Finansiella tjänster i mervärdesbeskattningen

I denna anvisning behandlas momsbeskattning av finansiella tjänster.

Denna anvisning ersätter de detaljerade anvisningarna om momsbeskattning Investeringsfonder och mervärdesskatt och Diskretionär kapitalförvaltning i momsbeskattningen.

1 Allmänt

1.1 Begreppet finansiell tjänst i mervärdesskattelagen och mervärdesskattedirektivet

Moms betalas inte på försäljning av finansiella tjänster (MomsL 41 §, artikel 135 i mervärdesskattedirektivet). I mervärdesskattelagen definieras finansiella tjänster i 42 §.

Enligt 42 § i mervärdesskattelagen anses som finansiella tjänster

• mottagande av medel av allmänheten som skall återbetalas och annan medelsanskaffning,
• kreditgivning och andra finansieringsarrangemang,
• kreditförvaltning som bedrivs av kreditgivaren,
• betalningsrörelse,
• valutaväxling,
• handel med värdepapper,
• garantiverksamhet.

I mervärdesskattedirektivet definieras finansiella tjänster i artikel 135.1 b–e. Sett till ordalydelsen är definitionen av finansiell tjänst i mervärdesskattedirektivet något mer vidsträckt än definitionen i mervärdesskattelagen.

Enligt artikel 135 i mervärdesskattedirektivet skall medlemsstaterna undanta följande transaktioner från skatteplikt:

• Beviljande av och förmedling av krediter samt förvaltning av krediter av den som beviljat krediten (punkt 1 b).
• Förmedling av och annan befattning med kreditgarantier eller andra säkerheter samt förvaltning av kreditgarantier av den som beviljat kredit (punkt 1 c).
• Transaktioner, inbegripet förmedling, rörande spar- och transaktionskonton, betalningar, överföringar, fordringar, checkar och andra överlåtbara skuldebrev, med undantag av indrivning av fordringar (punkt 1 d).
• Transaktioner, inbegripet förmedling, rörande valuta, sedlar och mynt använda som lagligt betalningsmedel, med undantag av mynt och sedlar som är samlarobjekt, dvs. guld-, silver- eller andra metallmynt eller sedlar som normalt inte används som lagligt betalningsmedel eller som är av numismatiskt intresse (punkt 1 e).
• Transaktioner, inbegripet förmedling men med undantag av förvaltning och förvar, rörande aktier, andelar i bolag eller andra sammanslutningar, obligationer och andra värdepapper, dock med uteslutande av handlingar som representerar äganderätt till varor och sådana rättigheter eller värdepapper som avses i artikel 15.2 (punkt 1 f).
• Förvaltning av särskilda investeringsfonder såsom dessa definieras av medlemsstaterna (punkt 1 g).

Denna anvisning handlar om tjänster som definieras som finansiella tjänster i mervärdesskattelagen och mervärdesskattedirektivet.

1.2 Allmänt om karaktären på finansiella tjänster

De tjänster som i momsbeskattningen betraktas som finansiella tjänster är varierande. Arvoden som betalas som vederlag för utförande av finansiella tjänster varierar också och fastställs på olika sätt. Till exempel ränteinkomst är ett vederlag för kreditgivning eller annat finansieringsarrangemang och garantiprovisioner är ett vederlag för garantiverksamhet.

Europeiska unionens domstol (EU-domstolen) har i sin rättspraxis (se till exempel mål C-95, SDC) fastställt de principer som ska beaktas vid bedömningen av om en viss tjänst kan betraktas som en momsfri finansiell tjänst. EU-domstolen har slagit fast att frågan alltid ska avgöras utifrån tjänstens karaktär. Enligt EU-domstolen måste tjänster betraktas som finansiella tjänster, om de vid en helhetsbedömning utgör en avgränsad enhet som medför att de funktioner som är specifika och väsentliga för de finansiella tjänsterna uppfylls.

När en tjänst definieras som en momsfri finansiell tjänst utifrån tjänstens karaktär, spelar det vid momsbehandlingen av tjänsten ingen roll vem säljaren av tjänsten är. Det innebär att momsfria finansiella tjänster inte enbart tillhandahålls av banker och andra finansiella aktörer, utan att sådana tjänster kan tillhandahållas i anslutning till alla slags affärsverksamheter. Det innebär att en förutsättning för att en tjänst är momsfri i regel till exempel inte är att säljaren av tjänsten har förts in i Finansinspektionens register. Finansinspektionens registrering har enbart betydelse om det är fråga om förvaltning av särskilda investeringsfonder.

I definitionen av en tjänst som en momsfri finansiell tjänst spelar det på motsvarande sätt inte heller någon roll vem köparen av tjänsten är. EU-domstolen har i sin rättspraxis slagit fast att en tjänst inte enbart kan betraktas som en momsfri finansiell tjänst baserat på att det är nödvändigt för att mottagaren av tjänsten kan utföra sin tjänst som betraktas som en momsfri finansiell tjänst. Det innebär att en tjänst inte enbart kan betraktas som en momsfri finansiell tjänst baserat på att tjänsten säljs till en finansiell aktör som tillhandahåller momsfria finansiella tjänster, såvida inte tjänsten i sig har en sådan karaktär att den uppfyller villkoren för en momsfri finansiell tjänst.

I definitionen av en tjänst som en momsfri finansiell tjänst spelar det inte heller någon roll på vilket sätt tjänsten utförs. Det kan vara fråga om en momsfri finansiell tjänst, även om tjänsten utförs helt på elektronisk väg. Tillhandahållandet av enbart en teknisk tjänst kan emellertid inte betraktas som tillhandahållande av en momsfri finansiell tjänst. En teknisk tjänst ger inte upphov till sådana rättsliga och ekonomiska ändringar som en momsfri finansiell tjänst förutsätts genomföra.

2 Beviljande av och förmedling av krediter

2.1 Beviljande av krediter

Moms betalas inte på kreditgivning och andra finansieringsarrangemang, det vill säga beviljande av krediter mot vederlag.

EU-domstolen har i sin rättspraxis slagit fast att uttrycket ”beviljande av krediter” ges en vid tolkning. Uttrycket ”beviljande av krediter” syftar därmed inte enbart på lån som beviljas av banker och finansinstitut. (Se till exempel mål C-801/19, Franck.)

Det är fråga om en tjänst för beviljande av krediter när innehållet i tjänsten utgörs av att tillhandahålla kapital till mottagaren av tjänsten mot vederlag. Det arvode som ska betalas som vederlag för tjänsten består vanligen av ränta. EU-domstolen har emellertid i sin rättspraxis slagit fast att, även om arvodet för beviljande av krediter vanligen består av ränta, kan arvoden som betalas i någon annan form också betraktas som vederlag för tjänsten för att bevilja krediter.

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2017:38 handlade om en tjänst som kallades lagerfinansiering. Lagerfinansiering var en tjänst som erbjöds återförsäljare av fordon. Tjänsten gjorde det möjligt för återförsäljarna att bedriva konsignation med fordon utan att återförsäljaren behövde lösa in fordonet under konsignationstiden. På så sätt var återförsäljaren befriad från att binda eget kapital i fordon under konsignationstiden innan återförsäljaren hade hittat en slutlig köpare av fordonet. De arvoden som togs ut för lagerfinansieringstjänsten bestod av ett fast arvode per fordon, ett månadsarvode för konsignationstiden och ett faktureringsarvode. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att arvodena skulle betraktas som vederlag för tjänsten för momsfria finansieringsarrangemang. På så sätt var det fråga om en tjänst som jämställdes med beviljande av krediter.

HFD 2017:38

Finansieringsbolaget A Ab erbjöd återförsäljare i bilbranschen en tjänst som kallades lagerfinansiering och till vilken hörde att A Ab slöt konsignationsavtal med återförsäljarna. Enligt villkoren i konsignationsavtalet fick återförsäljaren för A Ab:s räkning köpa in fordon av importören. Inköpspriset för varje fordon som återförsäljaren beställt av importören minskade den eurolimit som A Ab beviljat återförsäljaren. Under konsignationstiden ägde A Ab fordonen. När återförsäljaren hade hittat en köpare för fordonet, sålde A Ab fordonet till återförsäljaren till samma pris som A Ab hade betalat till importören. Med stöd av konsignationsavtalet tog A Ab av återförsäljaren ett arvode, som bestod av ett fast arvode per fordon, ett månadsarvode för konsignationstiden samt ett faktureringsarvode. Månadsarvodet beräknades i procent av fordonets försäljningspris, enligt en bestämd procentsats.

Med hänsyn till den helhet som avtalen mellan A Ab, importören av fordonen och återförsäljarna tillsammans utgjorde samt den ekonomiska och kommersiella verklighet som framgick av dem, ansågs de arvoden som betalades enligt konsignationsavtalen vara ersättning för en finansiell tjänst som A Ab sålde till återförsäljarna och för vilken A Ab inte skulle betala mervärdesskatt. Högsta förvaltningsdomstolen satte i kraft Koncernskattecentralens beslut, enligt vilket den tjänst som A Ab utfört mot dessa arvoden inte hade ansetts vara verksamhet som berättigade A Ab till avdrag vid beräkningen av A Ab:s avdrag för allmänna omkostnader.

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2022:32 handlade om betalning enligt en betalningsplan. Genom att ingå ett betalningsavtal undvek telebolagets abonnemangskund att abonnemanget stängdes och indrivningsåtgärder trots att fakturan var obetald på förfallodagen. Trots betalningsavtalet förblev förfallodagen för fakturan oförändrad och dröjsmålsränta löpte på den förfallna fordran normalt. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att betalningen enligt betalningsplanen inte skulle betraktas som vare sig vederlag för kreditgivningen eller annat finansieringsarrangemang. Det var fråga om momspliktig försäljning av en tjänst.

HFD 2022:32

A Ab säljer åt sina kunder som skattepliktig rörelsemässig försäljning telefon- och andra abonnemangstjänster. Bolagets abonnemangskund kan göra en betalningsplan i en situation där bolagets faktura med normala avtals- eller betalningsvillkor håller på att förfalla eller just har förfallit. Genom att göra en betalningsplan undviker kunden att abonnemanget stängs och indrivningsåtgärder trots att fakturan är obetald på förfallodagen. Betalningsplanen ändrar varken förfallodagen för den faktura planen gäller eller dröjsmålsräntan. Betalningen enligt betalningsplanen är fast till sitt belopp.

A Ab ansågs mot betalningsavtalet uträtta en tjänst för sina kunder att hålla abonnemanget öppet. Följaktligen omfattas det erhållna vederlaget av tillämpningsområdet för mervärdesskatt och det är inte fråga om ersättning av en skada som orsakats bolaget.

Betalningsavtalet påverkar varken förfallodagen för kundens abonnemangsfaktura eller dess dröjsmålsränta. Ersättningen för att undvika den påföljd som betalningsförsummelsen i annat fall skulle få, det vill säga avstängning av abonnemanget, skulle inte anses vara kreditgivning och andra finansieringsarrangemang enligt 42 § 1 mom. 2 punkten i mervärdesskattelagen.

Bolaget skulle med stöd av 1 § 1 mom. 1 punkten och 18 § 2 mom. i mervärdesskattelagen betala mervärdesskatt på betalningarna enligt en betalningsplan.

2.2 Förmedling av krediter

Moms betalas inte på avgifter som ska betraktas som vederlag för förmedling av krediter.

EU-domstolen har i sin rättspraxis slagit fast att med förmedling av krediter avses en tjänst som utförs för en avtalsparts räkning och för vilken denna utger ett särskilt vederlag. Ändamålet med förmedlingsverksamheten är att göra vad som krävs för att parterna ska sluta avtal, utan att förhandlaren har något eget intresse vad gäller avtalets innehåll. (Se till exempel mål C-453/05, Ludwig.)

För att en tjänst ska kunna betraktas som en tjänst för förmedling av krediter ska tjänsten vid en helhetsbedömning utgöra en avgränsad enhet som medför att de funktioner som är specifika och väsentliga för de finansiella tjänsterna uppfylls. När förhandlaren utför en tjänst för förmedling av krediter, kontaktar förhandlaren den andra parten i avtalsförhållandet och underrättar parten om möjligheter att sluta ett avtalsförhållande om beviljande av kredit. Förhandlaren förhandlar om avtalsparternas motprestationer i den andra avtalspartens namn och för dennes räkning. Förhandlaren ska vidta alla de åtgärder som krävs för att ett avtalsförhållande om beviljande av kredit ska slutas. (Se till exempel mål C-453/05, Ludwig.)

För att en tjänst som utförs ska kunna vara en momsfri tjänst för förmedling av krediter ska tjänsten omfatta åtgärder som krävs för att ett avtalsförhållande om beviljande av kredit ska kunna slutas. Enbart rekommendation om eller annonsering av en tjänst för beviljande av krediter som en kreditgivare tillhandahåller medför ännu inte att de funktioner som är specifika och väsentliga för tjänsten för förmedling av krediter uppfylls. Tipsarvoden eller motsvarande arvoden för att utföra en sådan tjänst utgör inte vederlag för ett utförande av en momsfri tjänst för förmedling av krediter.

En tjänst är inte heller en momsfri tjänst för förmedling av krediter, om tjänsten endast är en osjälvständig tjänst som utförs på entreprenad för den egentliga tillhandahållaren av tjänsten för förmedling av krediter eller den aktör som tillhandahåller en tjänst för beviljande av krediter. Vid en helhetsbedömning utgör tjänsten då inte en avgränsad enhet som medför att de funktioner som är specifika och väsentliga för tjänsten för förmedling av krediter uppfylls.

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2009:97 handlade om ett bolag som via en servicewebbplats tillhandahöll krediter från kreditgivare som var bolagets huvudmän. Bolaget kontaktade de kreditsökande per telefon eller per e-post. Bolaget tog emot kreditansökningar från kreditsökande och granskade uppgifterna i ansökningarna. Bolaget granskade bland annat förhållandet mellan kreditsökandens inkomster och den kredit som kreditsökanden hade ansökt om. Efter detta vidarebefordrade bolaget kreditansökningen till en eller flera huvudmän. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de tjänster som bolaget utförde, vid en helhetsbedömning, utgjorde en avgränsad enhet som medför att de funktioner som är specifika och väsentliga för tjänsten för förmedling av krediter uppfylldes.

HFD 2009:97

A Ab uppehöll en webbplats, där det var möjligt att fylla i en kreditansökan som samtidigt gick till flera företag som tillhandahöll finansiella tjänster. De åtgärder som A Ab vidtog kunde leda till att ett egentligt kreditavtal uppstod mellan A Ab:s huvudman och en kreditsökande. A Ab sammanförde företag som tillhandahöll finansiella tjänster med köpare av sådana tjänster, så att dessa kunde ingå ett avtal med varandra. Med hänsyn till bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet om att finansiella tjänster var undantagna från mervärdesskatt samt Europeiska gemenskapernas domstols rättspraxis i anslutning till tolkningen av dessa bestämmelser samt tjänsternas karaktär och syfte, var de arvoden som A Ab debiterade av sina huvudmän ersättning för sådan förmedling av krediter som skulle betraktas som en enligt mervärdesskattelagen skattefri finansiell tjänst. Av denna anledning och när tjänsten skulle ses som en enda helhet, skulle A Ab inte betala mervärdesskatt på arvoden som bolaget debiterade av sina huvudmän.

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2021:17 handlade om ett bolag som tillhandahöll sina kunder åtkomsträttigheter till ett ekonomiförvaltningsprogram. Via ekonomiförvaltningsprogrammet tillhandahöll bolaget också sina kunder några tjänster som utfördes av en tredje part, bland annat B Ab:s kredittjänst. Bolaget marknadsförde B Ab:s tjänst åt sina kunder. När en kund beslutade att ingå ett kreditavtal med B Ab, lämnade bolaget några uppgifter, bland annat uppgifter om kundens bankförbindelse, till B Ab via sitt ekonomiförvaltningsprogram. Innan ett kreditavtal ingicks skickade A Ab även en kopia av försäljningsfakturan, som fungerade som säkerhet för krediten, till B Ab för värdering av säkerheten för krediten. När ett kreditavtal hade ingåtts, kunde kunden lyfta krediten i bolagets ekonomiförvaltningssystem. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att de tjänster som bolaget utförde, vid en helhetsbedömning, utgjorde en avgränsad enhet som medför att de funktioner som är specifika och väsentliga för tjänsten för förmedling av krediter uppfylldes.  

HFD 2021:17

Via A Ab:s ekonomiförvaltningsprogram kunde dess företagskunder köpa tjänster som producerades av en tredje part. I dessa tjänster ingick B Ab:s kredittjänst. B Ab erbjöd A Ab:s kunder lån, där kundens försäljningsfordringar som fanns i ekonomiförvaltningsprogrammet fungerade som säkerhet för lånet. De försäljningsfordringar som utgjorde säkerhet för kundens lån kunde endast betalas åt B Ab. A Ab marknadsförde tjänsten åt sina kunder. A Ab sörjde för att B Ab:s kredittjänst var tillgänglig i ekonomiförvaltningsprogrammet och efter kreditbeslutet kunde kunden lyfta lånet via ekonomiförvaltningsprogrammet. B Ab fick via det ifrågavarande programmet bland annat kundens bankförbindelse och en kopia på försäljningsfakturorna för värdering av säkerheten för krediten. A Ab gjorde en förflyttningsanteckning på kundernas försäljningsfakturor i ekonomiförvaltningsprogrammet för kundens del. A Ab fick i provision en andel av den ränta på krediten som B Ab tog ut av kunderna.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att under de omständigheter som framfördes i ansökan sammanförde A Ab sina företagskunder med B Ab, så att dessa sinsemellan kunde avtala om att bevilja krediten. I bedömningen av tjänstens mervärdesskattepliktiga natur var det irrelevant med vilka tekniska medel, såsom manuellt eller genom att utnyttja programvara, tjänsten utfördes. Med beaktande av vilken natur tjänsten mellan A Ab och B Ab var samt dess innehåll och att bolaget samlade provision genom en andel av företagskundernas ränta på krediten, skulle kreditförmedling som grundade sig på finansiering av försäljningsfordringarna för de företagskunder som använde bolagets ekonomiförvaltningsprogram anses vara den huvudsakliga prestationen i den tjänst A Ab erbjöd. I förmedlingsverksamheten ingick typiskt och som en väsentlig del också marknadsföring av den tjänst som förmedlades, och dessa marknadsföringsåtgärder kunde inte anses vara från kreditförmedlingen avskilda tjänster. Med beaktande av mervärdesskattedirektivets bestämmelser om från skatt befriade finansieringstjänster och tolkningen av bestämmelserna i unionens domstols rättspraxis samt tjänsternas natur och ändamål, utgjorde den provision bolaget fick av B Ab en ersättning för förmedlingen av krediter som var en skattefri finansieringstjänst. Därför skulle bolaget inte betala mervärdesskatt på den i ansökan om förhandsavgörande avsedda provisionen.

En tjänst kan till sin karaktär betraktas som en momsfri tjänst för förmedling av krediter enbart om den som utför tjänsten tar kontakt med båda parterna i avtalsförhållandet, det vill säga den potentiella mottagaren av krediten och kreditgivaren, när denne utför tjänsten. I ovannämnda situationer, som beskrivs i högsta förvaltningsdomstolens beslut, uppfylldes detta villkor så att förhandlaren tog direkt kontakt med båda parterna i avtalsförhållandet. Det kan dock även vara fråga om en tjänst för förmedling av krediter när kontakten med den ena av parterna i avtalsförhållandet endast är indirekt.

EU-domstolens dom i mål C-453/05 handlade om en aktör med namnet Volker Ludwig som tillhandahöll krediter i Deutsche Vermögensberatung AG:s namn och för bolagets räkning (nedan DVAG). Krediterna bestod av krediter som tillhandahölls av finansinstitut. DVAG hade slutit avtal om förmedling av krediterna med dessa finansinstitut. För tjänsten för förmedling av krediter fick DVAG provision av finansinstituten. DVAG betalade ut en del av provisionen till Volker Ludwig som vederlag för de tjänster som han hade utfört. Volker Ludwig tog direkt kontakt med potentiella mottagare av krediter. Med de finansinstitut som var kreditgivare tog Volker Ludwig däremot endast indirekt kontakt via DVAG. Den tjänst som Volker Ludwig utförde måste betraktas som en momsfri tjänst för förmedling av krediter, eftersom Volker Ludwigs tjänster utgjorde en enhet som medförde att de funktioner som var specifika och väsentliga för den momsfria tjänsten för förmedling av krediter uppfylldes.

2.3 Fakturabelåning (factoring)

Den som tillhandahåller tjänster för fakturabelåning utför en tjänst som ena sidan handlar om att tillhandahålla finansiering mot fakturafordringar. Å andra sidan handlar tjänsten om att administrera fakturafordringar och om att utföra indrivningstjänster.

Vid momsbeskattningen kan tjänster för fakturabelåning granskas som två olika serviceenheter. Fakturafordringar kan säljas till den som tillhandahåller finansiering (äkta factoring) eller så kan de överlåtas i form av säkerheter till den som tillhandahåller finansiering (oäkta factoring). I det förstnämnda servicealternativet övergår kreditförlustrisken med fakturafordringar till köparen av fakturafordringarna. I det senare nämnda servicealternativet bär säljaren av fakturafordringar kreditförlustrisken. De fakturabelåningsprodukter som tillhandahålls i affärslivet är dock varierande och kan ha egenskaper från båda tjänsterna ovan. EU-domstolen har i sin rättspraxis ansett att det vid momsbehandlingen av en fakturabelåningstjänst inte spelar någon roll vilken av tjänsterna ovan det är fråga om. Överlåtelse av vardera tjänsten handlar om att sälja en tjänst mot vederlag, det vill säga en försäljning som omfattas av mervärdeskattelagens tillämpningsområde. (Se mål C-305/01, MKG-Kraftfahrzeuge-Factoring.)

När fakturafordringar säljs till den som tillhandahåller finansiering, får säljaren av fakturafordringarna genast en betalning av fakturafordringen. Den som tillhandahåller en fakturafordringstjänst, det vill säga köparen av fakturafordringar, anses tillhandahålla säljaren av fakturafordringar en tjänst för beviljande av krediter. Fakturafordringsgäldenären informeras om att hen framöver på ett giltigt sätt endast kan betala fakturan till köparen av fakturafordringar och köparen av fakturafordringar på så sätt får en betalning av den kredit som denne har beviljat, när fakturafordringsgäldenären betalar fakturan på förfallodagen eller senare. Avtalet om köp av fakturafordringar kan till exempel fastställa en limit i eurobelopp inom vilken nya fakturafordringar kan säljas och kredit beviljas mot fakturafordringar. Den som tillhandahåller en fakturafordringstjänst tar ut vederlag för användning av limiten. Vederlaget för beviljande av krediter kan även bestämmas på någon annan grund. Den ersättning som till denna del har tagits ut för fakturafordringstjänsten utgör ett vederlag för en momsfri tjänst för beviljande av krediter.

Vid försäljningen av fakturafordringar övergår fakturafordringarna till tillhandahållaren av fakturafordringstjänsten för administration. Den som tillhandahåller fakturafordringstjänsten övervakar betalningarna av fakturafordringar, sänder betalningspåminnelser och vidtar även indrivningsåtgärder om det behövs. När fakturafordringarna har sålts, är säljaren av fakturafordringarna därför inte längre själv tvungen att utföra dessa uppgifter, som säljaren skulle ha varit tvungen att utföra om säljaren själv hade administrerat fakturafordringarna. Till denna del handlar fakturafordringstjänsten om en tjänst för att administrera och driva in fakturafordringar. Denna tjänst är en momspliktig tjänst. Den som tillhandahåller fakturafordringstjänsten ska därför fastställa till vilken del den ersättning som denne har tagit ut för fakturafordringstjänsten, som denne har utfört för säljaren av fakturafordringar, utgör ett vederlag för en momsfri tjänst för beviljande av krediter och till vilken del ersättningen utgör ett vederlag för en momspliktig tjänst för administration och indrivning av fakturafordringar.

När fakturafordringar överlåts i form av säkerhet för finansiering som beviljats till den som tillhandahåller finansiering, beviljar den som tillhandahåller fakturafordringstjänsten finansiering till överlåtaren av fakturafordringarna mot dessa fakturafordringar som står som säkerhet. Den som tillhandahåller fakturafordringstjänsten anses även i denna situation tillhandahålla överlåtaren av fakturafordringarna en tjänst för beviljande av krediter. Fakturafordringsgäldenären informeras om att hen framöver på ett giltigt sätt endast kan betala fakturan till tillhandahållaren av fakturafordringstjänsten och tillhandahållaren av fakturafordringstjänsten även i detta servicealternativ på så sätt får en betalning av den kredit som denne har beviljat från fakturafordringsgäldenären. Det är fråga om en momsfri tjänst för beviljande av krediter, och den ersättning som har tagits ut för fakturafordringstjänsten utgör till denna del ett vederlag för beviljande av krediter.

Även när fakturafordringarna står som säkerhet för en kredit som har beviljats mot fakturafordringarna övergår fakturafordringarna vanligen till tillhandahållaren av fakturafordringstjänsten för administration. Den som tillhandahåller fakturafordringstjänsten övervakar betalningarna av fakturafordringar. Dessutom kan parterna eventuellt ha kommit överens om att den som tillhandahåller fakturafordringstjänsten även genomför vissa åtgärder för att driva in de fakturafordringar som denne administrerar. Köparen av fakturafordringstjänsten är även i denna situation befriad från att själv utföra dessa uppgifter, som köparen skulle ha varit tvungen att utföra om köparen själv hade administrerat fakturafordringarna. Till denna del handlar fakturafordringstjänsten om en tjänst för att administrera och driva in fakturafordringar. Det är fråga om en momspliktig tjänst. Den som tillhandahåller fakturafordringstjänsten ska därför även i detta servicealternativ fastställa till vilken del den ersättning som har tagits ut för tillhandahållandet av fakturafordringstjänsten utgör ett vederlag för en momsfri tjänst för beviljande av krediter och till vilken del ersättningen utgör ett vederlag för en momspliktig tjänst för administration och indrivning av fakturafordringar.

HFD 2022:17

A Ab idkade så kallad oäkta factoring, där företagets kund överför sina försäljningsfordringar till bolaget och bolaget betalar sina kunder en summa motsvarande den överförda fordringens belopp minskat med ett vederlag som tas ut för tjänsten. Försäljningsfordringarna fungerar som säkerhet för den summa bolaget betalar sina kunder. De räkningar som överförts till bolaget betalas in på bolagets konto och bolaget sköter även betalningspåminnelserna och indrivningen av försenade fordringar. Kreditförlustrisken stannar hos bolagets kund och om den överförda fordringen inte betalats i tid, beroende på avtalet inom 14–30 dagar efter att fordringen förfallit till betalning, har bolaget rätt att driva in fordringen av kunden. Bolaget tar som vederlag för tjänsten av sina kunder ut en procentuell ersättning eller provision som baserar sig på fordringsbeloppet samt ett eventuellt fakturaspecifikt förvaltningsarvode.

Frågan gällde om den provision A Ab debiterade sina kunder som en helhet ska anses utgöra vederlag för försäljning av en skattepliktig indrivningstjänst eller om den ska anses innehålla ersättning för försäljning av finansieringstjänster som är undantagna från skatteplikt.

Bolagets kunder erhåller på grund av tjänsten kapital till sitt förfogande motsvarande försäljningsfordringarnas belopp även om deras egna kunder inte ännu har betalat. A Ab:s verksamhet är till denna del till sin natur kreditgivning enligt 42 § 1 mom. 2 punkten i mervärdesskattelagen och beviljande av krediter enligt artikel 135.1 b i mervärdesskattedirektivet. Den kreditgivningstjänst som bolaget säljer kan inte anses vara service i anslutning till indrivningstjänsten, och den oäkta factoringtjänsten inkluderande kreditgivning och indrivning kan inte i mervärdesbeskattningen behandlas som en odelad ekonomisk prestation. Skattebehandlingen av de nämnda tjänsterna fastställs skilt och självständigt. Därför ska bolaget inte betala mervärdesskatt för den provision som bolaget tar ut av sina kunder till den del provisionen utgör vederlag för kreditgivning. 

När fakturafordringarna har övergått till tillhandahållaren av fakturafordringstjänsten i form av säkerhet för den kredit som har beviljats mot fakturafordringarna, gäller de indrivningsåtgärder som tillhandahållaren av fakturafordringstjänsten har vidtagit inte de fordringar som tillhandahållaren av fakturafordringstjänsten äger, utan indrivningsåtgärderna gäller de fordringar som köparen av fakturafordringstjänsten äger. Om den som tillhandahåller fakturafordringstjänsten då får behålla arvodena för indrivningen, till exempel betalningspåminnelserna till fakturagäldenären, räknas arvodena in i det momspliktiga arvodet för administration och indrivning av fakturafordringar. Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 9.3.2016 L 801 handlade om detta.

HFD 9.3.2016 L 801

Finansieringstjänsterna innebar att A Abp gav ägarna till fordringar som uppstått vid försäljning av varor eller tjänster kredit med fordringarna som säkerhet. Gäldenärerna betalade fordringarna till A Abp, som använde beloppen till betalning av den kredit som bolaget beviljat ägaren av fordringarna och redovisade det överskjutande beloppet till ägaren. Risken för kreditförlust vid betalningsoförmåga hos gäldenären övergick inte på A Abp. Om gäldenären försummade betalningen, hade A Abp rätt, men inte skyldighet att vidta inkasseringsåtgärder. När A Abp vidtog sådana åtgärder, debiterade bolaget gäldenären på ett inkasseringsarvode. Enligt ett avtal mellan A Abp och ägaren till fordringarna stannade en del av det inkasseringsarvode som A Abp fått av gäldenären kvar hos A Abp. Den andra delen redovisade A Abp till ägaren av fordringarna. Det var ostridigt att A Abp när bolaget inkasserade fordringar av ägaren utförde en mervärdesskattepliktig inkasseringstjänst för ägarens räkning. Högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra vilken skattegrunden var för denna inkasseringstjänst. Eftersom som skattegrund skulle betraktas bara det vederlag som säljaren av tjänsten faktiskt fått, skulle skattskyldighetsgruppen inte betala mervärdesskatt för den del av inkasseringsarvodet som A Abp redovisade vidare till ägaren av fordringarna.

Högsta förvaltningsdomstolen har 22.3.2024 meddelat mellanbeslutet HFD 2024:38 om fakturafordringstjänster. Högsta förvaltningsdomstolen har begärt ett förhandsavgörande av unionens domstol om momsbehandlingen av fakturabelåningstjänster. Momsbehandlingen av fakturabelåningstjänster preciseras således ännu.

2.4 Förvärv av fordringsstockar

Med förvärv av fordringsstockar avses förvärv av ett paket som består av flera fordringar. Det kan till exempel vara fråga om ett paket som består av fakturafordringar som har förfallit till betalning eller om ett paket som består av konsumtionskrediter som har förfallit till betalning. Priset på en fordringsstock som ska överlåtas bestäms utifrån fordringsstockens verkliga värde som har beräknats vid överlåtelsetidpunkten. Ju svårare och osannolikare indrivningen av fordringar förväntas vara, desto lägre blir fordringsstockens värde. Det pris som har betalats för en fordringsstock vid överlåtelsetidpunkten är alltid lägre än fordringsstockens nominella värde.

EU-domstolen har i sin rättspraxis slagit fast att överlåtelse av fordringsstockar inte kan anses omfatta utförande av en tjänst (se till exempel mål C-93/10, GFKL Financial Services). Skillnaden mellan fordringsstockens nominella värde och det pris som ska betalas för fordringsstocken vid överlåtelsetidpunkten utgör inte ett vederlag för utförande av en tjänst. Det innebär att det pris som har betalats för överlåtelse av en fordringsstock utgör ett belopp som faller utanför mervärdeskattelagens tillämpningsområde och som moms inte betalas på.

3 Betalningsrörelsetjänster

Moms betalas inte på överlåtelse av en tjänst som betraktas som betalningsrörelse. Tjänster som betraktas som betalningsrörelse är tjänster som gäller spar- och transaktionskonton, betalningar och överföringar.

EU-domstolen har i sin rättspraxis ansett att, för att en tjänst kan betraktas som en betalningsrörelsetjänst ska innehållet i tjänsten vara överföring av medel så att tillhandahållandet av tjänsten syftar till en överföring av äganderätten eller besittningsrätten till medlen från en part till en annan. Det är fråga om en betalningsrörelsetjänst, särskilt när tillhandahållandet av tjänsten debiterar eller krediterar ett konto eller påverkar ett konto genom bokföringsnoteringar. Även om en tjänst i själva verket inte omfattar sådana debiteringar, krediteringar och bokföringsnoteringar som avses ovan kan tjänsten vara en betalningsrörelsetjänst, om den i övrigt kan anses fullgöra de funktioner som är specifika och väsentliga för en betalningsrörelsetjänst. (Se till exempel mål C-42/18, Cardpoint.)

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2017:18 och HFD 2021:192 handlade om en tjänst som skulle betraktas som en betalningsrörelsetjänst. I sina beslut ansåg högsta förvaltningsdomstolen att innehållet i tjänsterna var att överföra medel så att äganderätten och besittningsrätten till medlen övergick från en part till en annan, när tjänsten skapade en fil eller en begäran om täckningsöverföring och banken utifrån filen eller begäran genomförde överföringarna i sitt system. I praktiken skedde överföringarna automatiskt utan att banken kontrollerade innehållet i filen eller begäran om täckningsöverföring.

HFD 2017:18

En bank köpte av det utländska bolaget A så kallade acquiring-tjänster, som innebar att A sammanförde handelsidkare med banken för avtal om mottagning av betalningstransaktioner där betalningen skedde med kort. När handelsidkaren hade slutit ett sådant avtal med banken, öppnade banken ett konto för handelsidkaren och A anslöt handelsidkaren till acquiring-systemet. När kortinnehavaren betalade inköp med betalkortet, auktoriserades betalningstransaktionen innan den utfördes. Detta gick till så att en begäran om auktorisering genom A:s system förmedlades till Visa eller MasterCard, som förmedlade begäran vidare till kortets utställare. Utställarens svar sändes av A till handelsidkarens betalterminal. Efter att ha fått försäljningstillståndet skapade betalterminalen ett betalningsmeddelande, som innehöll uppgifter om köptransaktionen. Vid slutet av dagen sände handelsidkaren dagens korttransaktioner till A för behandling. A skapade utgående från betalningsmeddelandet ett registreringsmeddelande för överföring av pengarna och förmedlade korttransaktionerna till Visa eller MasterCard, som till banken redovisade värdet av kortbetalningen. A räknade ut vilka belopp som enligt korttransaktionerna skulle redovisas till handelsidkaren och vilka serviceavgifter som handelsidkaren skulle debiteras och skapade av dessa uppgifter en Payment File-fil. Filen sändes till bankens eget system, där den automatiskt och utan åtgärder från bankens sida genom de uppgifter som den innehöll om redovisnings- och debiteringstransaktioner åstadkom konkretisering av dessa transaktioner mellan handelsidkaren och banken. Kortbetalningstransaktionerna skedde utan att några penningmedel fördes över A:s egna konton.

De tjänster som A sammantaget utförde skulle anses utgöra en sådan avgränsad helhet som avses i unionens domstols dom C-2/95 SDC och anses syfta till att uppfylla särskilda och väsentliga funktioner för en sådan betalningsrörelse som avses i 42 § 4 mom. i mervärdesskattelagen och för sådana transaktioner avseende betalningar och överföringar som avses i artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet. Banken skulle inte med stöd av bestämmelsen i 9 § i mervärdesskattelagen om omvänd mervärdesskatteskyldighet betala mervärdesskatt för de tjänster som banken köpte av A. Bankens besvär bifölls.

HFD 2021:192

Ett svenskt bolags filial i Finland säljer till sina bankkunder en tjänstehelhet som består av mottagande och avsändning av betalningsförpliktelser och annan information mellan kunder, clearing av betalningar, dvs. sammanställande och kvittning av betalningsförpliktelser mellan kunder och avsändning av avvecklingsinstruktioner till Finlands Bank. Filialen kommer enligt uppgift ha tillgång till centralbankens system, dit den i stället för bankerna och med fullmakt av dem lämnar instruktioner om slutlig avveckling. Som en följd av instruktionen krediteras eller debiteras bankernas konton i centralbanken utan att åtgärder krävs av bankerna. Finlands Bank genomför överföringarna enligt anvisningarna i instruktionen. Filialen ansvarar för de rättsliga och ekonomiska förändringarna i samband med clearingprocessen och avvecklingen av betalningarna. Filialen köper den till bankerna erbjuda tjänstehelheten av en underleverantör.

När ärendet betraktas som en helhet, bildar filialens tjänster åt bankerna en sådan i EU-domstolens rättspraxis avsedd separat helhet som motsvarar funktioner som är specifika och väsentliga för betalningarna och överföringarna enligt artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet. Tjänsten ska ses som betalningsrörelse enligt 42 § 1 mom. 4 punkten i mervärdesskattelagen. Filialen ska följaktligen inte betala mervärdesskatt på tjänstehelheten den säljer åt bankerna och inte heller enligt omvänd skatteplikt när den köper motsvarande tjänster av underleverantören. Filialens besvär godkändes.

Baserat på högsta förvaltningsdomstolens beslut ovan är det dock inte möjligt att dra den slutsatsen att det varje gång en tjänst omfattar skapande av filer med uppgifter som behövs för överföringar är det fråga om en momspliktig betalningsrörelsetjänst. Frågan ska bedömas från fall till fall med beaktande av helheten.

EU-domstolens dom i mål C-607/14, Bookit handlade om Bookit Ltd:s korthanteringstjänster. I slutet av varje dag skickade Bookit Ltd en avräkningsfil till sin samarbetsbank, som i sin tur vidarebefordrade filen till de banker som hade givit ut betalkorten. Avräkningsfilen innehöll uppgifter om de kortbetalningar som hade gjorts under dagen och satte igång en process som till slut ledde till överföringar. Bookit Ltd:s tjänst betraktades dock inte som en momsfri tjänst som avsåg betalningsrörelse. I sin dom slog EU-domstolen fast att de avräkningsfiler som tillhandahållaren av tjänster, det vill säga säljaren, hade skickat till sin inlösande bank inte var något annat än en elektronisk begäran om att få ta emot en betalning. Översändandet av en sådan fil vid dagens slut hade således endast till syfte att underrätta det aktuella betalningssystemet om att en tidigare godkänd försäljning verkligen har genomförts. Översändandet kunde därför inte anses genomföra den aktuella betalningen eller överföringen eller ha som följd att funktioner som är specifika och väsentliga för betalningar eller överföringar fullgörs.

4 Handel med värdepapper och förmedling av värdepapper

Moms betalas inte på försäljning av tjänster som betraktas som handel med värdepapper. Med värdepappershandel avses försäljning och förmedling av aktier och motsvarande andelar, fordringar och derivativavtal. Moms betalas inte heller på förmedling av värdepapper.

Som finansiella värdepapper som jämställs med ovannämnda värdepapper betraktas även aktier i så kallade vanliga fastighetsaktiebolag. Förmedling av aktier i vanliga fastighetsaktiebolag är därmed momsfri. Aktier i ömsesidiga fastighetsaktiebolag och aktier i bostadsaktiebolag jämställs däremot inte med ovannämnda finansiella värdepapper. På förmedling av aktier i ömsesidiga fastighetsaktiebolag och aktier i bostadsaktiebolag tillämpas bestämmelser om fastighetsförmedling. Förmedling av aktier i ömsesidiga fastighetsaktiebolag och aktier i bostadsaktiebolag är därmed momspliktig.

Som momsfri förmedling av värdepapper betraktas även experttjänstehelheter som omfattar order om köp och försäljning av värdepapper och där det huvudsakliga innehållet, det vill säga den huvudsakliga prestationen, består av att tillhandahålla tjänster som sammanför säljare av aktier och potentiella köpare av aktier eller köpare av aktier och potentiella säljare av aktier. Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2016:137 handlade om sådana tjänstehelheter.

HFD 2016:137

Investeringsbanken A Oy gav sina kunder tjänster i anslutning till deras företagsarrangemang. Tjänsterna omfattade bland annat att bistå kunden vid köp eller försäljning av aktier eller affärsverksamhet. A Oy verkade som kundens ekonomiska ombud och rådgivare i anslutning till planeringen och genomförandet av arrangemanget. A Oy:s uppdrag kunde även vara inriktat på endast köp eller försäljning av aktier. I samband med försäljningsuppdrag ingick i A Oy:s uppgifter bland annat att leta fram potentiella köpare och kontakten med dem, bedöma anbud, planera och koordinera due diligence -processen samt att bistå i förhandlingar och presentationer samt framställa presentationsmaterial. I samband med köpuppdrag ingick i A Oy:s uppgifter bland annat att koordinera de sakkunnigas arbete, utvärdera och analysera köpobjektet, göra anbud, kommentera och korrigera dokument, planera processen, koordinera due diligence-processen samt att bistå vid framställningen av material. Till A Oy:s uppgifter i samband med köp- och försäljningsuppdrag ingick inte rådgivning i skatte- eller juridiska frågor.

Som ersättning för uppdraget debiterade A Oy ett sk framgångsarvode (success fee) om köpet realiserades. Arvodet bildades antingen som en del av köpesumman eller en fast avgift. Ärendet gällde för framgångsarvodenas del, huruvida A Oy skulle betala mervärdesskatt på framgångsarvodena i de fall att uppdraget i stället för köp eller försäljning av affärsverksamhet ledde till köp eller försäljning av aktier. De tjänstehelheter som ingick i köp- och försäljningsuppdragen ansågs vara sådana transaktioner som avses i mervärdesskattedirektivets artikel 135.1 f gällande förmedling av värdepapper och därmed sådana finansiella tjänster som i enlighet med mervärdesskattelagens 42 § 1 moment 6 punkten är undantagna från mervärdesskatt.

A Oy erhöll även en månatlig fast ersättning (retainer fee), som oftast var mindre än framgångsavgiften. A Oy fick behålla denna ersättning även om arrangemanget inte förverkligades. A Oy debiterade den fasta ersättningen inkluderande mervärdesskatt. Ifall uppdraget ledde till aktieköp, var A Oy skyldig att korrigera den debiterade ersättningen till skattefri. I de fall att uppdraget var inriktat endast på köp eller försäljning av aktier skulle A Oy inte erlägga mervärdesskatt på denna ersättning, även om det i uppdraget avsedda aktieköpet inte förverkligades.

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2016:137 fastställer sådana tjänstehelheter bestående av uppdrag om köp och försäljning av värdepapper som kan betraktas som momsfri förmedling av värdepapper. Övriga tjänster som eventuellt tillhandahålls i anslutning till genomförande av uppdrag om köp och försäljning av värdepapper, till exempel juridiska tjänster eller due diligence -tjänster, är i sin tur momspliktiga tjänster. Sådana tjänster kan inte anses ha ett fast samband med värdepappersförmedling som betraktas som en huvudsaklig prestation inom köp och försäljning av värdepapper. Centralskattenämndens beslut CSN 41/2018 handlade om sådana tjänster.

CSN 41/2018

A Ab tillhandahöll skattepliktiga och juridiska tjänster, tjänster relaterade till redigering av dokument och due diligence-tjänster i anknytning till momsfria köp- och säljuppdrag rörande aktier enligt högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2016:137. Det var möjligt att komma överens om tjänsterna i samband med köp- och säljuppdragen, men det var också möjligt att avtala om dessa separat eller senare. Det handlade om tjänster som kunde köpas av den aktör som genomförde köp- och säljuppdragen rörande aktier, men de kunde också köpas av en annan aktör.

De skattemässiga och juridiska tjänsterna, dokumentredigeringstjänsterna och due diligence-tjänsterna i anknytning till köp- och säljuppdragen rörande aktier hade inte någon fast koppling till förmedlingen av värdepapper, som skulle ses som huvudprestationen i köp- och säljuppdragen rörande aktierna. Tjänsterna skulle följaktligen ses som fristående och självständiga tjänster i förhållande till uppdragen, vars momsbemötande fastställdes utifrån karaktären på den tillhandahållna tjänsten. I egenskap av fristående och självständiga tjänster var inte tjänsterna finansiella tjänster enligt MomsL 42 § 1 mom. 6 punkten. Det handlade om momspliktiga tjänster.

5 Tjänster med anknutna ombud

Värdepappersföretag tillhandahåller sina kunder olika placeringsprodukter, bland annat obligationer och andelar i placeringsfonder. Värdepappersföretag kan tillhandahålla sina kunder dessa placeringsprodukter antingen själva eller i samarbete med anknutna ombud. Ett anknutet ombud är en självständig och fristående skattskyldig, men ombudet handlar för värdepappersföretagets räkning och under dess ansvar. När ett anknutet ombud tillhandahåller tjänster, ska ombudet ge sina kunder tydlig information om sin ställning och namnet på det värdepappersföretag som ombudet företräder. Finansinspektionen för ett offentligt register över anknutna ombud, och till registret kan värdepappersföretag anmäla de anknutna ombud som företagen har utsett.

När ett värdepappersföretag tillhandahåller placeringsprodukter i samarbete med anknutna ombud, tar värdepappersföretaget kontakt med det finansbolag som egentligen ger ut obligationer eller med placeringsfondens förvaltningsbolag som tillhandahåller placeringsfondandelar, och avtalar med finansbolag eller förvaltningsbolaget om tillhandahållande av placeringsprodukter till potentiella kunder. Ett anknutet ombud tillhandahåller dessa placeringsprodukter till investerare. Ombudet tar kontakt med kunderna och presenterar värdepappersföretagets placeringsprodukter för dem. Ombudet bedömer kundens risktagningsförmåga och väljer utifrån bedömningen placeringsprodukter som hen ska presentera för kunden. Dessutom utför ombudet de uppgifter som behövs för att identifiera kunden. Om kunden vill göra en placering, fyller ombudet tillsammans med kunden i de handlingar som krävs för att utföra ordern. Ombudet kan även instruera kunder att lämna order i värdepappersföretagets elektroniska system. Utförandet av ordern genererar ett arvode till värdepappersföretaget, som betalar ut en på förhand överenskommen procentandel av arvodet till ombudet.

Om de placeringsprodukter som ett anknutet ombud har presenterat på ovannämnda sätt består av värdepapper, såsom obligationer eller andelar i placeringsfonder, är den tjänst som ombudet har utfört en tjänst för förmedling av värdepapper. Då är värdepappersföretaget primärmäklare och det anknutna ombudet andrahandsförmedlare. De arvoden som det anknutna ombudet får på denna grund utgör vederlag för en momsfri förmedling av värdepapper.

Ett anknutet ombud kan även få arvoden för tillhandahållande av momspliktiga tjänster. Centralskattenämndens beslut CSN 33/2020 handlade om en sådan tjänst.

CSN 33/2020

Bolaget som var sökande var som anknutet ombud och försäkringsombud verksamhet med att till kunder sälja och förmedla placeringsprodukter producerade av A och försäkringar från försäkringsbolag som A företrädde. Utifrån ett avtal med X och i X:s områdes kontor tillhandahöll sökanden A även en managertjänst, vars behandling i mervärdesbeskattningen skulle avgöras.

Det arvode som A betalade sökanden för managertjänsten fastställdes inte på basis av de finans- och försäkringstjänster som sökanden förmedlade, utan på basis av kontorets totala försäljning. Centralskattenämnden ansåg att det arvode som A betalade för den i ansökan åsyftade managertjänsten inte var en del av det vederlag som A betalade sökanden för förmedlingen av finans- och försäkringstjänster, utan vederlag för en separat tjänst som syftade till att stöda andra anknutna ombuds och försäkringsförmedlares förmedlingsverksamhet, inbegripet medverkan i rekryteringen av dem. Befrielserna från mervärdesskatt skulle tolkas snävt eftersom de utgjorde ett undantag från den allmänna principen enligt vilken mervärdesskatt tas ut för varje tjänst som den skattskyldige tillhandahåller mot vederlag. Även om sökanden deltog i andra anknutna ombuds och försäkringsförmedlares förmedlingsverksamhet utgjorde managertjänsten som helhet bedömd inte någon sådan helhet som skulle uppfylla förmedlingstjänstens särskilda och väsentliga uppgifter (C-453/05, Ludwig, punkt 27). För managertjänsten skulle således betalas mervärdesskatt med utgångspunkt i 1 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen.

6 Fondverksamhet

6.1 Särskild investeringsfond

Enligt regeringens proposition avseende mervärdesskattelagen (RP 88/193) är investeringsfondsverksamhet befriad från mervärdesskatt. Den verksamhet som investeringsfonder bedriver borde främst betraktas som värdepappershandel som avses i 42 § 1 mom. 6 punkten i mervärdesskattelagen. Enligt artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet ska medlemsstaterna undanta förvaltning av särskilda investeringsfonder från skatteplikt.

Begreppet särskild investeringsfond har inte definierats i mervärdesskattelagen och i mervärdesskattedirektivet. I EU-domstolens rättspraxis och i finsk rättspraxis har ställning tagits till under vilka förutsättningar en investeringsfond kan anses vara en särskild investeringsfond som avses i mervärdesskattedirektivet.

EU-domstolen har i sin rättspraxis (C-595/13, Fiscale Eenheid) ansett att en investeringsfond som omfattas av en särskild statlig tillsyn betraktas som en sådan särskild investeringsfond som avses i mervärdesskattedirektivet. Detta fastslås även i högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2016:69.

HFD 2016:69

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att som en sådan placeringsfond som avses i artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet och vars förvaltning enligt samma stycke i direktivet ska befrias från mervärdesskatt kan betraktas endast en placeringsfond som står under särskild tillsyn av staten. Trots att A Ab var en investeringsfond som till bolagsformen var ett aktiebolag, var bolaget dock inte ett sådant fondföretag som avses i direktivet 85/611/EEG om företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag). A Ab var inte heller en i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder avsedd alternativ investeringsfond och den verksamhet som bolaget bedrev omfattades inte heller av någon annan speciallag om investeringsfonder. Eftersom A Ab inte kunde betraktas som en sådan särskild investeringsfond som avses i mervärdesskattedirektivet, var de tjänster som A Ab köpte från ett annat medlemsland inte tjänster för förvaltning av en särskild investeringsfond och inte sådana finansiella tjänster som avses i 42 § i mervärdesskattelagen.

Som investeringsfonder som omfattas av en särskild statlig tillsyn i Finland betraktas placeringsfonder som avses i lagen om placeringsfonder (213/2019) och alternativa investeringsfonder som avses i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder (162/2014). I praktiken sker den särskilda statliga tillsynen så att förvaltaren av en placeringsfond eller en alternativ investeringsfond omfattas av Finansinspektionens tillsyn. Förvaltaren av en placeringsfond eller en alternativ investeringsfond förs in i Finansinspektionens offentliga förteckning över tillsynsobjekt. Av förteckningen framgår även de särskilda investeringsfonder som förvaltaren förvaltar.

Investeringsfonder som är registrerade i andra stater än i Finland omfattas av en särskild statlig tillsyn, om de står under tillsyn av en behörig myndighet i EU-landet i fråga.

6.1.1 Särskild investeringsfond som momsskyldig

När en särskild investeringsfond förvaltar investeringstillgångar, utgör förvaltningen verksamhet som faller utanför mervärdeskattelagens tillämpningsområde. Vid tillämpning av bestämmelserna om försäljningslandet för en tjänst anses den särskilda investeringsfonden trots detta bedriva verksamhet i egenskap av momsskyldig (se till exempel mål C-459/19, Wellcome Trust). Det innebär att den särskilda investeringsfonden betalar moms utifrån omvänd skatteplikt på den momspliktiga tjänst som fonden har köpt och som omfattas av den allmänna bestämmelsen.

Om de investeringstillgångar som en särskild investeringsfond förvaltar består av fastigheter, kan fonden bedriva uthyrningsverksamhet. Fonden kan ansöka om momsskyldighet för överlåtelse av nyttjanderätt till fastighet på samma grunder som andra som bedriver uthyrningsverksamhet. Förutsättningar för ansökan om momsskyldighet för överlåtelse av nyttjanderätt till fastighet har behandlats närmare i Skatteförvaltningens anvisning Ansökan om momsskyldighet för överlåtelse av nyttjanderätt till fastighet.

Även specialplaceringsfonder som betraktas som särskilda investeringsfonder om villkor uppfylls kan ingå hyresavtal i eget namn.  Då agerar de som självständiga rättssubjekt. Om villkoren uppfylls, kan specialplaceringsfonder ansöka om momsskyldighet för överlåtelse av nyttjanderätt till fastighet.

6.2 Förvaltning av en särskild investeringsfond

Tjänster för förvaltning av särskilda investeringsfonder är momsfria. Innan det är möjligt att bedöma om de sålda tjänsterna är momsfria tjänster för förvaltning av en särskild investeringsfond eller inte, ska det utredas för vilken parts räkning tjänsterna tillhandahålls. Om förvaltningstjänsterna tillhandahålls för en sådan särskild investeringsfond som avses i mervärdesskattedirektivet, betalas moms inte på försäljning av tjänsterna om villkoren uppfylls. Om förvaltningstjänsterna tillhandahålls för en sådan aktör som inte kan betraktas som en särskild investeringsfond enligt mervärdesskattedirektivet, betalas moms på försäljning av förvaltningstjänsterna.

Med tjänst för förvaltning av en särskild investeringsfond avses i första hand tjänster relaterade till portföljförvaltning. Utöver tjänster som ingår i portföljförvaltning är följande tjänster för förvaltning av en särskild investeringsfond:

Administration

• Lagstadgade och fondförvaltningsrelaterade bokföringstjänster
• Kundförfrågningar
• Fastställande av värde och prissättning (inklusive skattedeklarationer)
• Uppföljning av iakttagande av regelverk
• Upprätthållande av förteckning över andelsägare
• Utdelning av intäkter
• Emission och inlösen av andelar
• Utredning av avtal (inklusive andelsintyg)
• Registrering av uppgifter

Denna förteckning är inte uttömmande. Även andra tjänster kan vara momsfria tjänster för förvaltning av en särskild investeringsfond, om villkoren uppfylls.

Moms betalas inte på försäljning av tjänster för förvaltning av särskilda investeringsfonder. Moms betalas inte på försäljning av förvaltningstjänster, om förvaltningstjänsterna till sin karaktär utgör en separat samt specifik och väsentlig del av den särskilda investeringsfondens momsfria verksamhet. Detta har fastslagits i högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2.10.2006 L 2534.

HFD 2.10.2006 L 2534

Bolag A var ett fondföretag som avses i lagen om placeringsfonder (48/1999) och bedrev fondverksamhet. A förvaltade bland annat en placeringsfond som i huvudsak investerade i ryska aktier. Enligt fondens stadgar kan A i fondverksamheten använda externa förvaltnings- och rådgivningstjänster. Bolag B, som var registrerat på Caymanöarna, var A:s investeringsrådgivare. B hade inget fast driftställe i Finland och var inte momsskyldigt i Finland. B bedrev främst verksamhet från ett driftställe i Moskva. Eftersom B inte hade tillstånd av finansministeriet att tillhandahålla investeringstjänster i Finland, kunde B inte på egen hand fatta beslut om fondens investeringar, utan A skulle godkänna alla investeringsbeslut. Eftersom A inte hade den sakkännedom om investeringsmarknaden och investeringsmiljön i Ryssland som behövdes, godkänn A i praktiken B:s samtliga investeringsförslag. B fick i arvode en del av den förvaltningsavgift som A fick för fondens tillgångar.

Den investeringsrådgivningstjänst som B sålde till A handlade inte om en tjänst för förvaring och förvaltning av värdepapper och inte heller om sådana kontroll- och övervakningsuppgifter för kapitalförvaltare som enligt EU-domstolens dom i mål C-169/04 (Abbey National plc och Inscape Investment Fund) den 4 maj 2006 var skattepliktiga tjänster. B:s investeringsrådgivningstjänst för A hade samband med portföljförvaltningen av en investeringsfond och utgjorde till sin karaktär en separat samt specifik och väsentlig del av den skattefria fondverksamheten. Eftersom denna tjänst var en del av en sådan fondverksamhet som enligt 42 § i mervärdesskattelagen anses som en momsfri finansiell tjänst, skulle A som köpare av tjänsten inte betala skatt på tjänsten med stöd av bestämmelsen om omvänd momsskyldighet i 9 § i mervärdesskattelagen.

Förvaltare av en särskild investeringsfond kan tillhandahålla tjänster för förvaltning av särskild investeringsfond själv eller köpa dem av en tredje part. Tjänster som tredje part tillhandahåller kan vara momsfria tjänster för förvaltning av en särskild investeringsfond, om tjänsterna vid en helhetsbedömning utgör en avgränsad enhet och är specifika och väsentliga beståndsdelar av förvaltningen av en särskild investeringsfond. I sin dom i mål C-275/11, GfBk ansåg EU-domstolen att de rådgivnings- och informationstjänster som investeringsfonden hade köpt av förvaltningsbolaget GfBk utgjorde den särskilda investeringsfondens momsfria förvaltningstjänster. GfBk tillhandahöll rådgivning åt förvaltningsbolaget vid förvaltningen av den särskilda investeringsfondens fondtillgångar och lämnade rekommendationer avseende köp och försäljning av fondandelar. De tjänster som GfBk sålde utgjorde en avgränsad enhet och var specifika och väsentliga beståndsdelar av förvaltningen av den särskilda investeringsfonden.

Domen i mål C-231/19, Blackrock Investment Management (UK) handlade om en tjänst som en tredje part tillhandahöll via en it-plattform och som omfattade marknadsanalyser samt analyser avseende prestation och risker. Tjänsten tillhandahölls med samma innehåll åt både särskilda investeringsfonder och andra fonder. EU-domstolen ansåg att tjänsten inte skulle betraktas som en momsfri tjänst för förvaltning av en särskild investeringsfond. Det var inte fråga om en tjänst som var specifik för förvaltningen av den särskilda investeringsfonden.

I sin dom i de förenade målen C-58/20, K och C-59/20, DBKAG slog EU-domstolen fast att endast tjänster som har ett nära samband med förvaltningen av särskilda investeringsfonder och som tillhandahålls uteslutande för förvaltningen av sådana särskilda investeringfonder kan vara tjänster för förvaltning av särskilda investeringsfonder. EU-domstolen ansåg att till exempel en tjänst som omfattar uppgifter som berör beskattning och som består i att säkerställa att andelsinnehavarnas fondinkomster beskattas i enlighet med nationell lag, kan vara en sådan tjänst, om villkoren ovan uppfylls.

Förvaltningstjänster är momsfria även när de tillhandahålls åt en fastighetsinvesteringsfond som betraktas som en särskild investeringsfond. Moms betalas inte på försäljning av tjänster som ingår i portföljförvaltning av en fastighetinvesteringsfond. Tjänster för förvaltning och uthyrning av fastigheter som är föremål för investering i en fastighetsinvesteringsfond är inte tjänster som ingår i portföljförvaltning. På försäljning av sådana tjänster betalas moms (se mål C-595/13, Fiscale Eenheid X).

CSN 12/2014

Investeringsfonderna A Kb, B Kb och C Kb var slutna fastighetsinvesteringsfonder. Investeringsfonderna eller investeringsfondernas ansvariga bolagsmän hade ingen egen personal, och därför köpte de ansvariga bolagsmännen samtliga tjänster som behövdes för investeringsfondernas verksamhet från X Ab och Y Ab. De köpta tjänsterna var tjänster som anknöt till organiseringen av hyresverksamheten, förvaltningen av fastigheterna och fastighetsbolagen samt rapporteringen. Dessutom köpte de ansvariga bolagsmännen tjänster som anknöt till inrättandet av investeringsfonderna samt tjänster som gällde den ansvariga bolagsmannens uppgifter och ansvar.

Tjänsterna som anknyter till inrättandet av investeringsfonden samt tjänsterna som gäller den ansvariga bolagsmannens uppgifter och ansvar var tjänster som ingick i portföljförvaltningen av fastighetsinvesteringsfonden. Till sin natur var tjänsterna funktioner som enligt egenskaperna hör till förvaltningen av investeringsfonden. Med tanke på investeringsfondens verksamhet bildade tjänsterna en separat helhet som var en särskild och väsentlig del av den momsfria verksamheten som bedrevs av investeringsfonden. Tjänsterna var således förvaltningstjänster för en särskild investeringsfond som avses i momsdirektivet artikel 135.1.g och momsfria finansieringstjänster i enlighet med mervärdesskattelagen 42 §. På grund av neutralitetsprincipen i beskattningen hade det ingen betydelse för skattefriheten i förvaltningen av fastighetsinvesteringsfonderna huruvida momsfriheten i försäljningen av aktierna i fastighetsaktiebolagen grundade sig på mervärdesskattelagen 43 § och 27 § eller mervärdesskattelagen 42 §.

Tjänsterna som anknöt till organiseringen av hyresverksamheten, förvaltningen av fastigheterna och fastighetsbolagen samt rapporteringen var momsbelagda tjänster.

Tjänster för förvaring av en särskild investeringsfonds tillgångar är inte momsfria tjänster för förvaltning av den särskilda investeringsfonden. Moms betalas på försäljning av förvaringstjänster för särskilda investeringsfonder. Detta fastslås i högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2018:44.

HFD 2018:44

A hade Finansinspektionens tillstånd att bedriva verksamhet som förvaringsinstitut och utgjorde ett i lagen om placeringsfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder avsett förvaringsinstitut. A tillhandahöll lagstadgade förvaringsinstituttjänster till sådana investeringsfonder (placeringsfonder) och fondbolag som avsågs i lagen om placeringsfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder.

Ett i lagen om placeringsfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder avsett förvaringsinstituts uppgifter var i huvudsak riktade till förvaringen av en investeringsfonds tillgångar samt kontrollen och övervakningen av investeringsfonders verksamhet. De arvoden som förvaringsinstitutet erhöll av fonderna skulle inte anses utgöra vederlag för sådana från skatteplikt undantagen förvaltning av investeringsfond som avses i artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet. A skulle erlägga mervärdesskatt för nämnda arvoden.

7 Leasingtjänster

Med leasing avses en långvarig hyrning av anläggningstillgångar. Via en leasingtjänst tillhandahålls en köpare av tjänsten en finansieringslösning som är ett alternativ till köp av den vara som tjänsten avser. När köparen ingår ett leasingavtal, undviker köparen att binda eget kapital i förvärvet av en leasingvara, såsom en maskin eller ett fordon. Den som tillhandahåller leasingtjänsten förvärvar leasingvaran och tar ut vederlag för användningen av leasingtjänsten från köparen. Vederlaget består av både ett arvode som beräknas på det kapital som tillhandahållaren av leasingtjänsten har bundit i förvärvet av leasingvaran och en ersättning för rätten att använda leasingvaran. Trots att överlämnande av en leasingtjänst handlar om att tillhandahålla en finansieringslösning är hela vederlaget för leasingtjänsten, det vill säga leasinghyran, momspliktig.

När det är fråga om en leasingtjänst uppkommer skyldighet att betala moms då när leasingvederlaget tas ut för varje på förhand överenskommen tidsperiod, till exempel varje månad eller per kvartal. Vederlaget, som har tagits ut för varje tidsperiod, utgör en grund för den moms som ska betalas.

Leasingtjänsten och försäljningen av varor ska skiljas åt. Det är fråga om försäljning av varor, om leasingavtalet om överlämnande av en vara fastställer att äganderätten till varan övergår till köparen efter att leasingavtalet har löpt ut och de avbetalningar som fastställs i leasingavtalet har erlagts. I en sådan situation föreligger skyldighet att betala moms redan när varan överlämnas till köparen. Hela det vederlag som tas ut för varan utgör en grund för den moms som ska betalas. Leasingavtalet handlar då i verkligheten om försäljning av en vara genom ett avbetalningsavtal.

Situationen är mer oklar, om ett avtal om överlämnande av en leasingtjänst ger köparen möjlighet, men inte skyldighet, att köpa leasingvaran när leasingperioden har gått ut. Enligt EU-domstolens dom i mål C-164/16, Mercedes-Benz Financial Services är det fråga om försäljning av en vara, om villkoren för ett leasingavtal är sådana att äganderätten till varan i sin helhet kan anses övergå till köparen automatiskt när den sista avbetalningen enligt leasingavtalet har erlagts. Situationen är en annan, om köparen av en leasingtjänst har en verklig ekonomisk option att välja mellan flera olika alternativ, till exempel att lösa in leasingvaran, lämna tillbaka leasingvaran till tillhandahållaren av leasingtjänsten eller förlänga hyrestiden. Så är dock fallet efter leasingavtalets utgång, om köparen av leasingtjänsten endast har en verklig ekonomiskt sett motiverad rationell option att köpa leasingvaran. Så kan till exempel fallet vara, om det verkliga värdet av de avbetalningar som fastställs i leasingavtalet och som har erlagts före köptillfället motsvarar leasingvarans marknadsvärde vid köptillfället så att köpet av leasingvaran inte längre medför skyldighet för köparen av leasingtjänsten att betala en stor tilläggsavgift.

Centralskattenämndens beslut CSN 41/2019 handlade om försäljning av ett fordon till en kund så att den bilaffär som sålde fordonet överförde finansieringsfordran avseende avbetalningar enligt avbetalningsavtalet till ett finansbolag. I egenskap av finansiär av förvärvet av fordonet fick finansbolaget en säkerhetsrättslig rätt till fordonet. Arrangemanget handlade om försäljning av ett fordon utifrån ett avbetalningsavtal. Ärendet behövde inte omprövas med motiveringen att avbetalningsavtalet innefattade ett element av prisgaranti utifrån vilken kunden hade en option att sälja fordonet till bilaffären under avbetalningsavtalets giltighet, om villkoren uppfylldes.

CSN 41/2019

Köparen skaffade ett nytt fordon från bilaffär A Ab genom ett avbetalningsavtal. Avbetalningsavtalet överfördes till B Ab som säkerhet för en finansieringsfordran så att alla rättigheter som ingick i avtalet överfördes från A Ab till B Ab. På basis av avbetalningsavtalet fick köparen nyttjande- och bestämmanderätten till fordonet och efter att ha betalat hela köpesumman blev köparen ägaren till fordonet. Enligt avtalet överläts fordonet till köparen i början av avtalsperioden och köparen betalade betalningsrater vanligtvis under 1–5 års tid. Äganderätten överfördes till köparen slutgiltigt när denne hade betalat alla rater som ingick i betalningsprogrammet.

Enligt ansökan hade B Ab som avbetalningsavtalets förvärvare endast en säkerhetsrättslig rätt till finansieringsfordran i egenskap av borgenär. B Ab hade inte i något skede köpt det nya fordon som var köpobjekt. I avbetalningsavtalet ingick ett element av prisgaranti enligt vilket köparen kunde överlåta fordonet till B Ab till ett visst pris på vissa avtalsvillkor som hade fastställts i avtalet. Om villkoren för prisgarantin uppfylldes skulle äganderätten överföras till B Ab genom ett separat köpebrev.

Centralskattenämnden ansåg att A Ab enligt avbetalningsavtalet hade sålt det nya fordonet till köparen så att äganderättens övergång förutsatte att samtliga rater i betalningsplanen hade betalats. Avbetalningsköpet ansågs utgöra sådan momspliktig varuförsäljning för A Ab som avses i 1 § i mervärdesskattelagen. Om beviljandet av finansiering och därtill hörande ställandet av säkerhet enligt ansökan ansåg CSN att det är B Ab:s kreditgivning och andra finansieringsarrangemang enligt 42 § 1 mom. 2 punkten i mervärdesskattelagen och således sådan försäljning av momsfria finansiella tjänster som avses i 41 § i mervärdesskattelagen.

Under de omständigheter som beskrivs i högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2022:40 skulle avtalet om uthyrning av en fastighet inte tolkas som ett avtal om försäljning av en fastighet. I sitt beslut ansåg högsta förvaltningsdomstolen att utgångspunkten i bedömningen av arten av leasingavtal är den juridiska utformningen och syftet med avtalet. Från denna utgångspunkt kan man avvika endast av särskilda skäl. Så är fallet om avtalet inte återspeglar transaktionens ekonomiska och affärsmässiga verklighet.

HFD 2022:40

A Ab gjorde i egenskap av hyresvärd ett hyresavtal för en industribyggnad och dess grund. I hyresbeloppet beaktades byggnadens så kallade amorteringsandel på kapitalet om 450 000 euro, vilken grundade sig på anskaffningspriset, räntan på kapitalavgiften och en andel som baserade sig på besittningen. Hyresavtalet hade börjat 1.9.2018 och det hade ingåtts för 10 år. Enligt hyresavtalet hade hyresgästen inlösningsrätt till fastigheten. Vid en användning av inlösningsrätten skulle de i hyresbeloppet beaktade amorteringsandelarna på kapitalet dras av från den slutliga köpesumman. Om hyresgästen inte utnyttjade inlösningsrätten återbetalades inte nämnda andelar av hyran utan de förblev hyra för hyrestiden.

De så kallade amorteringsandelarna på kapitalet skulle enligt avtalet betalas så att inlösningspriset vid hyrestidens utgång, efter att andelarna beaktats, var 48 000 euro. Till köpepriset i samband med en inlösning skulle ytterligare läggas till anslutningsavgiften 18 733 euro för en större elanslutning och tomtens pris 18 332 euro, ifall hyresgästen önskade köpa hela fastigheten. Byggnadens köpepris skulle enligt avtalet korrigeras enligt levnadskostnadsindex.

Frågan gällde om hyresavtalet skulle anses vara ett avtal gällande fastighetsförsäljning eller hyra av fastighet.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att utgångspunkten i ärendets skatterättsliga bedömning är den juridiska utformningen och syftet med det avtal parterna uppgjort. Från denna utgångspunkt kan man avvika endast av särskilda skäl. Enligt EU-domstolens dom i målet C-653/11, Newey, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att ifrågavarande avtal enligt sin rättsliga utformning och parternas syfte i första hand ska anses vara en transaktion som gäller överlåtelse av nyttjanderätten till en fastighet om man inte med stöd av EU-domstolens rättspraxis gällande mervärdesskattedirektivets tolkning kan anse att avtalet inte återspeglar transaktionens ekonomiska och affärsmässiga verklighet.

Med beaktande av fastighetens inlösningspris och de övriga rater som ska betalas när inlösningsrätten utnyttjas samt de osäkerhetsfaktorer i anslutning till objektets värde och hyresgästens näringsverksamhet under den avtalade hyrestiden, kan utnyttjandet av inlösningsrätten inte anses vara det enda ekonomiskt rationella alternativet för hyresgästen enligt EU-domstolens dom i målet C-164/16, Mercedes-Benz Financial Services UK, när ärendet bedöms enligt tidpunkten för när avtalet ingicks. Eftersom de rättigheter och skyldigheter som enligt avtalet ankommer på hyresgästen inte heller avviker från rättigheter och skyldigheter i den här typen av hyresavtal i allmänhet, motsvarar en tolkning av avtalet som hyresavtal transaktionens ekonomiska och affärsmässiga verklighet enligt EU-domstolens dom i målet C-653/11, Newey. Avtalet ska därför enligt sin rättsliga utformning och parternas syfte anses vara en transaktion som gäller överlåtelse av nyttjanderätten till en fastighet. A Ab ska erlägga mervärdesskatt på hyresbetalningarna enligt 30 § i mervärdesskattelagen då förutsättningarna i bestämmelsen uppfylls.

8 Diskretionär kapitalförvaltning

Med diskretionär kapitalförvaltning avses förvaltning av kapitalförvaltningskunders investeringstillgångar i kundens namn och för kundens räkning. Mottagaren av ett uppdrag, det vill säga kapitalförvaltaren, och kapitalförvaltningskunden ingår ett avtal om att kapitalförvaltaren ska ha rätt att fatta beslut om investeringar. Kapitalförvaltaren följer värdepappersmarknaden och lämnar order om köp eller försäljning av värdepapper efter eget övervägande.

I sin dom i mål C-44/11, Deutsche Bank slog EU-domstolen fast att diskretionär kapitalförvaltning består av två tjänster. Å ena sidan är det fråga om förvaltning och översyn av kapitalförvaltningskundens investeringstillgångar och å andra sidan om att lämna köp- och säljuppdrag. Enligt domen är dessa två tjänster sinsemellan likvärdiga och de har ett så nära samband med varandra att diskretionär kapitalförvaltningstjänst bör betraktas som en helhet. Eftersom denna helhetstjänst omfattar utöver köp- och säljuppdrag även förvaltning och översyn av investeringstillgångar, kan tjänsten inte betraktas som en sådan transaktion rörande värdepapper som avses i artikel 135.1. f i mervärdesskattedirektivet. Av detta följer att diskretionära kapitalförvaltningstjänster bör betraktas som momspliktiga tjänster.

Olika avgifter tas ut för diskretionär kapitalförvaltning. För det första tar kapitalförvaltaren ut en förvaltningsavgift av kapitalförvaltningskunden. Beloppet på avgiften fastställs vanligen utifrån beloppet på tillgångarna eller utifrån avkastningen på de tillgångar som förvaltas. Förvaltningsavgiften kan till exempel tas ut per kvartal eller två gånger om året. Förvaltningsavgiften räknas in i grunden för den moms som ska betalas på diskretionär kapitalförvaltning. Därmed betalar kapitalförvaltaren moms på förvaltningsavgiften.

För det andra ska kapitalförvaltningskunden vanligtvis betala olika avgifter för köp och försäljning av värdepapper. När avgifterna för köp och försäljning av värdepapper inflyter till kapitalförvaltaren, räknas även dessa avgifter in i grunden för den moms som ska betalas på diskretionär kapitalförvaltning. Därmed betalar kapitalförvaltaren även moms på dessa avgifter.

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2014:122 handlade om diskretionär kapitalförvaltning där kapitalförvaltaren tog ut ett arvode för kapitalförvaltning och ett arvode för förmedling av värdepapper från kapitalförvaltningskunden. Kapitalförvaltaren girerade en del av arvodet för förmedling av värdepapper till värdepappersmäklaren. Kapitalförvaltaren skulle räkna in hela förmedlingsarvodet i grunden för momsen på den diskretionära kapitalförvaltningstjänsten. Därmed betalade kapitalförvaltaren moms på hela det arvode för förmedling av värdepapper som kapitalförvaltaren hade tagit ut av kapitalförvaltningskunden, när förmedlingsarvodet i sin helhet först hade influtit till kapitalförvaltaren.

HFD 2014:122

A Ab sålde tjänster inom diskretionär kapitalförvaltning, vilket innebar att kunden befullmäktigade A Ab att i enlighet med villkoren i ett avtal mellan kunden och A Ab självständigt förvalta kundens egendom för hans eller hennes räkning. A Ab analyserade placeringsalternativ och investerade i placeringsobjekt samt gav köp- och säljuppdrag åt en värdepappersmäklare som A Ab utsåg. För sina kapitalförvaltningstjänster fick A Ab ett arvode, som räknades i procent av avkastningen. Utöver detta tog A Ab av sina kunder ett separat arvode för varje köp- och försäljningstransaktion. Arvodet utgjorde i allmänhet 0,25–1,0 procent av transaktionens värde. Det totala arvodet bestod således av det arvode som värdepappersmäklaren debiterade A Ab samt A Ab:s eget arvode.

A Ab:s verksamhet med att analysera placeringsobjekt och fatta placeringsbeslut samt genomföra köp och försäljningar av värdepapper ansågs utgöra en enda ekonomisk helhet, så A Ab skulle betala mervärdesskatt för de arvoden som bolaget fick för denna verksamhet. Med beaktande av vad som framgick av unionens domstols dom i målet C-44/11, Deutsche Bank, skulle A Ab betala mervärdesskatt även för de arvoden som bolaget fick av sina kunder för genomförande av köp och försäljningar av värdepapper. Saken påverkades inte av att bolagets tillämpade en arvodesstruktur som skilde sig från den som beskrivs i domen i målet C-44/11.

Avgiften för köp eller försäljning av värdepapper anses inflyta till kapitalförvaltaren även när kapitalförvaltaren debiterar avgiften från kapitalförvaltningskundens konto utifrån ett avtal mellan kapitalförvaltaren och kapitalförvaltningskunden och sedan girerar avgiften till en värdepappersmäklare eller ett fondbolag.

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2014:121 handlade om ett arrangemang där kapitalförvaltaren debiterade arvodena för teckning av fondandelar från kapitalförvaltningskundens konto och överförde dem till ett annat konto som kapitalförvaltaren innehade. Kapitalförvaltaren skulle räkna in arvodena för teckning av fondandelar i grunden för momsen på den diskretionära kapitalförvaltningstjänsten. Därmed betalade kapitalförvaltaren moms på arvodet för teckning av fondandelar utöver moms på arvodet för kapitalförvaltning.

HFD 2014:121

Med stöd av ett avtal om diskretionär kapitalförvaltning tog en bank av sina kunder arvoden, som grundade sig till exempel på egendomens värde eller dess avkastning. Sälj- och köpuppdrag som gällde värdepapper gav banken i egenskap av kapitalförvaltare i kundens namn till en värdepappersmäklare, som hörde till samma skattskyldighetsgrupp som banken. Värdepappersmäklaren debiterade direkt kundens konto på sitt mäklararvode. Uppdrag som gällde teckning och inlösen av fondandelar gav banken i egenskap av kapitalförvaltare i kundens namn till ett fondbolag, som hörde till samma skattskyldighetsgrupp som banken. Var det var fråga om inlösen av fondandelar, debiterade fondbolaget direkt kundens konto på arvodet. Var det fråga om arvode för teckning, debiterade banken kundens konto och överförde arvodet till en annat konto i banken, som fondbolaget sedan debiterade på teckningsbeloppet och arvodet för teckningen av andelarna.

Eftersom det var den kapitalförvaltande banken och inte fondbolaget som debiterade kundens konto på arvodena för teckning av fondandelar, skulle dessa arvoden, när man även tog hänsyn till att det var banken som bestämde om uttagningen av arvoden, inräknas i skattegrunden för den skatt som den kapitalförvaltande banken skulle betala för den diskretionära kapitalförvaltningen. Skattskyldighetsgruppen skulle betala mervärdesskatt för teckningsarvodena.

Om avgifterna för köp och försäljning av värdepapper inte inflyter till kapitalförvaltaren, betalar kapitalförvaltaren inte moms på avgifterna. Då betalar kapitalförvaltaren endast moms på förvaltningsavgifterna. Om en del av avgifterna för köp och försäljning av värdepapper inflyter till kapitalförvaltaren och en del inte, betalar kapitalförvaltaren inte enbart moms på förvaltningsavgifterna utan även moms på de avgifter som har influtit till kapitalförvaltaren. Kapitalförvaltaren betalar inte moms på de avgifter som inte inflyter till kapitalförvaltaren.

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2014:121 som nämnts ovan handlade om ett arrangemang där teckningsarvoden inflöt till kapitalförvaltaren, som sedan betalade moms på arvodena. Värdepappersmäklaren debiterade i sin tur arvodena för förmedling av värdepapper direkt från kapitalförvaltningskundens konto. Därmed inflöt arvodena för förmedling av värdepapper och arvodena för inlösen av fondandelar inte till kapitalförvaltaren. Arvodena för förmedling av värdepapper och arvodena för inlösen av fondandelar räknades inte in i grunden för momsen på den diskretionära kapitalförvaltningstjänsten. Kapitalförvaltaren skulle inte betala moms på arvodena för förmedling av värdepapper och arvodena för inlösen av fondandelar.

HFD 2014:121

Med stöd av ett avtal om diskretionär kapitalförvaltning tog en bank av sina kunder arvoden, som grundade sig till exempel på egendomens värde eller dess avkastning. Sälj- och köpuppdrag som gällde värdepapper gav banken i egenskap av kapitalförvaltare i kundens namn till en värdepappersmäklare, som hörde till samma skattskyldighetsgrupp som banken. Värdepappersmäklaren debiterade direkt kundens konto på sitt mäklararvode. Uppdrag som gällde teckning och inlösen av fondandelar gav banken i egenskap av kapitalförvaltare i kundens namn till ett fondbolag, som hörde till samma skattskyldighetsgrupp som banken. Var det var fråga om inlösen av fondandelar, debiterade fondbolaget direkt kundens konto på arvodet.

Eftersom arvodena från värdepappersköpen och -försäljningarna gick direkt till värdepappersmäklaren och arvodena från inlösen av fondandelar direkt till fondbolaget, betraktades den kapitalförvaltande banken inte som säljare av dessa tjänster och arvodena skulle inte inräknas i skattegrunden för den skatt som den egendomsförvaltande banken skulle betala för sin diskretionära kapitalförvaltning. Skattskyldighetsgruppen skulle således inte betala mervärdesskatt för dessa arvoden.

Avgifterna för köp eller försäljning av värdepapper anses inte heller inflyta till kapitalförvaltaren, om kapitalförvaltaren förvarar tillgångar som används för detta ändamål på ett sådant konto för kundmedel som är åtskilt från kapitalförvaltarens egna medel och girerar medel från det kontot till en värdepappersmäklare eller ett fondbolag. En förutsättning är då att medlen på kontot för kundmedel fortfarande ingår i kapitalförvaltningskundens egendom och inte tas upp i kapitalförvaltarens bokföring.

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2015:70 handlade om ett arrangemang där kapitalförvaltningskundens medel förvarades på ett konto för kundmedel och kapitalförvaltaren girerade medlen till värdepappersmäklaren och fondbolaget. Arvodena för köp och försäljning av värdepapper skulle inte räknas in i grunden för momsen på den diskretionära kapitalförvaltningstjänsten. Därmed skulle kapitalförvaltaren inte betala moms på arvodena för förmedling av värdepapper och arvodena för teckning och inlösen av fondandelar.

HFD 2015:70

A Ab, som tillhandahöll diskretionära kapitalförvaltningstjänster, förvarade kundmedlen separat från A Ab:s egna medel på ett särskilt konto för kundmedel. Värdepappersaffärer och uppdrag som gällde teckning eller inlösen av fondandelar sköttes av utomstående värdepappersmäklare eller fondbolag enligt uppdrag av A Ab. För betalningen av köp- eller teckningsuppdrag gjorde A Ab ett uttag av kundens medel från kontot för kundmedel och girerade dem till mäklaren eller fondbolaget, som av dessa medel tog sitt mäklararvode eller arvode för teckningen. Vid försäljnings- eller inlösningsuppdrag girerade mäklaren eller fondbolaget de medel som försäljningen eller inlösen avkastat till kontot för kundmedel, efter att först ha tagit sitt eget arvode. Med hänvisning till HFD 2014:121 ansåg högsta förvaltningsdomstolen att eftersom mäklaren och fondbolaget får sitt arvode direkt av kundens medel, skulle A Ab inte betala mervärdesskatt för dessa arvoden.

Vid avtal om diskretionär kapitalförvaltning kan kapitalförvaltaren få återbäring av arvode från värdepappersmäklaren eller fondbolaget. Återbäringen av arvode omfattas av ett avtal mellan kapitalförvaltaren och värdepappersmäklaren eller kapitalförvaltaren och fondbolaget. Utifrån avtalet betalar värdepappersmäklaren tillbaka en del av de arvoden för förmedling av värdepapper som mäklaren har tagit ut av kapitalförvaltningskunden, eller alla sådana arvoden, till kapitalförvaltaren. På motsvarande sätt betalar fondbolaget tillbaka en del av de arvoden för teckning och inlösen av fondandelar som bolaget har tagit ut av kapitalförvaltningskunden, eller alla sådana arvoden, till kapitalförvaltaren.

När kapitalförvaltaren lämnar uppdrag om förmedling av värdepapper till värdepappersmäklaren eller uppdrag om teckning eller inlösen av fondandelar till fondbolaget, utför kapitalförvaltaren en tjänst för förmedling av uppdrag om värdepapper för värdepappersmäklaren eller fondbolaget. Denna tjänst är en momsfri tjänst. Återbäringen av arvode utgör ett vederlag för utförandet av denna momsfria finansiella tjänst. Därmed ska kapitalförvaltaren inte betala moms på den återbäring av arvode som kapitalförvaltaren har fått.

Momsbehandling av återbäring av arvode har behandlats i högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2015:70.

HFD 2015:70

Av värdepappersmäklaren och fondbolaget fick A Ab som återbäring av arvode en del av de arvoden som nyss nämnda bolag tagit av kundens medel. Denna återbäring av arvode betraktades som vederlag till A Ab för den tjänst som A Ab utförde åt mäklaren eller fondbolaget. Tjänsten skulle betraktas som sådan handel med värdepapper som avses i 42 § 1 mom. 6 punkten och 2 mom. i mervärdesskattelagen och sådan transaktion som avses i artikel 135.1 f i mervärdesskattedirektivet. För nämnda vederlag skulle A Ab inte betala mervärdesskatt.

9 Virtuella valutor

I momsbeskattningen utgör virtuella valutor betalningsmedel som jämställs med traditionella betalningsmedel, om de kan användas som bytesmedel. I sin dom i mål C-264/14, Hedqvist har EU-domstolen ansett att ersättningar som tas ut för växling av virtuell valuta till traditionell valuta eller omvänt utgör ersättning för tillhandahållande av en finansiell tjänst. Moms betalas inte på sådana ersättningar.

CSN 34/2014

X Oy erbjuder en teknisk plattform för försäljning och köp av den virtuella valutan bitcoin. I affären byttes bitcoinsen ut mot gällande valuta. X Oy debiterade ett förmedlingsarvode av säljarna och köparna vilket uppgick till en viss procentuell andel av köp- och säljpriset på bitcoins.

I mervärdesbeskattningen ansågs det att bitcoins är betalningsmedel. Således var provisionen som X Oy debiterade ett arvode för en finansiell tjänst som avses i 42 § i mervärdeskattelagen och för en sådan transaktion som avses i mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG) artikel 135, punkt 1 stycke d. X Oy behövde inte betala moms på provisionen.

Mining av virtuell valuta utgör verksamhet som inte berättigar att dra av moms. Mining av virtuell valuta handlar inte om att utföra tjänster mot ersättning. Då är det fråga om en verksamhet som faller utanför mervärdesskattelagens tillämpningsområde. Om miningen av virtuell valuta kan anses ske mot ersättning, är det fråga om överlämnande av en momsfri finansiell tjänst.

10 Om rätten att dra av moms

Moms på inköp som direkt och omedelbart hänför sig till försäljning av momsfria finansiella tjänster är inte avdragsgill. Moms på inköp som betraktas som allmänna omkostnader är inte heller avdragsgill till den del de inköp som betraktas som allmänna omkostnader hänför sig till tillhandahållande av momsfria finansiella tjänster.

När fördelningsgrunden för allmänna omkostnader fastställs för momsskyldiga som tillhandahåller finansiella tjänster, ska karaktären på de tillhandahållna finansiella tjänsterna beaktas. I sin dom i mål C-183/13, Banco Mais har EU-domstolen ansett att när det gäller leasingtjänster ska kalkylen över allmänna omkostnader inte inkludera hela den momspliktiga leasingavgiften. Kalkylen ska endast inkludera den del av leasingavgiften som utgör vederlag för överlåtelse av rätten att använda leasingvaran. Däremot ska kalkylen inte inkludera den del av leasingavgiften som används för betalning av finansiella kostnader för förvärvet av leasingvaran.

Undantaget till det som nämns ovan är finansiella tjänster som säljs till aktörer som är etablerade utanför EU. Moms på inköp som hänför sig till försäljning av ovannämnda finansiella tjänster är avdragsgill när finansiella tjänster säljs till näringsidkare som är etablerade utanför EU eller till privatpersoner som är bosatta utanför EU.

Rätt att dra av moms behandlas närmare i Skatteförvaltningens anvisning Om rätten att dra av moms.

 

ledande skattesakkunnig Mika Jokinen

ledande skattesakkunnig Kati Tamminen