CSN:2016/5

A som var ägare till en skogsgård skulle sälja virke genom s.k. rotförsäljning. A hade i avsikt att till en bank sälja en 80 procents andel av sin uppskattade köpeskillingsfordran som grundade sig på ett avverkningsavtal. Enligt den uppskattade virkesförsäljningsfordringens villkor skulle alla rättigheter som grundade sig på fordringen övergå till banken, som hade rätt att överföra fordringen som den hade köpt till en tredje part utan att höra A. Enligt avtalet var A inte ansvarig gentemot banken för virkesköparens eventuella insolvens.

Köpeskillingen för den uppskattade virkesförsäljningsfordringen var fordringens kapital minskat med den ränta och behandlingsavgift som banken tar ut. Banken debiterade A för räntan och behandlingsavgifterna för virkesförsäljningsfordringens kapital med tre månaders mellanrum ända till den dag virkesköparen betalade virkesförsäljningsfordringen till banken. Om den slutliga köpeskillingen enligt avverkningsavtalet understeg det belopp som överfördes till banken, skulle A enligt avtalet vara skyldig att återbetala differensen till banken eller virkesköparen.

Med beaktande av avtalsvillkoren för virkesförsäljningsfordringen ansågs försäljningen av denna fordran till banken vara försäljning av en fakturafordran. Enligt kontant- eller kassaprincipen fick A kapitalinkomst av skogsbruket i och med att banken betalade köpeskillingen för virkesförsäljningsfordran till hen. A hade rätt att dra av bankens räntor och behandlingsavgifter samt en eventuell återbetalning av köpeskillingen som skogsbruksutgifter i beskattningen för det år då betalningen hade gjorts. Förhandsavgörande för åren 2016 och 2017.

43 §, 1 mom., 56 § och 110 § 1 mom. i inkomstskattelagen

Lagakraftvunnet