CSN:2019/32

Sökanden var en AIF-fond som var etablerad enligt fransk lagstiftning och avsedd endast för professionella investerare. Den hade ursprungligen etablerats som en avtalsbaserad FPCI-fond (fonds professionnel de capital investissement). Fonden var en fond som omfattades av fransk bank- och finansieringslagstiftning. För att etablera en FPCI-fond behövdes inte något godkännande av den franska finansinspektionsmyndigheten. FPCI-fonden var inte en separat juridisk person, och ett förvaltningsbolag fungerade på FPCI­fondens vägnar. Fonden administrerades av ett separat förvaltningsbolag som var förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIFM, Alternative lnvestment Fund Manager) som hade beviljats koncession enligt fransk lagstiftning. Fondens tillgångar förvarades enligt tillämplig lagstiftning av ett separat förvaringsinstitut. Fonden var grundad på viss tid. Fondandelar kunde tecknas endast under en viss teckningstid som hade angetts i fondens stadgar. I den franska beskattningen ansågs fonden vara en genomgångsenhet och den ansågs inte ha hemort i en avtalsslutande stat enligt franska skatteavtal.

Med beaktande av de uppgifter som den sökande hade fört fram i sin ansökan ansågs sökanden vara ett sådant samfund som avses i 3 § i inkomstskattelagen. Även om sökanden betraktades som samfund enligt Finlands interna lagstiftning kunde den emellertid inte betraktas som en sådan person med hemvist i Frankrike som avses i skatteavtalet mellan Finland och Frankrike på vilken skatteavtalet skulle tillämpas. När man dessutom tog hänsyn till avgörandet HFD 2004:116, ansåg centralskattenämnden att den franska särskilda investeringsfond som hade beskrivits i ansökan var en genomgångsenhet i den finska beskattningen.

När man tog hänsyn till kravet på antalet fondandelsägare i 27 § 1 mom. i lagen om placeringsfonder (48/1999, upphävd 1.3.2019) och i 16 a kap. 4 § i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder (214/2019, fr.o.m. 1.3.2019) 3 mom., skulle alla placeringar i koncernen vid tillämpning av 20 § i inkomstskattelagen (för skatteåret 2019) och 20 a § (för skatteåret 2020) betraktas som en enda helhet när man räknade antalet andelsägare. I fråga om andelsägare som var bundna till förvaltningsbolaget skulle man observera att de inte var utomstående andelsägare. Således skulle sökandens totalantal andelsägare vara färre än 30.

När man beaktade utredningen som gällde inlösen av andelar kunde sökanden inte betraktas som öppen. Enligt ansökan förutsatte fransk lagstiftning inte att sökanden skulle dela ut vinst till sina andelsägare. Enligt ansökan hade förutsättningar för vinstutdelning inte heller fastställts i sökandens stadgar.

Att kunna tillämpa bestämmelsen om skattefrihet för slutna placeringsfonder med färre än 30 andelsägare i 20 § i inkomstskattelagen för skatteåret 2019 skulle förutsätta att fonden uppfyller kraven för öppenhet och vinstutdelning som anges i lagen om placeringsfonder (48/1999, upphävd 1.3.2019) samt fr.o.m. 1.3.2019 i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Det skulle anses som förutsättning för att kunna tillämpa skattefriheten i 20 a § i inkomstskattelagen att sökanden delade ut vinst på så sätt som avses i bestämmelsen.

Av ovan nämnda skäl ansåg centralskattenämnden att sökanden inte kunde jämställas med en specialplaceringsfond som avses i 20 § i inkomstskattelagen och inte heller för skatteåret 2020 med en specialplaceringsfond som avses i 20 a § i inkomstskattelagen vars inkomst enligt bestämmelsen i fråga är befriad från skatt.

I en motsvarande situation skulle en inhemsk aktör inte vara en sådan skattefri specialplaceringsfond som avses i 20 § i inkomstskattelagen som tillämpas under skatteåret 2019 och i 20 a § i inkomstskattelagen som tillämpas för skatteåret 2020, eftersom specialplaceringsfonder har en i lag angiven vinstutdelningsskyldighet som inte kan undvikas. Sökanden har således inte ställts i en svagare position i beskattningen än en inhemsk aktör. Därför var det inte heller i sökandens situation fråga om en begränsning av friheter som avses i artikel 49 eller 63 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Dividendinkomsten som hade erhållits från Finland enligt 10 § 6 punkten inkomstskattelagen var inte fri från skatt enligt 20 § 1 mom. 2 punkten i inkomstskattelagen och från och med skatteåret 2020 enligt 20 a § i inkomstskattelagen, eftersom sökanden inte kunde jämställas med en sådan specialplaceringsfond som avses i bestämmelserna.

Skatteåren 2019–2020
Avtalet mellan Republiken Finlands regering och Republiken Frankrikes regering för förhindrande av dubbelbeskattning av inkomst och förmögenhet samt kringgående av skatt (FördrS 7-8/1972)
20 § i inkomstskattelagen (skatteår 2019)
20 a § 1–3 mom. i inkomstskattelagen (skatteår 2020)

HFD 18.12.2020 L 4396 interimistiskt beslut

HFD 14.12.2022 L 44 årsboken (partiellt ändrats)