Momsbeskattningen av eget bruk och av överlåtelser till ett lägre pris än det gängse värdet

Anvisningen handlar om momsbeskattningen av eget bruk av varor och tjänster samt av försäljning till ett lägre vederlag än det gängse marknadsvärdet.

I anvisningen har man preciserat momsbehandlingen av arbetskläder, tilläggsförmåner och kampanjprodukter samt reklamgåvor. Högsta förvaltningsdomstolens avgörelser har lagts till på anvisningen.

Anvisningen ersätter Skatteförvaltningen anvisning Momsbeskattningen av eget bruk och av överlåtelser till ett lägre pris än det gängse värdet (dnr 621/40/2009) från 20.5.2009.

1 Allmänt

Moms betalas på rörelsemässig försäljning av varor och tjänster samt på gemenskapsinterna förvärv. Moms betalas dessutom på eget bruk av varor och tjänster (mervärdesskattelagen, MomsL 20 §).

Försäljning som sker mot ett vederlag som är betydligt lägre än det gängse värdet beskattas inte som eget bruk utan som försäljning. Om säljaren och köparen är i intressegemenskap med varandra, höjs skattegrunden på en försäljning som sker till ett pris som är betydligt lägre än det gängse marknadsvärdet till det gängse marknadsvärdet.

2 Eget bruk av varor

2.1 Definition

Med eget bruk av en vara avses enligt mervärdesskattelagen (MomsL 21 § 1 mom.) att en näringsidkare

• tar en vara för privat konsumtion,
• överlåter en vara utan vederlag,
• överför eller på något annat sätt tar en vara i annan användning än sådan som enligt 10 kapitel i mervärdesskattelagen berättigar till avdrag.

Bestämmelserna om varor i eget bruk tillämpas endast då man kunde ha gjort avdrag för varan eller om den har tillverkats i samband med den momspliktiga rörelsen (MomsL 21 § 2 mom.). Med beskattningen av eget bruk rättas det avdrag som gjorts för anskaffningen. Om varan redan från första början hade anskaffats för privat konsumtion eller annan icke-avdragsgill användning, skulle man inte ha fått göra något avdrag för den.

2.2 Situationer där moms i eget bruk betalas

Då en näringsidkare tar i eget bruk en vara, vars moms som ingår i anskaffningspriset man har kunnat dra av eller som har tillverkats i samband med skattepliktig affärsverksamhet, ska mervärdesskatt betalas på detta tagande i eget bruk. Med att en vara tas i privat konsumtion avses att näringsidkaren tar ut varan från företaget för sin egen eller för sin familjs privata konsumtion eller för att privat ge varan i gåva.

Beskattningen av eget bruk gäller överlåtelser av vara utan vederlag både för rörelsemässigt ändamål och annat än rörelsemässigt ändamål. Det är fråga om överlåtelse av vara utan vederlag bland annat när företaget utan vederlag till ägarna, bolagsmännen eller personalen överlåter varor för deras privata konsumtion. Bestämmelsen gäller även till exempel representationsgåvor då den vara som ges i representationsgåva ursprungligen har anskaffats för ett ändamål som berättigar till avdrag.

När en näringsidkare köper varor för rörelsemässigt ändamål, till exempel för säljbefrämjande åtgärder, har han rätt att dra av den moms som ingår i anskaffningen (MomsL 102 §). Säljfrämjande åtgärder utgörs av bland annat sådana marknadsföringskampanjer där man ger gåvor samt tävlingar och lotterier. På sådana överlåtelser av varor avgiftsfritt för rörelsemässiga ändamål ska betalas moms för eget bruk om inte det är fråga om någon av situationerna som nämns i kapitel 2.3.

Som eget bruk betraktas även att varan överförs inom företaget till annan användning än för sådan som enligt 10 kapitel i mervärdesskattelagen berättigar till avdrag. När varan överförs från momspliktig eller annan verksamhet som berättigar till avdrag till sådan verksamhet som inte hör till momsbeskattningens tillämpningsområde, till icke-avdragsgill momsfri verksamhet eller till sådan användning som omfattas avdragsbegränsningar enligt 114 § i mervärdesskattelagen, ska moms betalas på överföringen. Bestämmelsen tillämpas även när varan överförs till sådan verksamhet som endast delvis berättigar till avdrag. Då betalas moms till den del varan används i den icke-avdragsgilla verksamheten.

Den momsskyldige ska betala moms för eget bruk även då han ändrar konstruktionen av ett avdragbart fordon eller fartyg som hör till hans rörelsetillgångar till sådan att den inte längre berättigar till avdrag (se avdragsbegränsningarna i fråga om fordon och fartyg i MomsL 114 § 1 mom. 5 punkten).

Uthyrning eller annan överlåtelse av nyttjanderätt till vara mot vederlag utgör en tjänst. På eget bruk av nyttjanderätten till lös egendom som ägs av en näringsidkare tillämpas dock vad som stadgas om eget bruk av varor (MomsL 24 §). Om företagets ägare eller anställd på företaget till exempel använder en arbetsmaskin som hör till företagets rörelsetillgångar för ett privat ändamål, är det fråga om eget bruk av vara. På eget bruk av en vara som näringsidkaren hyrt tillämpas däremot bestämmelserna om eget bruk av tjänst.

2.3 Situationer där moms i eget bruk inte betalas

2.3.1 Varor som överlåtits till arbetstagarna

Beskattningen av eget bruk gäller inte arbetsredskap, arbetskläder och andra sådana varor som är nödvändiga för företagets verksamhet och som överlåts till personalen eller underleverantörerna för utförande av ett visst arbete. Arbetskläder är till exempel blåställ eller andra motsvarande skyddskläder samt enhetliga arbetskläder som anskaffats för personalen såsom kläder för servicepersonalen.

Skatt för eget bruk behöver inte betalas, om avdrag inte har kunnat göras vid anskaffningstillfället på de arbetskläder som överlåtits till personalen.

2.3.2 Tilläggsförmåner och kampanjprodukter

Med överlåtelse av tilläggsförmåner och kampanjprodukter, dvs. varor som man överlåter i samband med andra nyttigheter till synes utan vederlag, eftersträvar man att befrämja försäljningen. Därför beskattas inte överlåtelsen av dessa produkter såsom eget bruk.
I de avgöranden som nämns nedan har Högsta förvaltningsdomstolen tagit ställning till huruvida de överlåtna nyttigheterna har kunnat betraktas som sådana tilläggsförmåner och kampanjprodukter vars överlåtelse inte omfattas av skatt för eget bruk:

HFD 27.12.2011 T 3757

Teleoperatören A Ab sålde mobiltelefonanslutningar i sitt eget namn och hade 2004 och 2005 ordnat en kundvärvningskampanj i samband med vilken bolaget till kunder som hade tecknat ett anslutningskontrakt hade överlåtit olika slags varor av icke obetydligt värde, såsom en handledsdator, en ministereoanläggning eller en mp3-spelare (kampanjprodukt). Varorna överläts inte till kunderna genast när de tecknade anslutningskontraktet, utan för att kunden skulle få varan förutsattes det att faktureringen för anslutningen under en bestämd tidsperiod hade nått upp till ett på förhand avtalat belopp och att anslutningskontraktet fortfarande var i kraft när kunden fick kampanjprodukten samt att han eller hon inte hade obetalda samtalsavgifter för mobiltelefonen.

Eftersom kampanjprodukterna inte överläts till kunderna genast när anslutningskontraktet ingicks och det vederlag som kunden betalade för användningen av anslutningen var lika stor oberoende av om villkoren för att kampanjprodukten skulle överlåtas var uppfyllda eller inte, ansågs överlåtelserna av kampanjprodukterna inte ha skett mot vederlag. Därför skulle A Ab enligt bestämmelserna om eget bruk av varor betala mervärdesskatt för den vederlagsfria överlåtelsen av varorna till de kunder som tecknat anslutningskontrakt.

HFD 2013:89

De kunder som under en kampanj hade ingått ett 12 månaders avtal om bredbandsanslutning med datakommunikationsföretaget A Ab hade som gåva av bolaget fått en digibox eller trådlös basstation. Gåvorna hade överlåtits till dessa kunder omedelbart när avtalet ingicks.

Det gällde att avgöra om A Ab skulle anses ha överlåtit gåvorna till kunderna utan vederlag på ett sätt som medförde beskattning av eget bruk av varor eller mot vederlag till en pris som täckte såväl bredbandsanslutningen som gåvan. Med hänsyn till affärstransaktionens faktiska karaktär och den i mervärdesskattesystemet omfattade principen att skatt inte ska kumuleras, skulle värdet av den gåva som de kunder som tecknat anslutningsavtal fått ”på köpet” anses ha ingått i priset på den anslutning som företaget sålt till kunden, varför överlåtelserna av gåvorna skulle anses ha skett mot vederlag. Den omständigheten att priset på bredbandsanslutningen hade varit detsamma såväl före kampanjen som efter den saknade i detta sammanhang betydelse. A Ab skulle inte betala mervärdesskatt enligt bestämmelserna om eget bruk av varor för de gåvor som bolaget överlät till de kunder som tecknat anslutningsavtal.

HFD 2017:164

Grossisten A Ab hade i försäljningsfrämjande syfte inlett en kampanj där företagskunder erbjöds möjlighet att ansluta sig till en klubb för stamkunder, där klubbmedlemmarna fick stamkundspoäng enligt storleken av sina inköp. Stamkunderna kunde använda sina poäng till att beställa en stamkundspresent ur A Ab:s presentkatalog eller alternativt till att vederlagsfritt ur A Ab:s försäljningssortiment få en produkt som till sitt värde motsvarade poängen. Stamkundspoängen kunde också användas som delbetalning för produkter som A Ab saluförde.
Med hänvisning till unionens domstols dom i målet C-48/97, Kuwait Petroleum, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att till den del som de varor som A Ab överlåtit inte skulle betraktas som sedvanliga reklamgåvor skulle A Ab med stöd av 21 § 1 mom. 2 punkten i mervärdesskattelagen betala mervärdesskatt för eget bruk av vara så att skattebeloppet beräknades på värdet av de varor som mot stamkundspoäng överlåtits till stamkunder. Skatt skulle betalas såväl för överlåtelse av varor som kunde beställas ur presentkatalogen som för varor som enligt kundens fria val hade överlåtits ur A Ab:s försäljningssortiment. När kunden använde stamkundspoängen som delbetalning för betalning av inköp som kunden gjort av A Ab, ansågs det däremot vara frågan om en kundrabatt, för vilken A Ab inte skulle betala mervärdesskatt.

När man vid försäljningstillfället känner till att utöver den nyttighet som är föremål för försäljningen får köparen för samma pris en annan nyttighet som betraktas som en kampanjprodukt eller en tilläggsförmån och när värdet av denna kampanjprodukt eller tilläggsförmån kan anses ingå i priset av den nyttighet som sålts till köparen, är det fråga om två överlåtelser mot vederlag. I dessa fall behöver moms inte betalas på överlåtelsen av kampanjprodukten eller tilläggsförmånen enligt bestämmelserna om eget bruk av varor.

2.3.3 Varuprover och sedvanliga reklamgåvor

En överlåtelse i form av ett varuprov eller en sedvanlig reklamgåva betraktas inte som eget bruk av varan (MomsL 25 §).

Varuprover utgörs av provexemplar av företagets försäljningsprodukter och varor som tillverkats såsom prov av försäljningsprodukter.

Sedvanliga reklamgåvor är i regel massgåvor av ringa värde som man ger till flera mottagare samtidigt. Som sedvanliga reklamgåvor kan man anse utöver till exempel pennor, skjortor, slipsar, scarfar och andra motsvarande varor försedda med företagets namn även andra, i förhållande till karaktären och omfattningen av företagets verksamhet måttfulla gåvor som till exempel hushållsartiklar och prydnadsföremål. Alkoholprodukter är inte sedvanliga reklamgåvor. Alkoholprodukter som tillverkats och getts av mikrobryggerier, vingårdar och andra motsvarande aktörer kan emellertid betraktas som sedvanliga reklamgåvor, om de allmänna förutsättningarna för sedvanliga reklamgåvor uppfylls.

Enligt Skatteförvaltningens uppfattning kan en reklamgåva vars momsbelagda inköpspris är högst 50 euro betraktas som sedvanligt. Om näringsidkaren själv har tillverkat varan, kan man vid bestämmandet av sedvanlighet som värde betrakta det sannolika överlåtelsepriset för varan.

Varor som överlåts till personalen kan inte betraktas som sedvanliga reklamgåvor. Om ovannämnda varor överlåts till privat konsumtion av företagets personal utan vederlag, ska skatt på eget bruk betalas på överlåtelsen.

2.4 Momsskyldighet upphör

När momsskyldigheten upphör betalas moms på de varor som finns kvar i den momsskyldiges besittning, på samma sätt som på varor som tas i eget bruk (MomsL 21 § 3 mom.).

3 Eget bruk av tjänster

3.1 Definition

Med eget bruk av en tjänst avses enligt mervärdesskattelagen (MomsL 22 §) att en näringsidkare

• utför, överlåter eller på något annat sätt tar en tjänst utan vederlag i sin egen eller sin personals privata konsumtion eller annars för något annat än för rörelsemässigt ändamål;
• utför eller på något annat sätt tar en tjänst i sådan användning för vilken avdragsbegränsningar enligt 114 § gäller;
• på något annat sätt tar en köpt tjänst i annan användning än sådan som enligt 10 kapitel berättigar till avdrag. 

En förutsättning för beskattningen av eget bruk av en köpt tjänst är att man har kunnat göra avdrag för den köpta tjänsten. Då det gäller en själv utförd tjänst är förutsättningen att tjänsten har utförts i samband med den momspliktiga rörelsen och att näringsidkaren säljer motsvarande tjänster till utomstående.

3.2 Situationer där moms i eget bruk betalas samt situationer där moms inte betalas

När en näringsidkare utför, överlåter eller på något annat sätt tar en tjänst utan vederlag i sin egen eller sin personals privata konsumtion eller annars för något annat än för rörelsemässigt ändamål, är det fråga om momspliktigt eget bruk av en tjänst.

Om tjänsten överlåts avgiftsfritt för rörelsemässiga ändamål, till exempel i marknadsföringssyfte, behöver skatt för eget bruk inte betalas.

Moms behöver inte betalas för eget bruk av en tjänst om det är fråga om en sådan tjänst som en näringsidkare i egenskap av privatperson utför för egen räkning. Vid bedömningen om huruvida det är fråga om en tjänst som näringsidkaren utfört i egenskap av en momsskyldig eller i egenskap av privatperson är det avgörande om näringsidkaren utnyttjat företagets resurser, till exempel personal eller anläggningstillgångar, vid utförandet av tjänsten. Företaget ska betala moms för eget bruk om det använder sin egen personal vid utförandet av tjänsten.

Företagets anläggningstillgångar kan i ringa mån användas för att utföra tjänster utan skyldigheten att betala moms på eget bruk. Någon moms behöver således inte betalas om till exempel ägaren till en frisörsalong klipper håret på sina familjemedlemmar.

Även i de fall där en näringsidkare tar en tjänst i sådan användning för vilken avdragsbegränsningar enligt 114 § i mervärdesskattelagen gäller är det fråga om momspliktigt eget bruk. Det är fråga om utförande av en tjänst i sådan användning som omfattas av avdragsbegränsningar om en bilverkstad gör service på en icke-avdragsgill personbil som hör till företagets anläggningstillgångar.

Man ska betala moms för eget bruk då man tar en köpt tjänst i användning i den momsfria rörelsen om man kunnat göra avdrag för tjänsten. Om en köpt tjänst överförs till den momsfria rörelsen eller till den privata konsumtionen, utgör bland annat detta tagande av en tjänst i annan användning än sådan som berättigar till avdrag. Om den momsskyldige till exempel tar en maskin som han hyrt för företagets verksamhet i privatbruk, ska han betala moms på hyran som hänför sig till den tid då maskinen används privat.

Beskattning av eget bruk omfattar inte tjänster som man själv producerat för momsfri verksamhet. Undantag utgörs av de specialsituationer som nämnts i anvisningens kapitel 3.3. Till exempel de interna tjänster som en näringsidkare som säljer momsfria finansiella tjänster eller försäkringstjänster producerat för denna verksamhet omfattas inte av beskattningen av eget bruk.

3.3 Specialsituationer för beskattningen av tjänster i eget bruk

Mervärdesskattelagen har särskilda bestämmelser om beskattningen av eget bruk då det är fråga om vissa tjänster som hänför sig till fastigheter. Skatt för eget bruk ska betalas på grynderentreprenadverksamhet och byggande för egen räkning, utförande av byggtjänst för affärsverksamhet som inte berättigar till avdrag, fastighetsförvaltningstjänster och försäljning av en byggnad som inte är färdig (MomsL 31 §, 31 a §, 32 § och 33 §). Skatteförvaltningen har gett anvisningar om dessa specialsituationer: Försäljning och eget bruk av byggtjänster i momsbeskattningen och Mervärdesbeskattning av eget bruk av tjänster som avser fastighetsinnehav.

Skatt för eget bruk ska i vissa situationer betalas även på personalmåltider (MomsL 25 a §). Momsbeskattningen av personalmåltider behandlas i Skatteförvaltningens anvisning Om momsbeskattning av personalmåltid.

3.4 Momsskyldighet upphör

När momsskyldigheten upphör betalas moms på de tjänster som finns kvar i den momsskyldiges besittning, på samma sätt som på tjänster som tas i eget bruk (MomsL 22 § 3 mom.).

4 Ringa eget bruk

Det betalas ingen moms för eget bruk av varor och tjänster då en näringsidkare tar i bruk varor och tjänster i ringa mån i sin egen eller sin familjs privata konsumtion (MomsL 22 a §). Enligt Skatteförvaltningens uppfattning kan eget bruk anses vara ringa om det utan moms är högst 850 euro per år.

Om näringsidkaren tar i bruk varor eller tjänster i sin egen eller sin familjs privata konsumtion till ett högre belopp än 850 euro per år, ska han betala moms endast på det egna bruk som överstiger 850 euro.

Bestämmelsen om momsfrihet för ringa eget bruk gäller endast fysiska personer, makar, dödsbon och sådana beskattningssammanslutningar som avses i 4 § 1 mom. 2 punkten i inkomstskattelagen.

Enligt högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2001:1 kan bestämmelserna om beskattning av eget bruk inte tillämpas på den icke-avdragsgilla delen av en delvis avdragsgill vara eller tjänst och således inte heller bestämmelsen om momsfrihet för privat konsumtion i ringa mån.

HFD 2001:1

Person A idkade taxitrafik som en yrkeschaufför med sitt eget trafiktillstånd och var momsskyldig för denna verksamhet. A hade 1995 köpt en ny bil för den taxitrafik hen idkade. Eftersom A sporadiskt körde även sina egna privata körningar med bilen, hade hen låtit bli att dra av de uppskattade privatkörningarnas andel från den moms som ingick i anskaffningspriset för den nya bilen, ca fem procent. Därefter hade A låtit bli att dra av från den moms som ingår i bilens brukskostnader ett belopp som motsvarar andelen av uppskattade privatkörningar, ca fem procent. Den faktiska andelen av privatkörningar hade emellertid varit endast ca två procent av alla körningar. Länsskatteverket hade på A:s yrkande återbetalat moms som motsvarar det uppskattade och det faktiska privatbruket av bilens brukskostnader. Yrkandet på återbäring av bilens brukskostnader hade förkastats till den del som återbäring hade med stöd av 22 a § i mervärdesskattelagen även sökts för den del an moms som motsvarar det faktiska privatbruket på två procent.

Eftersom A använde bilen vid sidan av taxitrafiken även för sina privatkörningar, användes bilen endast delvis för ett ändamål som berättigar till avdrag. Moms som ingår i bilens brukskostnader skulle således delas in på det sätt som avses i 117 § i mervärdesskattelagen på en andel för avdragbar användning inom näringsverksamhet och en andel för icke-avdragbart privatbruk. A hade själv redan utfört denna indelning vid anskaffningstidpunkten av nyttigheterna enligt uppskattning och indelningen hade för brukskostnaders del korrigerats med återbäringsbeslutet så att den motsvarade det faktiska privatbruket. Eftersom A inte hade för privatbrukets del kunnat göra avdrag som avses i 102 § i mervärdesskattelagen och beskattning av eget bruk tillämpas endast om avdrag har kunnat göras på en förvärvad vara eller tjänst, kunde mervärdesskattelagens bestämmelser om eget bruk av vara och tjänst inte tillämpas på bilens privatbruk. Därför kunde inte heller bestämmelsen i 22 a § i mervärdesskattelagen om momsfrihet för eget bruk i ringa mån tillämpas på privatbruket av bilen.

5 Skattegrunden för eget bruk

Skattegrunden för en köpt vara som tagits i eget bruk utgörs av inköpspriset för varan eller ett sannolikt lägre överlåtelsepris. Skattegrunden för en vara som den momsskyldige själv importerat utgörs av den skattegrund som tillämpats vid importen eller ett lägre sannolikt överlåtelsepris. Om det är fråga om en vara som den momsskyldige själv har tillverkat, utgörs skattegrunden av de direkta och indirekta tillverkningskostnaderna för varan. (MomsL 74 §)

Skattegrunden för en köpt tjänst som tagits i eget bruk utgörs av inköpspriset för tjänsten eller ett sannolikt lägre överlåtelsepris. Skattegrunden för en själv utförd tjänst utgörs av de direkta och indirekta kostnaderna för tjänsten. (MomsL 75 §)

Direkta kostnader är de kostnader som direkt hänför sig till tillverkningen av en viss vara eller till produktionen av en viss tjänst. Sådana kostnader är till exempel tillverkningsmaterial, lönerna till de anställda som deltagit i tillverkningen av varan eller utförandet av tjänsten jämte lönebikostnaderna, ersättningarna till underleverantörer samt maskin- och redskapshyrorna.

Indirekta kostnader är de övriga rörliga och fasta kostnaderna för tillverkningen av varan eller utförandet av tjänsten. Sådana kostnader är till exempel lönerna till administrations- och lagerpersonalen, kontors- och apparaturkostnaderna, kostnaderna för forskning och utveckling, avskrivningarna på servicekostnaderna för maskiner och anordningar, el- och vattenavgifterna samt försäkringskostnaderna. De indirekta kostnaderna kan ofta i praktik hänföras som en schablonmässig procentandel av de direkta kostnaderna för tillverkningen av varan eller utförandet av tjänsten. Till exempel i de fall där det är fråga om beskattning av eget bruk av personalmåltider kan man som beloppet av indirekta kostnader använda 22 procent av de direkta kostnaderna (se Skatteförvaltningens anvisning Om momsbeskattning av personalmåltid).

När arbetsgivaren ger sin arbetstagare en telefon som arbetstagaren kan även använda privat och arbetsgivaren betalar kostnaderna för telefonen såsom samtalen, kan man som skattegrund i stället för de faktiska kostnaderna använda det penningvärde som Skattestyrelsen årligen fastställer för telefonförmån. Penningvärdet för telefonförmån kan ses på webbplatsen vero.fi.

Skattegrunden inkluderar inte skattens andel (MomsL 77 §).

6 Ett vederlag som är lägre än det gängse marknadsvärde

Grunden för skatt på försäljning är vederlaget utan mervärdesskattens andel (MomsL 73 § 1 mom.). Om vederlaget utan skattens andel är avsevärt mindre än det gängse marknadsvärdet, ska det gängse marknadsvärdet utgöra grunden för skatt på försäljning eller på gemenskapsinternt förvärv (MomsL 73 c § 1 mom.). Syftet med denna bestämmelse är att förhindra kringgående av momspliktig konsumtion genom att för överlåtelserna ta ut mycket låga eller nominella vederlag.

En förutsättning för att skattegrunden ska kunna höjas till det gängse försäljningspriset är att säljaren borde ha betalat moms på eget bruk om han hade överlåtit varan eller tjänsten avgiftsfritt. Därutöver förutsätts det att

1. intressegemenskapen mellan köparen och säljaren har bidragit till att vederlaget blivit mindre än det gängse marknadsvärdet, och
2. köparen har inte rätt att till det fulla beloppet dra av den moms som ingår i anskaffningen.

Om det finns ett kommersiellt motiverat skäl till det lägre försäljningspriset, ska skattegrunden inte höjas trots intressegemenskapen. Om köparen har rätt att dra av den moms som ingår i det lägre försäljningspriset, går staten inte miste om skatteintäkter.

Även skattegrunden för sådana gemenskapsinterna förvärv som ska beskattas i Finland kan höjas då det vederlag som debiterats för försäljningen i den andra medlemsstaten understiger det gängse marknadsvärdet avsevärt. Det gängse marknadsvärdet bestäms enligt prisnivån i Finland.

Om en näringsidkare överför en nyttighet som han mot ett pris som var avsevärt lägre än det gängse marknadsvärdet ursprungligen anskaffat för sådan användning som berättigar till avdrag till sådan användning som inte berättigar till det fulla avdraget, kan nyttigheten anses ha ursprungligen anskaffats för det senare ändamålet och skattegrunden för försäljningen kan höjas.

Enligt 73 d § i mervärdesskattelagen föreligger det en intressegemenskap mellan säljaren och köparen om:

1. köparen är en privatperson som genom familje- eller släktskapsförhållande hör till säljarens närmaste krets eller annars har ett nära personligt förhållande till denne, 
2. köparen är en privatperson som äger en del av säljarens kapital eller om köparen står i ett i 1 punkten avsett förhållande till en sådan ägare, 
3. köparen är en privatperson som ingår i säljarens personal eller deltar i ledningen eller övervakningen av säljaren eller om köparen står i ett i 1 punkten avsett förhållande till en sådan person, 
4. köparen är en näringsidkare i en sådan intressegemenskap med säljaren som avses i 31 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995), eller 
5. köparen och säljaren annars står varandra nära på grund av ett nära personligt förhållande eller på grund av organisatoriska band, äganderättsliga band, band på grund av medlemskap, finansiella band eller juridiska band.

Definitionen av intressegemenskap är mycket bred. Punkterna 1-4 är exempel på de vanligaste situationerna då intressegemenskap föreligger medan punkt 5 innehåller en allmän definition av begreppet intressegemenskap. Enligt 5 punkten kan intressegemenskap uppstå mellan näringsidkare på basis av mindre ägande än vad som förutsätts enligt lagen om beskattningsförfarande och begreppet närstående krets i lagen i fråga begränsar inte tillämpningen av den intressegemenskap som avses i MomsL 73 d §. Intressegemenskap föreligger även till exempel mellan en säljare och ett företag som ägs av en person som står i ett nära personligt förhållande till säljaren även om personens ägarandel inte medför rätt till bestämmande inflytande i det köpande företaget (ytterligare exempel på olika fall av intressegemenskap finns i RP 110/2007).

Med marknadsvärde avses hela det belopp som köparen av en vara eller tjänst, i samma försäljningsled som det där försäljningen av varan eller tjänsten äger rum, i fri konkurrens, skulle få betala till en oberoende försäljare i den medlemsstat där försäljningen eller det gemenskapsinterna förvärvet beskattas för att vid den tidpunkten erhålla ifrågavarande varorna eller tjänsterna. Beloppet inkluderar inte mervärdesskattens andel (MomsL 73 e §).

Om jämförbar försäljning inte kan fastställas, är marknadsvärdet:

• hela det belopp till vilket den näringsidkare som sålt varan eller tjänsten normalt säljer motsvarande varor eller tjänster och som uppgår till minst det belopp som motsvarar skattegrunden för den moms som ska betalas på eget bruk av varan eller tjänsten,
• det belopp som motsvarar skattegrunden för den moms som ska betalas på eget bruk av tjänsten eller varan om det belopp som avses i föregående punkt saknas.

Ett vederlag understiger inte det gängse marknadsvärdet om det har nedsatts med en sedvanlig personalrabatt. Förutsättningarna för att höja skattegrunden föreligger inte heller om det är fråga om en normal rea eller marknadsföringskampanj.

Mika Jokinen
ledande skattesakkunnig

Johanna Randelin
skattesakkunnig