Beskattning av egendom som man fått gemensamt som gåva eller gemensamt genom testamente

Anvisningen anknyter till helheten: Familjerätt och beskattning

Beskrivning av ärendet

När ska man anse att gemensamt, vederlagsfritt mottagna tillgångar ska behandlas som en gemensam gåva och när anses de vara mottagna gemensamt genom ett testamente?

Bakgrund

Om tillgångar ges som gåva samtidigt till två eller flera gåvotagare eller tillgångar genom testamente förordnas till två eller flera personer, anses varje förvärv i regel vara separat. Således ska varje mottagare beskattas separat för sin gåva eller sitt testamentsförvärv.

I arvs- och gåvobeskattningen tillämpas dock även en gemensam gåva eller ett gemensamt testamente. Föreskrifter om dessa finns i 15 och 21 § i lagen om skatt på arv och gåva (ArvSkL).

I 15 § 1 mom. i ArvSkL föreskrivs att tillfaller egendom på grund av testamente gemensamt två eller flera personer, vilka stå i olika skyldskap till testamentsgivaren, bestämmes skatten enligt skyldskapsförhållandet till den person, som är fjärmast skyld med testamentsgivaren. För äkta makar tillfallande egendom beräknas skatten efter skyldskapsförhållandet till den, som står testamentsgivaren närmare.

Enligt 21 § i ArvSkL gäller det som föreskrivs i 9–11 och 15 § om arv och testamente även om gåva.

Om gåvogivaren eller testatorn har för avsikt att skänka eller testamentera tillgångar som ett gemensamt förvärv, kan arvs- eller gåvobeskattningen verkställas som beskattning av ett enda enhetligt förvärv. I detta fall påförs för gåvan eller testamentsförvärvet endast en skatt för vilken mottagarna svarar solidariskt. För en gemensam gåva lämnas endast en gåvoskattedeklaration per gåvogivare.

Behandlingen som en gemensam gåva eller ett gemensamt testamente påverkar endast påförandet av arvs- och gåvoskatt. Om förvärvet betraktas som ett gemensamt förvärv, påverkar detta inte den civilrättsliga samägarformen eller andra skatteslag.

Ställningstagande

Beskattning som ett gemensamt förvärv och påförande av en enda skatt som arvs- eller gåvotagarna solidariskt svarar för, förutsätter att parterna i det gemensamma förvärvet blir samägare till egendomen. Det anses således inte vara fråga om ett gemensamt förvärv till exempel i situationer där avvikande ägarförhållanden bestäms för gåvotagarna, där gåvotagarna betalar från varandra avvikande vederlagsbelopp för tillgångarna eller om villkoren för förvärvet på annat sätt är olika. Beskattning av tillgångarna som ett gemensamt förvärv förutsätter att gåvogivaren eller testatorn uttryckligen haft för avsikt att ge tillgångarna i form av ett gemensamt förvärv.

I gåvobeskattningen kan gåvogivarens avsikter påvisas till exempel genom att i överlåtelsebrevet anteckna ordet gemensamt eller något annat uttryck för viljan som påvisar karaktären av det gemensamma förvärvet. Det väsentliga är att på ett tillförlitligt sätt reda ut gåvogivarens avsikt vid tidpunkten då gåvan gavs.  När gåvoskattedeklarationen lämnas in är det skäl att nämna att det är fråga om en gemensam gåva. Om det i överlåtelsehandlingen inte finns någon anteckning som direkt påvisar avsikten om en gemensam gåva, men gåvogivaren avsett att överlåtelsen ska vara en gemensam gåva, kan annan utredning gällande gåvogivarens avsikt läggas fram.

Bedömningen av huruvida ett testamente ska betraktas som ett gemensamt testamente i arvsbeskattningen ska primärt göras utifrån ordalydelsen i testamentet. För arvsbeskattningen kan dock en utredning om testatorns avsikt lämnas in om formuleringen i testamentet är otydlig eller om det finns någon annan tillförlitlig utredning om testatorns avsikt. En arvsskatt som arvtagarna solidariskt svarar för kan aldrig påföras utan ett testamente som berättigar till det.

Ledande skattesakkunnig Tero Määttä

Skattesakkunnig Jutta Kuusela