Beskattning av aktiebolag som bedriver kapitalplacering

I föreliggande anvisning behandlas de bestämmelser i lagen om beskattning av näringsinkomst (L 24.6.1968/360) som gäller principerna för beskattning av ett aktiebolag som bedriver kapitalplacering.

Denna anvisning ersätter punkten kapitalplaceringsverksamhet i anvisningen A84/200/2012, 16.8.2012 Skattebehandling av överlåtelse av aktier i samfund.

1 Inledning

I samband med den företags- och kapitalskattereform som genomfördes år 2004 infördes i lagen om beskattning av näringsinkomst (NärSkL) specialbestämmelser (L 30.7.2004/717) för överlåtelse av ett samfunds anläggningstillgångsaktier, ägda bolags upplösningar samt avdragbarhet för förlust och värdenedgång av fordringar och för koncernstöd. Då det gäller tillämpningen av föreskrifterna är det av väsentlig betydelse att det fastställs huruvida ett bolag bedriver kapitalplacering. Lagen innehåller emellertid inte någon definition av kapitalplaceringsverksamhet. En definition har preciserats i förarbetena till lagen och utifrån rättspraxis.

I denna anvisning behandlas skattefrågor för kapitalinvesterare i aktiebolagsform som bedriver näringsverksamhet och beskrivs principer för tolkningen av begreppet kapitalplacering. I anvisningen behandlas varken beskattning av andra företagsformer eller verksamhet som beskattas enligt inkomstskattelagen (ISkL). Anvisningen upptar inte heller frågor om val av lag, dvs. gränsdragning mellan NärSkL och ISkL. Exempelvis kan den lag som tillämpas i ett fall som gäller beskattning av ett bolag som bedriver passiv kapitalplacering inom en begränsad ägarkrets, vara inkomstskattelagen. För att man ska bli beskattad som kapitalinvesterare i enlighet med NärSkL förutsätts det att följande krav uppfylls.

2 NärSkL:s bestämmelser för kapitalplacering

2.1 Överlåtelse av aktie- och samfundsandelar

Anläggningstillgångsaktier i ett aktiebolag som bedriver kapitalplacering kan inte enligt 6 § 1 mom. 1 punkten och 6b § i NärSkL överlåtas skattefritt. Därför är de överlåtelsepriser som ett sådant bolag får för anläggningstillgångsaktier skattepliktig inkomst. På motsvarande sätt är utgifterna för aktieförvärv enligt 42 § 2 mom. i NärSkL avdragbara och följaktligen överlåtelseförlusterna avdragbara från bolagets näringsinkomster.

Om ett bolag som bedriver kapitalplacering överlåter en andel från ett personbolag som ingår i dess anläggningstillgångar, kan bolaget dra av andelens anskaffningsutgift utan de begränsningar som föreskrivs i 8 § 4 mom. i NärSkL (L 30.12.2008/1077).

2.2 Förluster och värdeminskningar av fordringar samt koncernstöd

Enligt 16 § 7 mom. i NärSkL begränsas under vissa förutsättningar avdragbarheten i beskattningen för förluster av och värdenedgångar på andra fordringar än försäljningsfordringar från ett samfund som avses i 6 § 1 mom i NärSkL, dvs. ett annat än ett aktiebolag eller ett andelslag som bedriver kapitalplacering samt ett aktiebolag som ägs av en sparbank och ett ömsesidigt försäkringsbolag. Inte heller är ett koncernstöd som getts till ett aktiebolag som ägs av koncernen eller någon annan utgift utan motprestation i syfte att förbättra den ekonomiska ställningen för ett aktiebolag i koncernens ägo avdragbar i beskattningen.

Bestämmelsen gäller inte ett aktiebolag som bedriver kapitalplacering, varför till exempel en kostnad för en utebliven fordran kan vara en avdragbar utgift i ett sådant bolags beskattning.

2.3 Upplösningsresultat

Bestämmelsen i 51d § 2 mom. i NärSkL begränsar avdragsrätten för en utgift för förvärv av aktier i ett bolag som upplöses, om de ägda aktierna är aktier som kan överlåtas skattefritt såsom det avses i 6 § 1 mom. 1 punkten i NärSkL. Eftersom den lagstadgade skattefriheten inte gäller överlåtelse av aktier av ett aktiebolag som bedriver kapitalplacering, kan ett sådant bolag från sin näringsinkomst dra av en eventuell upplösningsförlust som härrör från ett bolag som ägs av aktiebolaget. Likaså är ett utdelningsförvärv från ett bolag som upplöses en skattepliktig inkomst för bolaget.

En förutsättning för att en upplösningsförlust ska vara avdragbar är att förlusten har uppkommit inom näringsverksamhet. En upplösningsförlust som har ­åstadkommits på konstgjord väg­ kan inte avdras (HFD:2007:78).

3 Grunder för definition av begreppet kapitalplaceringsverksamhet

3.1 Tolkningskällor

I skattelagstiftningen finns det ingen uttrycklig bestämmelse om vad som avses med kapitalplacering. Tolkningen av begreppet avgörs från fall till fall utifrån de kännetecken som uppkommit i förarbetena till lagen och i etablerad rättspraxis.

Då begreppet kapitalplacering definieras kan som stöd för tolkning användas beredningsmaterialet för lagen (Regeringens proposition till Riksdagen med förslag om ändring av företags- och kapitalbeskattningen RP 92/2004 rd och Finansutskottets betänkande 12/2004 rd). Begreppet kapitalplacering har enligt samma grunder behandlats även i samband med stiftandet av 9 § 5 mom i ISkL (L 15.7.2005/564) om beskattning av begränsat skattskyldig tyst bolagsman i kommanditbolag som bedriver enbart kapitalplaceringsverksamhet (Regeringens proposition till Riksdagen med förslag om lag för ändring av lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst och förmögenhet, RP 64/2005 rd). Den sistnämnda bestämmelsen definierar en kapitalplacerare i kommanditbolagsform som ett kommanditbolag vars faktiska och enda syfte enligt bolagsavtalet är att bedriva kapitalplaceringsverksamhet. I 6 § 1 mom 1 punkten i NärSkL ställs inte ett liknande krav på enda avsikt med verksamheten. Trots detta kan vid övervägande av kapitalplaceringsverksamhetens karaktär även de principer beaktas som har uppkommit i tolkningen av 9 § 5 mom. i ISkL.

3.2 Tolkningsprinciper

Beslutet om huruvida ett aktiebolag bedriver kapitalplacering fattas utifrån en helhetsbedömning av bolagets verksamhet. I den här granskningen är det möjligt att beakta såväl formella som funktionella kännetecken, likväl så att det som är primärt avgörande är den faktiska karaktären av bolagets verksamhet.

Den verksamhet som utövas av bolagets aktieägare påverkar i princip inte bolagets beskattningsstatus. Rättspraxis som gäller kapitalplaceringsverksamhet omfattar likväl avgöranden där man har beaktat kapitalinvesterarnas ställning som aktieägare i bolaget samt koppling mellan bolagets verksamhet och den vidlyftigare ekonomiska helhet som bildas av kapitalinvesterarna (till exempel HFD:2005:74 och HFD:2010:12). En sådan kapitalplacerare som avses i lagen kan följaktligen vara ett holdingbolag som ägs av en kapitalfond och organiserar kapitalplaceringar i egenskap av ett hjälpbolag som förvärvar och överlåter målbolag utan att ha någon annan egen näringsverksamhet eller personal.

Karaktären av den verksamhet som bedrivs av ett målföretag i bolagets ägo påverkar däremot inte frågan om huruvida ägarbolaget är ett sådant samfund som avses i 6 § 1 mom. 1 punkten i NärSkL.

3.3 Formella kännetecken

Som en formell beteckning för begreppet kapitalplacering kan beaktas det verksamhetsområde som anges i ett aktiebolags bolags­ordning. I en helhetsbedömning kan även beaktas huruvida bolaget är egentlig medlem i Kapitalplaceringsföreningen i Finland rf. Enligt uppgifter från Kapitalplaceringsföreningen i Finland rf. (www.fvca.fi) är föreningens egentliga medlemmar samfund som bedriver kapitalplacering i Finland. Dessutom kan enligt föreningen till egentlig medlem väljas ett utländskt samfund med rättshandlingsförmåga som i Finland har ett driftställe vars huvud­sakliga affärsverksamhet är kapitalplacering.

Bolagets verksamhet kan emellertid inte i beskattningen betraktas som kapitalplacering enbart på ovan nämnda formella grunder. Därför kan en kapitalinvesterare till exempel vara ett bolag vars verksamhetsområde enligt bolagsordningen inte är kapitalplacering. Å andra sidan kan ett bolag vars verksamhetsområde är kapitalplacering anses bedriva annan verksamhet än kapitalplacering. Det som avgör frågan är verksamhetens faktiska karaktär.

3.4 Funktionella kännetecken i förarbetena till lagen

De funktionella kännetecknen för tolkningen av kapitalplacering kan utifrån förarbetena till lagen indelas enligt följande:

Kapitalinvesterarnas juridiska form

Kapitalplacering bedrivs ofta i form av ett kommanditbolag, men som kapitalinvesterare kan även aktiebolag vara verksamma.

Innehållet i kapitalplaceringsverksamheten

Med kapitalplacering avses pla­cering av medel i målföretag som har utvecklingspotential. En sådan placering görs vanligtvis­ som aktieinvesteringar i eget kapital.

Verksamhetsmodell

Typiskt för kapitalplacering är ­att aktörerna i branschen är professionella kapitalplaceringsorganisationer som pla­cerar medel i icke offentligt noterade företag. Kapitalinvesterare söker upp, fi­nansierar och stödjer sådana riskprojekt med höga förväntningar på avkastning för ­vilka det är svårt att hitta andra finansieringskällor.

Ägarandel

Kapitalinvesterarna äger ofta en minoritetsandel av ­företagets kapital.

Verksamhetens syfte

Verksamhetens syfte är att utveckla målföretagets verksamhet och höja de förvärva­de företagens värde.

Ägandets varaktighet

Kapitalinvesteraren är inte en permanent ägare, utan försöker i allmänhet lösgöra sig från bolaget efter en i förväg överensko­mmen tidsfrist. Likväl är inte enbart förekomsten av ett avtalat ägararrangemang i sig ett tillräckligt bevis på att bolagets verksamhet ska betraktas som kapitalplacering.

Kapitalplaceringens avkastning

En för kapitalplacering typisk intäkt uppstår utifrån målföretagets värdeökning och realiseras i form av en överlåtelsevinst från försäljning av företagets aktier.

3.5 Övriga ställningstaganden i lagens förarbeten som styr tolkningen

I de allmänna motiveringarna i regeringens proposition RP 92/2004 rd konstateras det att syftet med bestämmelsen om anläggningstillgångsaktiernas skattefrihet inte är att befria inkomsten inom ett visst verksamhetsområde från skatt, utan att i främsta rummet underlätta reformer av företagsstrukturer. För den skull och med beaktande av en neutral beskattning av olika företagsformer föreslogs det inte att skattefrihet för överlåtelsevinsten på anläggningstillgångsaktier för samfund skulle tillämpas på kapitalplaceringsbolagens intäkter. Enligt detaljmotiveringarna skulle bestämmelserna om skattefrihet för överlåtelsevinst på anläggningstillgångsaktier inte tillämpas på bolag som bedriver kapitalplacering.

Enligt finansutskottets betänkande 12/2004 rd är det aktieägande som är förknippat med kapitalplacering enligt finansministeriet föga förenligt med anläggningstillgångar i traditionell mening. Eftersom investeringarna är avsedda att överlåtas och deras avkastning baserar sig på en värdeökning, påminner de till sin karaktär om omsättningstillgångar, även om de till skillnad från omsättningstillgångarna representerar ägande på längre tid. Grunderna för skattefrihet för överlåtelsevinst på anläggningstillgångsaktier är inte tillämpliga på egendom av detta slag.

I finansutskottets betänk­ande konstateras dessutom att bestämmelsen i 6 § 1 mom .1 punkten i NärSkL inte gäller traditionella företagsförvärv som ett företag exempelvis gör för att utvidga sin verksamhet till nya branscher. Till exempel är det inte heller meningen att ett dotterbolag inom koncernen, till vilket ett strategiskt aktieägande har koncentrerats, ska tolkas som ett kapitalplaceringsbolag då bestämmelsen tillämpas. Koncernens moderbolag som äger aktier i dotterbolag verksamma i olika branscher bedriver inte heller någon sådan verksamhet som avses i lagrummet.

Bolag­ som bedriver kapitalplacering grundas vanligtvis­ med syftet att verksamheten ska om­fatta uteslutande denna särskilda verksamhet ­och det torde vara sällsynt att bolagen även skulle ägna sig åt annan näringsverksamhet. Om bolaget likväl därutöver bedriver annan verksamhet ­än kapitalplacering ­behandlas anläggningstillgångsaktiers överlåtelse­vinster och -förluster som härrör från annan verksamhet ­enligt betänkande ­i enlighet med­ huvudregeln i 6 b § i NärSkL.

4 Begreppet kapitalplacering i rättspraxis

I de förarbeten till lagen för vilka ovan redogjorts används ofta uttrycken ”typ­iskt” och ”i allmänhet”. Dessa bestämningar visar att kännetecknen för kapitalplacering inte fullt ut har kunnat beskrivas i utarbetandet av lagen. Av detta skäl har i rätts- och beskattningspraxis som kapitalplacering på basis av en helhetsbedömning från fall till fall kunnat betraktas en verksamhet som inte helt och hållet motsvarar den verksamhet som i lagens förarbeten­ bedömts som ett typiskt eller allmänt ­tillvägagångssätt till exempel i fråga om finansieringsform, ägandets varaktighet eller inkomstbildningen. Olika instrument för kapitalfinansiering förutom aktieinvesteringar kan vara till exempel kapitallån och konvertibla skuldebrev samt s.k.. mezzaninefinansiering som har drag av såväl eget som främmande kapital. Ett bolag som betraktats som kapitalinvesterare har kunnat äga antingen en minoritets- eller en majoritetsandel av ett målbolag, förutom en värdeökning för investeringsobjektet få vinstutdelnings- och ränteavkastning, olika slags avkastning från förvaltnings- och konsultverksamhet eller koncernstöd. Aktier som ägs av ett bolag som bedriver kapitalplacering har enligt rättspraxis betraktats som en del av bolagets anläggningstillgångar. (till exempel CSN:026/2005 ja HFD:2005:74).

En rättspraxis om tolkningen av kapitalplacering har bildats i och med centralskattenämndens förhandsavgöranden samt högsta förvaltningsdomstolens och förvaltningsdomstolarnas avgöranden. I det följande granskas olika tolkningsfall utifrån publicerade och lagakraftvunna beslut.

4.1 De funktionella kännetecknen

I avgörandet CSN:026/2005 uppfylldes i lagens förarbeten definierade, för kapitalplacering typiska kännetecken då bolagets affärsverksamhet omfattade bland annat företagsutveckling, utvärdering av affärsidéer, så kallad företagskuvösverksamhet samt assistans vid finansieringsarrangemang för nya företag. Bolaget hade gjort investeringar i eget kapital i nya icke börsnoterade teknikföretag hos vilka bolagets ägoandelar varierade från 2,78 procent till 31,27 procent. Placeringarna i teknikbolagen var avsedda att temporära (5-7 år). Bolaget förväntade sig intäkten av aktieinvesteringar i form av värdeökning i och med försäljning av aktier. Det betraktades som ett bolag som avses i 6 § 1 mom. 1 punkten i NärSkL och som bedriver kapitalplacering. Då bolaget överlät de aktier i teknikföretag som det hade förvärvat, var överlåtelsepriserna skattepliktig inkomst från näringsverksamhet och kostnaderna för aktiernas förvärv en utgift som är avdragbar inom näringsverksamheten.

I avgörandet HFD:2007:11 betraktades kommanditbolaget (A Kb) som ett sådant kommanditbolag som avses i 9 § 5 mom. i ISkL som enbart bedriver kapitalplaceringsverksamhet. A Kb var en så kallad fond av fonder vars syfte var att göra investeringar huvudsakligen i andra kapitalplaceringsfonder, investeringsbolag eller motsvarande och lösgöra sig från dessa efter en viss tid. A Kb bedrev som verksamhet att förvärva bolagsandelar som tyst bolagsman eller motsvarande hos personbolag eller fondbolag och kunde ta kortfristiga krediter till exempel för tillfällig finansiering av sina investeringar. A Kb:s verksamhetsperiod var temporär och dess inkomster kom huvudsakligen att bildas av inkomster som erhölls då bolaget lösgjorde sig från investeringarna.

Se även avgörandet HFD:2007:10, i vilket investering i fastigheter, fastighetsbolag och motsvarande objekt i liknande förhållanden betraktades som kapitalplacering.

4.2 Status för ett bolag som ingår i en koncern för kapitalinvesterare

I rättspraxis har sådana fall varit särskilt tolkningsbara där det har gällt att avgöra beskattningsstatus för ett bolag som ägs av kapitalplaceringsfonder. Frågeställningen gäller då huruvida grunden för och innehållet i verksamheten hos ett bolag som fungerar som moderbolag i förhållande till förvärvade målbolag befinner sig i den ställningen inom den ekonomiska helhet som bildas av kapitalinvesterarna eller om bolaget ska anses bedriva för en koncerns moderföretag traditionell verksamhet som till exempel försäljning av förvaltningstjänster till koncernbolagen. Som ett bolag som bedriver kapitalplacering har kunnat betraktas ett holdingbolag som till sina ägoförhållanden och funktioner står tillräckligt nära kapitalplacering. Som ett bolag som bedriver kapitalplacering har däremot inte betraktats ett bolag som tillhör kapitalinvesterarnas företagsgrupp men till vars egen verksamhet inte hänför sig några drag av kapitalplacering. I ett sådant fall har bolaget skött traditionella uppgifter för ett moderbolag i en koncern eller underkoncern som bedriver operativ verksamhet. I avgörandena har utifrån befintliga fakta i respektive fall beaktats förutom de funktionella kännetecken som har nämnts i lagens förarbeten, även de ovan i punkt 3.5. nämnda ställningstaganden som styr tolkningen. Därför har traditionella företagsförvärv eller företags utvidgning till nya branscher inte betraktats som kapitalplacering.

Inte kapitalplacering

I avgörandet CSN:011/2005 ansågs Abp inte bedriva kapitalplacering, då det som moderbolag i koncernen svarade för koncernens förvaltning och koncernbolagens finansiering samt koncernstrategierna. Utifrån Abp styrdes koncernbolagens operativa verksamhet. Bolaget hade tiotals personer i sin tjänst. Abp innehade ett antal aktier i målbolaget B Abp som gav ca 20 procents ägarandel av aktiestocken. I Abp:s koncernbokslut var B Abp ett delägarföretag. Huvuddelen av aktierna hade Abp ägt redan i många år. Centralskattenämnden hänvisade i motiveringarna till sitt beslut till Abp:s ställning som moderföretag i koncernen och naturen av dess verksamhet som bolag som svarar för moderföretagsfunktioner. När Abp överlät sitt aktieinnehav i B Abp, var överlåtelsepriset enligt 6b § i NärSkL skattefri inkomst förutsatt att alla krav som nämns i lagrummet uppfylls.

Kapitalplaceringsverksamhet

I fallet HFD:2005:74 var ett bolag som till största delen ägdes av kapitalplaceringsfonder direkt eller indirekt ägare till ett flertal bolag verksamma inom samma bransch. Detta s.k. intermediära holdingbolag hade redan sedan år 1998 fungerat som hjälpbolag för kapitalinvesterare, varför det var fråga om ett arrangemang vilket kunde betraktas som något som redan pågått en längre tid. Bolaget bedrev ingen aktiv affärsverksamhet och hade ingen personal i sin tjänst. Enligt ansökan om förhandsavgörande fattades samtliga beslut om investering i eget kapital och realisering av investeringar i investeringskommittéer i samband med fonder som de facto använde ägarnas beslutsrätt. Investeringskommittèerna utgör en organisk del av professionellt verksamma kapitalinvesterarorganisationer. Mellan bolaget och dess aktieägare hade ett delägaravtal ingåtts, enligt vilket den helhet som bildas av det intermediära holdingbolagets investeringar ska realiseras senast fem år efter att investeringarna gjorts.

Bolaget betraktades som ett bolag som bedriver kapitalplacering, då det överlät aktierna i två av sina dotterbolag. De överlåtelsepriser som bolaget erhöll för försäljningen av aktierna var följaktligen skattepliktig inkomst för bolaget. I motiveringarna till beslutet hänvisades till avsikten med förvärvet av koncernbolagen och kapitalinvesterarnas ställning som delägare i bolaget.

Enligt åberopade fakta i avgörandet HFD:2010:12 (närmare nedan) hade A Abp fyra anställda och sålde koncerntjänster till bolagen i sin ägo. Bolaget ansågs bedriva kapitalplacering, då dess ställning och avsikt beaktades i koncernen som helhet, vilken till största delen ägdes av kapitalplaceringsbolagen.

I fallet HFD:2013:29 var A Abp A-koncernens administrativa moderföretag, vars dotter- och delägarbolag förvaltade kapital- och fastighetsinvesteringsfonder i form av personbolag bland annat genom att fungera som bolagens ansvariga bolagsmän. A Abp sköter sina dotterbolags finansiering, marknadsföring, administration och andra motsvarande uppgifter. A-koncernen fick huvudsakligen intäkter från tre källor: förvaltningsarvoden från fonderna, vinstutdelningsandelar från fonderna samt avkastningen från investeringar som koncernbolagen har gjort från sin egen balansräkning direkt i fonderna. Bolaget hade även fått koncernstöd, vinstutdelning och ränteinkomster från företag inom samma koncern. A Abp har likaså i egenskap av tyst bolagsman från sin egen balansräkning investerat medel i så gott som samtliga efter år 2001 inrättade kapitalfonder som förvaltas av dess dotterbolag. A är medlem i Kapitalinvesteringsföreningen i Finland.

A Abp och B-bolagets blivande ledning hade år 1999 grundat det franska B-bolaget som var en så kallad fund of funds-aktör eller fonders fond. Enligt A Abp var det fråga om en utvidgning av bolagets affärsverksamhet till att omfatta kapitalplaceringar i Mellaneuropa. B-bolagsgruppen omfattade två förvaltningsbolag eller B S.A.-bolaget och B Ltd samt de fonder som förvaltades av dem. A Abp hade fått vinstutdelning från B och dessutom hade A Abp fakturerat B för tjänster för kapitalförvärv. A Abp sålde år 2006 en 12,5 procents andel av aktierna till B S.A:s operativa ledning, varefter bolagets aktieinnehav blev en 35 procents andel av B:s aktier.

Högsta förvaltningsdomstolen betraktade A Abp som ett bolag som bedriver kapitalplacering med beaktande av dess ställning som moderbolag och dess uppgifter inom en koncern som bedriver kapitalplacering. B S.A:s etablering var inte en fråga om traditionellt företagsförvärv i syfte att utvidga verksamheten till en ny bransch, utan en fråga om att utvidga A-koncernens tidigare verksamhet till ett nytt marknadsområde. B S.A:s aktier kunde inte betraktas som A Abp:s anläggningstillgångsaktier som skulle hänföra sig till något annat än kapitalplacering. De överlåtelsepriser som bolaget erhöll för försäljningen av aktierna var följaktligen skattepliktig inkomst för bolaget.

I Helsingfors förvaltningsdomstols avgörande 17.6.2011 nr 11/0680/6 var moderbolaget A Abp ett börsnoterat moderbolag i en flerbranschkoncern som direkt eller indirekt var ägare till 47 dotterbolag. Bolaget svarade delvis för dotterbolagens ekonomiförvaltning, finansiering, koncernledning och koncernens organisering, koncernens externa och interna rapportering samt dess arrangemang för övriga motsvarande gemensamma uppgifter. A  Abp hade i genomsnitt 7 arbetstagare och anlitade dessutom externa samarbets- och expertinstanser. Bolagets viktigaste aktieägare var privatpersoner vars antal uppgick till ca 4 000.

A Abp förvärvade i enlighet med sin verksamhetsmodell majoritetsandelar i onoterade små och medelstora bolag präglade av företagaranda och verksamma i traditionella branscher. Efter företagsförvärvet fortsatte i regel den förra ägaren som delägare eller förvärvades till målföretaget en ny företagare med en ca 20 - 30 procents ägarandel. Efter förvärvet utvecklade A Abp dotterbolagen så att de i organisatoriskt och operativt hänseende förmår verka självständigt och expansivt och vara mindre beroende av nyckelpersoner. A Abp deltog i och övertog helhetsansvaret för den strategiska utvecklingen av dotterbolagens affärsverksamhet samt även för styrningen av de operativa funktionerna. A Abp:s verkställande direktör, ekonomidirektör och ledningsgrupps medlemmar deltog i dotterbolagens styrelsearbete tillsammans med dotterbolagets verkställande direktör. A Abp:s inkomstbildning bestod av årlig avkastning från koncernbolagen och lösgöringsavkastning där affärsområdets värdeförändring realiseras vid överlåtelse av ett företag. Enligt uppgifter från bolaget var syftet att med typiskt en 5 - 10 års investeringsperiod förstora företaget och öka dess värde för att få ett högt försäljningspris när företaget överlåts.

Förvaltningsrätten ansåg att det centrala syftet med A Abp:s företagsförvärv och verksamhet var en inkomstbildning på ett för kapitalplacering typiskt sätt som realiseras genom överlåtelse av aktieägande. Det ansågs inte ha någon avgörande betydelse att A Abp ägde målföretagen med majoritetsandelar eller helt och hållet, att innehavets varaktighet varierade och i vissa fall uppgick till 20 år, att A Abp av koncernbolagen även fick årlig vinstutdelning, ränte- och annan finansieringsavkastning eller att lösgöringsavkastning inte inflöt varje år. Förvaltningsdomstolen hänvisade även till omnämnandet i regeringens proposition RP 92/2004 rd om att tillämpningen av skattefrihetsbestämmelserna för anläggningstillgångsaktier i NärSkL på aktieöverlåtelser i A Abp:s verksamhet skulle innebära att inkomsten från bolagets egentliga företagsverksamhet skulle befrias från skatt, vilket bör betraktas som stridande mot syftet med skattefrihetsbestämmelserna. I motiveringarna till beslutet konstateras även att beslutet baserar sig på en helhetsbedömning av kännetecknen för kapitalplacering. Bolagets överlåtelsevinster från anläggningstillgångsaktier betraktades inte som skattefria överlåtelsevinster för bolaget.

4.3 Följden av ett målbolags upplösning

Enligt riktlinjerna från rättspraxis kan en skyndsam upplösning av ett förvärvat målbolag innebära att bolaget inte anses bedriva kapitalplacering. Tolkningen kan bli en annan, om en längre tid har förflutit mellan företagsförvärvet och upplösningen och om bolagets verksamhet utifrån helhetsbedömningen kan betraktas som kapitalplacering.

Inte kapitalplacering

Som ett grundfall kan avgörandet HFD:2009:64 betraktas. Fallet gällde bolaget A Ab som till största delen ägdes av en kapitalplaceringsfond. Bolaget hade grundats för förvärvande av aktierna i bolaget B som bedrev produktionsverksamhet. Efter att A Ab hade förvärvat B Ab:s aktier var meningen att det förvärvade företaget genast skulle upplösas. Då flyttades B Ab:s affärsverksamhet med tillgångar och skulder som utdelningsförskott till A Ab som övertog B Ab:s affärsverksamhet. A Ab bedrev inte och hade inte heller för avsikt att bedriva verksamhet som är karakteristisk för den som bedriver kapitalplacering. A Ab ansågs inte bedriva kapitalplacering, varför A Ab inte hade rätt att dra av en eventuell upplösningsförlust från upplösningen av B Ab.

Kapitalplaceringsverksamhet

Resultatet 3-2 av det avgörande HFD:2010:12 som tillkom efter omröstning avvek från avgörandet HFD:2009:64. I fallet HFD:2010:12 hade A Ab som till största delen ägdes av finska kapitalplaceringsfonder grundats år 2006 för att förvärva affärsverksamhet som hade bildats av bolag i ett flertal länder. Förvärvet hade förverkligats år 2007, varefter A Ab ägde hundra procent av de finska bolagen B Ab och C Ab vilka bedrev operativ verksamhet samt det svenska D AB. A Ab hade fyra anställda och saluförde koncerntjänster till bolagen i sin ägo. Avsikten var att de förvärvade bolagen skulle upplösas antingen år 2009 eller 2010. Bolaget ansågs bedriva kapitalplacering, då dess ställning och avsikt beaktades i koncernen som helhet, vilken till största delen ägdes av kapitalplaceringsfonder. A Ab hade följaktligen rätt att dra av en eventuell upplösningsförlust från upplösningen av B Ab eller C Ab.

5 Annan verksamhet vid sidan av kapitalplacering

I rättspraxis har inte tills vidare publicerats något avgörande om på vilket sätt de i punkt 2 refererade bestämmelserna i NärSkL ska tillämpas i ett fall där ett bolag vid sidan av kapitalplaceringen bedriver någon annan näringsverksamhet som inte har något samband med kapitalplacering. En dylik situation kan uppkomma till exempel till följd av upplösning av ett enskilt dotterbolag eller i en situation där bolaget självt börjar bedriva operativ affärsverksamhet vid sidan av kapitalplacering.

I fallet HFD 23.6.2009 liggare 1619 överlät ett bolag som uteslutande bedrev kapitalplacering sådana till sina anläggningstillgångar hörande aktier som enligt bolaget ursprungligen hade förvärvats för permanent innehav. Bolaget hävdade att det inte var fråga om en kapitalplacering, utan ett permanent och strategiskt innehav i ett företag inom samma bransch. Centralskattenämnden vars avgörande högsta förvaltningsdomstolen upprätthöll, ansåg att aktierna inte var aktier som kunde överlåtas skattefritt. Eftersom de överlåtna aktierna hörde till den kapitalplaceringsverksamhet som bolaget bedrev, ger lösningen inte någon tolkningsanvisning för situationer där ett bolag även bedriver annan näringsverksamhet vid sidan av kapitalplacering.

Utifrån ordalydelsen i 6 § 1 mom. 1 punkten i NärSkL och regeringens proposition RP 92/2004 rd kan en sådan tolkning förordas enligt vilken ett bolags status som kapitalinvesterare skulle vara avgörande. Då skulle bolaget till exempel inte kunna överlåta sina anläggningstillgångsaktier skattefritt, trots att de skulle betraktas som hörande till annan verksamhet hos företaget än kapitalplacering. Å andra sidan har finansutskottet i sitt betänkande 12/2004 rd som sin ståndpunkt konstaterat att ett bolag som bedriver kapitalplacering även kan bedriva annan näringsverksamhet, varvid 6b § i NärSkL kan gå att tillämpa. Även högsta förvaltningsdomstolen hänvisar i motiveringarna till sitt beslut HFD:2013:29 till en sådan möjlighet.

Skatteförvaltningens uppfattning är att ett bolag som bedriver kapitalplacering kan på ett sådant sätt som nämns i finansutskottets betänkande även bedriva annan näringsverksamhet i enlighet med NärSkL, även om sådana fall inte i praktiken torde vara alltför vanliga. Då kan till exempel överlåtelsepriset för anläggningstillgångsaktier som hänför sig till annan näringsverksamhet vara skattefri inkomst så som NärSkL föreskriver eller fordringars värdenedgång vara en avdragbar utgift. Om ett bolag vid sidan av kapitalplacering anses bedriva exempelvis sådan värdepappershandel som avses i NärSkL och värdet av omsättningstillgångar som hör till handeln i enlighet med 28 § 1 mom. i NärSkL har sjunkit, har bolaget rätt att göra ett inkuransavdrag som föreskrivs i lagrummet.

6 Avslutande och omvandling av kapitalplaceringsverksamheten

6.1 Att avsluta kapitalplaceringsverksamheten

Om ett bolag helt och hållet upphör med kapitalplacering och inte heller bedriver någon annan verksamhet som omfattas av NärSkL, verkställs bolagets beskattning efter att affärsverksamheten avslutats i enlighet med ISkL. När bolaget realiserar de aktieinnehav som har hört till kapitalplaceringen, kan överlåtelsens skatteverkningar likväl att bestämmas enligt NärSkL och då kommer aktierna inte att kunna överlåtas skattefritt. Absoluta tidsfrister för hur länge egendomen behåller sin NärSkL-natur kan inte fastställas.

6.2 En omvandling av kapitalplaceringen

Verksamhet som utövas av ett bolag som bedriver kapitalplacering kan omvandlas till annan affärsverksamhet till exempel i en situation där bolaget avslutar sin kapitalplaceringsverksamhet och börjar bedriva operativ affärsverksamhet. I praktiken kan motsvarande frågeställning aktualiseras även i en situation där ett förvaltningsbolag som ägs av en kapitalfond upphör att verka som organisatoriskt redskap för kapitalplaceringar till exempel på grund av ett företagsförvärv som ägaren gör eller av operativa skäl som gäller koncernen.

I beskattningen kan man då bli tvungen att ta ställning till hur avdragskrav enligt 16 § 7 punkten i NärSkL ska bemötas eller hur man ska ställa sig till aktieöverlåtelser där objekten utgörs av aktier som förvärvats under tiden för kapitalplaceringsverksamheten. Någon publicerad rättspraxis finns det inte heller tills vidare att tillgå om sådana fall. Skatteförvaltningens uppfattning är att ett bolags beskattningsstatus ska fastställas utifrån rådande förhållanden vid tidpunkten för nedskrivning av en fordran eller för aktieöverlåtelsen. Om en bedömning från fall till fall leder till att bolaget inte vid den tidpunkten ska anses bedriva kapitalplacering, kommer inte NärSkL:s bestämmelser om kapitalplacering, de specialbestämmelser som beskrivs ovan i punkt 2, att tillämpas. Frågan om vilken inkomstkälla eller vilket egendomsslag exempelvis den överlåtna egendomen i detta fall ska hänföras till, avgörs separat i vart och ett fall.

7 Hur karaktären av ett bolags verksamhet utreds

Då begreppet kapitalplacering är tolkningsbart, förutsätts det att en utredning erhålls till grund för varje beskattningsavgörande för att möjliggöra en helhetsbedömning av den faktiska verksamhetens karaktär som bolaget bedriver mot bakgrunden av olika karakteristika.  Enligt de allmänna principer som ska följas i beskattningen (26 § i BFL) ska både skattemyndigheten och den skattskyldige medverka i utredningen av ärendet.  I huvudsak ska utredning i ett ärende läggas fram av den part som har bättre förutsättningar att göra detta. I praktiken är det oftast den skattskyldige.

Jari Salokoski
ledande skattesakkunnig

Sirpa-Liisa Venesjärvi
specialsakkunnig