CSN:2016/59

Sökanden som var en privatperson hade för avsikt att via en webbtjänst på internet investera i s.k. person-till-person-lån. I lånetjänsten X för person-till-person-lån var det fråga om en elektronisk marknadsplats för person-till-person-lån. Via marknadsplatsen kan investerare erbjuda sina medel för att investeras i lån som har formen av masskuldebrevslån till lånesökare med finansieringsbehov. I tjänsten kunde sökanden välja risk- och avkastningsnivån och utgående från dessa valda investeringsregler sprida sina investeringar i flera gäldenärers skuldkapital. Efter att sökanden gjort sin investering började tjänsten automatiskt investera medel utgående från de av sökanden ställda investeringsvillkoren, och utgående från lånesökarnas utbud började det bildas bestånd av olika masskuldebrevslån eller av deras kvotdelar i sökandens låneportfölj.

Webbtjänsten X svarade för eventuella indrivningsåtgärder för sökanden. Om fordran inte kunde drivas in via utsökning registrerades fordran som kreditförlust på basis av utsökningsmyndighetens s.k. medellöshetsintyg. Webbtjänsten X hade också rätt att på sökandens vägnar till indrivningsbolag sälja fordringar som skulle överföras till indrivning. I och med att fordran såldes återgick kapitalet som i portföljden var bunden vid fordran för att investeras på nytt.

Centralskattenämnden konstaterade att det i 50 § i inkomstskattelagen och i regeringens proposition 200/1992 som gäller paragrafen inte definieras vad som avses med värdepapper som nämns i paragrafen. I person-till-person-låneverksamheten som avses i ansökan gjordes investeringarna i skuldebreven på en öppen marknadsplats utgående från utbud och efterfrågan och investerarna och gäldenärerna kände inte igen varandra. En sådan investeringsverksamhet på nätet är ett ganska nytt fenomen som blivit möjligt först efter att inkomstskattelagen stiftades.  Då man med hänsyn till detta tog i beaktande person-till-person-låneverksamhetens karaktär som en investeringsform där syftet var att samla in finansiering från investerare samt att dessa skuldebrev kunde överlåtas, ansåg man att de skuldebrev i vilka sökanden investerat via lånetjänsten för person-till-person-lån utgjorde värdepapper som avses i 50 § i inkomstskattelagen. 

På basis av vad som konstateras ovan ansåg centralskattenämnden att sökanden hade rätt att i enlighet med 50 § 1 mom. i inkomstskattelagen dra av eventuella överlåtelseförluster föranledda av överlåtelser av masskuldebrev samt förluster av värde i enlighet med 3 mom. 2 punkten i samma paragraf. För avdragsgillheten för överlåtelseförlusten och för förlusten av värde hade investeringens storlek, gäldenärens juridiska form eller huruvida investeringen gjordes av sökanden själv eller av det av sökanden befullmäktigade bolaget som tillhandahöll investeringstjänster ingen betydelse. Förlust av värde i ett skuldebrev kunde dras av senast när utsökningsmyndigheten utfärdade ett s.k. medellöshetsintyg i fråga om den aktuella gäldenären.

Förhandsavgörande för åren 2016–2018.

Omröstning 4–3.

50 § 1 mom. och 3 mom. 2 punkten i inkomstskattelagen

HFD 164, 19.1.2018 årsboken (ingen förändring)