CSN:2021/8

A Abp ägde i sin helhet B S.A vars skatterättsliga hemvist fanns i Spanien. B S.A hade blivit en del av koncernen A 2017, då koncernens moderbolag hade fusionerats med A Abp. I Spanien hörde dessutom det spanska bolaget C och dess dotterbolag D till koncernen A. B S.A. hade ägt en fabrik i Spanien fram till 2012, då fabriken lades ner på grund av olönsamhet och fastigheten såldes. Därefter hade B S.A. fortsatt att tillhandahålla tjänster relaterade till stödfunktioner för affärsverksamhet för bolagen i koncernen A. I sin fakturering tillämpade B S.A. den så kallade cost plus -metoden. B S.A. hade en anställd, och bolaget ägde en aktielägenhet i Spanien, men bolaget planerade att sälja den.

Frågan i ärendet var huruvida B S.A:s förluster för 2012–2016 skulle betraktas som slutliga förluster enligt beskrivningen i ansökningshandlingarna i enlighet med 4 och 5 § i lagen om koncernavdrag för slutliga förluster i ett dotterbolag inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

B S.A:s verksamhet hade varit vinstbringande sedan 2017, och 2017–2019 hade bolaget avdragit och skulle också under sina sista verksamhetsår komma att avdra skatteförluster till den del som det var möjligt enligt den spanska lagstiftningen. I Spanien kunde lokala koncernbolag utnyttja varandras skatteförluster så att bolagen konsoliderades till en så kallad skattegrupp, varefter bolagen i skattegruppen till fullo kunde utnyttja förluster efter bildandet av skattegruppen. Det spanska bolaget C och dess dotterbolag D som också hörde till koncernen A bildade inte en skattegrupp. Eftersom C och D dessutom hade hört till samma koncern som B S.A först sedan 2017, var det inte möjligt att utnyttja förlusterna med hjälp av en skattegrupp enligt den spanska lagstiftningen.

Koncernen A planerade att lägga ner B S.A:s verksamhet och likvidera bolaget, men även därefter skulle det spanska bolaget C och dess dotterbolag D höra till koncernen A. Under de omständigheter som beskrevs i ansökningshandlingarna hade det inte visats att de aktuella förlusterna inte skulle kunna utnyttjas under senare år utifrån resultaten för dotterbolagen med skatterättslig hemvist i Spanien till exempel till följd av att koncernen skulle omstrukturera sin verksamhet i Spanien. Enligt ansökningshandlingarna hade B S.A:s verksamhet dessutom gett intäkter sedan 2017, från vilka bolagets tidigare förluster hade kunnat avdras. Eftersom bolagets tillgångar översteg dess skulder även enligt balansräkningen för räkenskapsperioden som gick ut 31.12.2019, hade A Abp inte visat att B S.A. under de omständigheter som beskrevs i ansökningshandlingarna inte skulle kunna avdra förluster ens från små finansiella eller andra intäkter från Spanien under de kommande åren.

Centralskattenämnden ansåg att förutsättningarna enligt 4 och 5 § i lagen om koncernavdrag för slutliga förluster i ett dotterbolag inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och Europeiska unionens domstols rättspraxis för B S.A:s förlusters slutgiltighet inte uppfylldes under de beskrivna omständigheterna, och att de aktuella förlusterna således inte kunde anses vara slutliga i A Abp:s beskattning enligt de nämnda bestämmelserna. Förhandsavgörande för skatteåren 2021‒2022.

Lag om koncernavdrag för slutliga förluster i ett dotterbolag inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 4 och 5 §
Artikel 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt

HFD 28.9.2021 H 3271 (ingen ändring)