CSN:2024/11

Enligt utredningen i ansökningshandlingarna var Fonden en i Frankrike registrerad alternativ fond i bolagsform som övervakades av myndigheterna och reglerades enligt AIFM-direktivet. Den placerade främst i fastighetsrelaterade objekt i Europa. Fonden hade ett särskilt reglerat och övervakat separat förvaltningsbolag och ett separat förvaringsinstitut. Fonden var öppen för teckning och inlösen varannan vecka. Vid ansökningstidpunkten hade fonden fyra andelsägare, som var ömsesidiga försäkringsbolag. I Frankrike var fonden befriad från inkomstskatt.

Frågan gällde i synnerhet vad som kunde förutsättas av en utländsk fonds placering av medel med tanke på motsvarigheten enligt ISkL 20 a § och om Fonden uppfyllde dessa krav.

Centralskattenämnden ansåg en förutsättning för skattebefrielse var att en utländsk fond skulle placera sina medel åtminstone på väsentligt samma sätt som en inhemsk specialplaceringsfond kan göra. Med tanke på fonder som främst placerar i fastighetsobjekt och med beaktande av hänvisningen till placering av medel i ISkL 20 a § 4 mom. och hänvisningarna till AIFML 16 a kap. 6 § och 1 § samt 3 och 4 kap. i lagen om fastighetsfonder var en väsentlig aspekt med tanke på motsvarigheten med kraven på placering av medel enligt 15 § i lagen om fastighetsfonder med undantag för kraven enligt 2 och 4 mom. i paragrafen.

Kraven på spridning av risker samt byggande och fastighetsförädling enligt 15 § 1 och 5 mom. i lagen om fastighetsfonder ansågs vara uppfyllda i fallet. Därefter gällde det att bedöma om kravet på att en fastighetsfond bortsett från vissa tillfälliga undantag alltid ska placera minst tre femtedelar av sina tillgångar i fastigheter som är belägna i EES-stater eller i fastighetsvärdepapper som avser sådana fastigheter. Centralskattenämnden ansåg att minimikravet enligt 15 § 3 mom. i lagen om fastighetsfonder var ett väsentligt materiellt krav som även utländska fonder kunde uppfylla. Relationstalet enligt bestämmelsen skulle beräknas utifrån de totala tillgångarna i balansräkningen och så att begreppen ”fastighet” och ”fastighetsfond” hade samma innebörd som i 3 § i lagen om fastighetsfonder. Skuldebrev eller andra skuldinstrument kunde inte betraktas som fastigheter eller fastighetsvärdepapper oberoende av om det var fråga om skuldinstrument emitterade av fastighetsbolag eller andra slags bolag.

Enligt utredningen hade Fonden vid utgången av 2023 inte placerat medel i fastigheter inom EES eller i fastighetsvärdepapper relaterade till sådana fastigheter åtminstone till ett belopp på över 43 % av dess medel. Fonden kunde således inte objektivt jämställas med inhemska specialplaceringsfonder såsom ISkL 20 a § 2 och 4 mom. förutsätter. Fonden var inte enligt ISkL 20 a § befriad från skatt som ska betalas på inkomst och således inte heller befriad från källskatt som ska betalas på dividend enligt 3 § 10 mom. i källskattelagen.

Förhandsavgörande för skatteåren 2024 och 2025.
Inkomstskattelag 20 § a 2–4 mom.
Lag om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst 3 § 10 mom.
Lag om förvaltare av alternativa investeringsfonder, 16 a kap. 6 § 1 och 3 mom.
Lag om fastighetsfonder 3 § 1 mom. 1 och 2 punkten samt 15 § 1 mom., 3 mom. och 5 mom.
Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artikel 63 och 65

(Ej lagakraftvunnet)

Överklagats