsle vid värmeproduktion betalas punktskatt och försörjningsberedskapsavgift på skattenivåer för kombinerad produktion enligt skattetabell 2 för flytande bränslen eller enligt skattetabell 3 för el och vissa bränslen.

Om ett kraftverk med kombinerad produktion som är berättigat till skattenivåer för kombinerad produktion skaffar sitt bränsle skattepliktigt, det vill säga att det är en annan än godkänd upplagshavare eller registrerad användare av naturgas, ansöker företaget om återbäring av Skatteförvaltningen. Återbäring ansöks för differensen mellan den normala skattenivån för bränslet och skattenivån för kombinerad produktion, antingen för en tidsperiod på ett halvt år (1.1–30.6 och 1.7–31.12) eller för hela kalenderåret på en gång.

4.4.1 Inverkan av ekonomiska svårigheter på nedsättning för energiinnehållsskatt

I 26 a § i lagen om punktskatt på elström och vissa bestämmelser finns det bestämmelser om inverkan av den allmänna gruppundantagsförordningen på nedsättning av energiinnehållsskatt i kombinerad produktion. Nedsättningen av energiinnehållsskatt vid kombinerad produktion är ett av de statsstöd som baserar sig på kommissionens förordning (EG) nr 651/2014 (allmän gruppundantagsförordning). Skattestödet kan inte tillämpas på företag som har ekonomiska svårigheter på det sätt som avses i artikel 1.4 c i den allmänna gruppundantagsförordningen eller som är föremål för i artikel 1.4 a avsedda återbetalningskrav till följd av ett tidigare kommissionsbeslut som förklarat stödet olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden. Svårigheter definieras i artikel 2.18 i GUF.

Närmare uppgifter fås från Skatteförvaltningens anvisning Statligt stöd som omfattas av den allmänna gruppundantagsförordningen i punktbeskattningen.

5 Skattefrihetsförfaranden för bränslen

5.1 Lagstiftningen om skattefrihet

Bestämmelser om punktskattefrihet för flytande bränslen finns i 9 § i lagen om punktskatt på flytande bränslen. I 12 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen finns det bestämmelser om skattefrihet för stenkol och i 21 § bestämmelser om skattefrihet för naturgas. Därtill finns det i 3 kap. i punktskattelagen allmänna bestämmelser om skattefrihet, av vilka en del också kan tillämpas på flytande bränslen, stenkol och naturgas.

Skattefrihet för bränslen kan genomföras på så sätt att kunden direkt i skattedeklarationen anger produkterna som skattefria (skattedeklarationsförfarandet) eller genom att den skatt som betalats för produkterna återbärs i efterskott på ansökan (återbäringsförfarandet).

Bestämmelser om återbäringsförfarandet finns i 9 b–d § i lagen om punktskatt på flytande bränslen, i 14 § och 22 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen och i 83 § i punktskattelagen. Skattefrihet genomförs med deklarationsförfarandet i situationer där det inte finns bestämmelser om tillämpningen av återbäringsförfarandet.

5.2 Skattefrihetsförfaranden för bränslen

Slutanvändare av flytande bränslen eller stenkol som registrerat sig som till exempel elproducent samt industriföretag som använder bränslen skattefritt vid första användning eller som råvara eller hjälpmedel, kan på ansökan beviljas tillstånd att verka som godkänd upplagshavare och rätt att lagra ett kraftverks eller en industriell produktionsanläggnings bränslen i ett skattefritt upplag. En aktör som beviljats tillstånd till skatteupplag behöver då inte ansöka om återbetalning av bränsleskatt genom återbäringsförfarande, utan aktören kan köpa allt behövligt bränsle direkt skattefritt. Elproducenter anger mängden bränsle som förbrukats till värmeproduktion som skattepliktigt bränsle i skattedeklarationen och mängden bränsle som konsumerats i elproduktionen som skattefritt bränsle. Aktörer inom industrin anger mängden bränsle som använts för skattefritt ändamål som skattefritt bränsle och eventuell annan skattepliktig användning eller överlåtelse som skattepliktigt bränsle.

Bränslen som ett kraftverk eller en produktionsanläggning skaffat som skattepliktiga bränslen innan tillståndet till skatteupplag beviljats, blir inte skattefria i och med tillståndet. I en sådan situation kan det också finnas skattepliktigt bränsle i behållare som godkänts som ett skattefritt skatteupplag. Upplagshavaren ska då separat föra bok över skattepliktiga bränslen. Skatt som betalats för bränslen som skaffats för skattefritt bruk, men använts för skattefritt ändamål återbetalas i efterskott genom återbäringsförfarandet.

5.2.1 Flytande bränslen

Godkända upplagshavare av flytande bränslen uppger de bränslen som frisläppts för konsumtion som skattepliktiga bränslen i sin skattedeklaration. När en leverans av bränsle från skatteupplaget sker i samband med en flyttning inom ramen för uppskovsförfarandet eller när överlåtelsen sker för vissa skattefria ändamål, uppges bränslet direkt som skattefritt bränsle i skattedeklarationen. Skattedeklarationsförfarandet används i följande fall:

  • bränsle säljs, överlåts eller importeras till statens säkerhetsupplag
  • lätt eller tung brännolja levereras till fartyg som avses i 6 a § i förordningen om punktskatt på flytande bränsle
  • flygpetroleum levereras för att användas inom luftfart eller flygbensin levereras till försvarsmakten enligt 6 b § i förordningen om punktskatt på flytande bränsle
  • produkter flyttas inom ramen för uppskovsförfarandet till ett annat skatteupplag i Finland eller i en annan EU-stat
  • produkter flyttas till en person eller till ett företag som i en annan EU-stat beviljats rätt att ta emot dem inom ramen för uppskovsförfarandet
  • produkter hänförs till exportförfarande
  • produkter har inom ramen för uppskovsförfarandet blivit fullständigt förstörda, oåterkalleligen gått förlorade eller fördärvats.

Också flytande bränslen som en godkänd upplagshavare själv använder för följande ändamål uppges i skattedeklarationen direkt som skattefria:

  • vid elproduktion och vid idriftsättning, urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion
  • som energikälla vid oljeraffineringsprocessen
  • såsom råvara eller hjälpmedel vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas.

5.2.2 Stenkol

Godkända upplagshavare av stenkol anger det från skatteupplaget levererade stenkolet direkt som skattefritt i sin skattedeklaration i följande situationer:

  • stenkol flyttas till ett annat skatteupplag
  • stenkol levereras till ett annat område i gemenskapen än Finland för att frisläppas för konsumtion där
  • stenkol hänförs till exportförfarande
  • fullständig förstöring eller slutlig förlust av stenkol i uppskovsförfarandet.

Också stenkol som en godkänd upplagshavare själv använder för följande ändamål uppges i skattedeklarationen direkt som skattefritt

  • vid elproduktion och vid idriftsättning, urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion
  • såsom råvara eller hjälpmedel vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas
  • som drivmedel i fartygstrafik på andra fartyg än på privata fritidsbåtar

5.2.3 Natur- och biogas

På natur- och biogas tillämpas ett motsvarande system med skattefri flyttning och lagring som för flytande bränslen och stenkol. Följaktligen är det möjligt att flytta natur- och biogas som hämtas till Finland från ett område utanför gemenskapen skattefritt till en godkänd upplagshavare i naturgasdistributionsnätet. Dessutom kan de slutanvändare av naturgas som använder natur- och biogas för ett skattefritt ändamål och anskaffar natur- och biogas direkt från ett överföringsnät eller från en godkänd upplagshavare registrera sig som registrerade användare av natur- och biogas och anskaffa skattefritt all natur- och biogas som de använder.

När natur- eller biogas överförs till naturgasdistributionsnätet eller till en annan än registrerad användare av natur- och biogas, överförs gasen alltid belagd med punktskatt. I den utsträckning som sådan gas används för ett skattefritt ändamål, det vill säga vid elproduktion, som energikälla vid oljeraffineringsprocessen eller i direkt första användning då en vara tillverkas, genomförs skattefriheten i efterskott med återbäringsförfarandet.

5.3 Återbäringsförfarandet

5.3.1 Ansökan om skatteåterbäring för bränslen som använts vid elproduktion, första användning eller oljeraffinering samt för bränslen i fartygs- och flygtrafik

Punktskatt återbetalas på ansökan till den som använt bränsle som skaffats skattepliktigt vid elproduktion, som råvara eller hjälpmedel i industriell produktion eller i direkt första användning vid tillverkningen av en vara eller som energikälla vid oljeraffineringsprocessen. Ansökan om återbäring görs i MinSkatt.

De som idkar fartygstrafik eller yrkesmässigt fiske kan på ansökan få skatteåterbäring för flytande bränslen, stenkol, eller naturgas som de använt på fartyget. Återbäring kan inte fås för bränsle som förbrukats ombord på en privat fritidsbåt. Ansökan om återbäring ska lämnas in till MinSkatt.

Den som äger, innehar eller använder ett luftfartyg kan på ansökan få skatteåterbäring för de bränslen som luftfartyget förbrukat. Återbäring betalas inte för bränsle som förbrukats vid privat nöjesflygning. Om man på luftfartyget i stället för flygbensin eller flygpetroleum använt ett annat skattepliktigt bränsle, betalas i återbäring högst det belopp som motsvarar skatten på flygbensin eller flygpetroleum. Ansökan om återbäring ska lämnas in till MinSkatt. I praktiken söks återbäring endast för flygbensin, eftersom det är möjligt att skaffa flygpetroleum direkt skattefritt för luftfart.

I alla ovan nämnda situationer ansöks återbäring antingen varje kvartal (1.1–30.6 och 1.7–31.12) eller på en gång för hela kalenderåret. Återbäring ska ansökas inom tre år från utgången av det kalenderår, till vilket användningsperioden, det vill säga ansökningsperioden hör.

Återbäring betalas för bränslen som under ansökningsperioden förbrukats för ett skattefritt ändamål. Återbäring kan inte sökas för bränsle som finns i ett lager. Vid beräkning av återbäringen, anses bränslepartierna ha använts i den ordning som de skaffats. Återbäringsbeloppet bestäms enligt den skattenivå som gällde vid den tidpunkt då den skattskyldige betalade skatten i samband med frisläppande av bränslet för konsumtion. Om denna tidpunkt inte kan redas ut, beräknas återbäringen enligt den skattenivå som gällde då bränslet skaffades för ett skattefritt ändamål.

Återbäringar under 330 euro betalas inte ut. Denna undre gräns gäller dock inte för återbäringsansökningar för fiskefartyg och inte heller återbäring som betalas för tillvaratagande av kolväten.

5.3.2 Skatteåterbäring för flytande bränslen

I fråga om flytande bränslen står det inte alltid klart hur mycket punktskatt som betalats för återbäringssökandens bränslen, eftersom något bränsle efter frisläppandet för konsumtion kan ha blandats med flera bränslepartier som beskattats på olika sätt.

Skatteförvaltningen fastställer halvårsvis (1.1–30.6 och 1.7–31.12) återbäringsbeloppet för motorbensin, dieselolja och lätt brännolja som skaffats efter den 1 januari 2014 samt för ersättande produkter för dessa, utifrån överlåtelsen av bränsle och ersättande produkter för konsumtion. Detta fastställda återbäringsbelopp tillämpas på bränslen som under varje period frisläppts för konsumtion, om bränslet vad gäller sammansättning motsvarar det som med stöd av miljöskyddslagen (527/2014) föreskrivits om kvalitetskraven på motorbensin, dieselolja och vissa andra flytande bränslen eller om det är fråga om lätt brännolja som innehåller högst sju volymprocent biobrännolja.

Om bränslet inte överensstämmer med bestämmelserna eller om lätt brännolja innehåller mer än sju volymprocent biobrännolja och sökanden inte lägger fram en tillförlitlig utredning om den betalda skatten, fastställs återbäringen på följande sätt

  • motorbensin, etanol, blandning av motorbensin och etanol eller en produkt som ersätter dem skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 22 i skattetabellen, det vill säga 35,98 cent per liter,
  • dieselolja eller biodieselolja, blandning av dieselolja och biodieselolja eller en produkt som ersätter dem skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 49 i skattetabellen, det vill säga 18,00 cent per liter,
  • lätt brännolja, biobrännolja, blandning av lätt brännolja och biobrännolja eller en produkt som ersätter dem skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 64 i skattetabellen, det vill säga 10,68 cent per liter.
  • flytgas, bioflytgas, blandning av flytgas och bioflytgas eller en produkt som ersätter dem skatt och försörjningsberedskapsavgift enligt produktgrupp 113 i skattetabellen, det vill säga 13,40 cent/kg.

5.3.3 Bestämmelser om återbetalning

I 83 § och 83 a § i punktskattelagen ingår vissa allmänna bestämmelser om återbetalning av punktskatt som också kan tillämpas på flytande bränslen, stenkol och naturgas. Därtill tillämpas bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet för skatter på eget initiativ (768/2016).

När produkter för vilka punktskatt betalats i Finland använts eller överlåtits för att användas för ett skattefritt ändamål, har den som använt eller överlåtit produkterna rätt att på ansökan få en återbäring som motsvarar den betalda skatten. Återbäringen förutsätter att sökanden på ett tillförlitligt sätt bevisar att produkterna levererats eller använts för ett skattefritt ändamål.

Om produkter för vilka punktskatt betalats i Finland, innehas i kommersiellt syfte i en annan medlemsstat för en överlåtelse eller användning där, har den som skickat produkterna rätt att på ansökan få en återbäring som motsvarar den betalda skatten.

Återbäring ska ansökas av Skatteförvaltningen inom tre år från utgången av det kalenderår, då den skattefria användningen ägt rum.

 

Ledande skattekunnig Mika Jokinen

 

Överinspektör Antti Saastamoinen