Betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar

Anvisningen anknyter till helheten: Internationell beskattning

---

I denna anvisning behandlas betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar. I anvisningen behandlas bland annat vilka uppgifter en betaltjänstleverantör ska rapportera och vilken betaltjänstleverantör som har rapporteringsskyldighet.

1 Bakgrund

1.1 Syftet med anvisningen

Detta är Skatteförvaltningens anvisning om tillämpningen och tolkningen av följande av direktivets införandelagar:

• Rådets direktiv (EU) 2020/284 om ändring av direktiv 2006/112/EG vad gäller införandet av vissa krav för betaltjänstleverantörer, nedan betalningsdatadirektivet.
• Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, nedan EgenBeskL.
• Lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar, nedan lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter

I anvisningen behandlas vem som är i lagen avsedda betaltjänstleverantörer, vilka betalningar betaltjänstleverantörens rapporteringsskyldighet omfattar, vilken information om betalningar en betaltjänstleverantör har skyldighet att lagra och rapportera till Skatteförvaltningen kvartalsvis och vilken betaltjänstleverantör som har uppgifts- och förvaringsskyldighet i respektive situation.

1.1.1 Betalningsdatadirektivet och genomförandet av det

Betalningsdatadirektivet ålägger betaltjänstleverantörer att lagra uppgifter om vissa betalningar som ska betraktas vara gränsöverskridande och att rapportera dessa till skattemyndigheterna i medlemsstaterna. Myndigheterna i medlemsstaten lämnar in uppgifterna till det elektroniska centralregister som kommissionen är huvudman för (Central Electronic System of Payments, eller CESOP-systemet). Kraven i betalningsdatadirektivet har satts i kraft med lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar och genom att ändra lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.

Betalningsdataförordningen medför en skyldighet för medlemsstaterna att samla in uppgifter om betalningsmottagare och betalningar enligt betalningsdatadirektivet och att överlämna uppgifterna till CESOP-systemet. Betalningsdataförordningen är direkt förpliktande och den ska tillämpas i oförändrad form i medlemsstaterna.

Enligt betalningsdataförordningen får en medlemsstat lagra de uppgifter som den samlat in i enlighet med direktivet i en nationell elektronisk databas för skattekontroll.

Europeiska kommissionens generaldirektorat för skatter och tullar (DG TAXUD) har publicerat en rekommendation om tolkningen av EU-lagstiftningen. Tolkningsrekommendationen, Guidelines for the reporting of payment data from payment service providers and transmission to the Central Electronic System of Payment information (CESOP), finns på webbplatsen Central Electronic System of Payment information (CESOP). Kommissionens tolkningsrekommendation har beaktats i denna anvisning. I anvisningen har beaktats att I Finlands införandelag har noggrant stadgats, att landskapet Åland hör till Finlands territorium vid tillämpningen av de nya bestämmelserna.

En betaltjänstleverantör ska lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar i fråga om betaltjänster som den tillhandahåller i Finland. Uppgifterna ska lämnas i enlighet med EgenBeskL 29 § 7 mom.

Skatteförvaltningen har en skyldighet att säkerställa att uppgiftsskyldiga betaltjänstleverantörer iakttar lagrings- och uppgiftsskyldigheterna enligt direktivet.

1.2 Rapporteringsskyldigheten för en betaltjänstleverantör koncist

Enligt 29 § 7 mom. i EgenBeskL ska en betaltjänstleverantör enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar i fråga om betaltjänster som den tillhandahåller i Finland lämna Skatteförvaltningen de uppgifter om gränsöverskridande betalningar som anges i den lagen.

Rapporteringsskyldigheten enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter gäller för de betaltjänstleverantörer som definierats i lagen. Med betaltjänstleverantör avses ett betalningsinstitut eller kreditinstitut som vanligen har beviljats auktorisation för verksamheten. Med betaltjänstleverantör avses även utgivare av elektroniska pengar och postföretag som är skyldiga att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

Betaltjänstleverantörer enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter är i princip uppgiftsskyldiga för gränsöverskridande betalningar enligt lagen, om de tillhandahåller i lagen avsedda betaltjänster i Finland.

En betaltjänstleverantör har en rapporteringsskyldighet gentemot Skatteförvaltningen för betaltjänster som den tillhandahåller i Finland. Med betaltjänst avses till exempel en girering, direktdebitering, kortbaserad betalningstransaktion med bank- eller kreditkort, penningförmedling och elektroniska plånbokstjänster.

Skyldigheten att lämna uppgifter gäller enbart för sådana gränsöverskridande betalningar där betalaren finns i en EU-stat och betalningsmottagaren finns antingen i en annan EU-stat eller utanför EU. Rapporteringsskyldigheten gäller däremot inte för till exempel sådana betalningar där betalaren och betalningsmottagaren finns i Finland.

Rapporteringsskyldigheten enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter gäller enbart för situationer där en betaltjänstleverantör tillhandahåller en betaltjänst som omfattar över 25 gränsöverskridande betalningar till samma betalningsmottagare under ett kvartal. Uppgifterna ska lämnas för varje kvartal av kalenderåret före utgången av den kalendermånad som följer efter kvartalet. Uppgifterna ska lämnas in elektroniskt i tjänsten Ilmoitin.fi. 

2 Defitioner

2.1 Definitionen av betaltjänstleverantör

En aktör enligt lagen om betalningsinstitut

Med betaltjänstleverantör enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter avses i första hand en sådan aktör som behöver auktorisation enligt lagen om betalningsinstitut. Till exempel ett betalningsinstitut är en sådan betaltjänstleverantör.

Med betalningsinstitut avses ett aktiebolag, andelslag, kommanditbolag, öppet bolag, europabolag enligt lagen om europabolag eller europaandelslag enligt lagen om europaandelslag, som enligt denna lag har auktorisation att tillhandahålla betaltjänster (lagen om betalningsinstitut 5 §).

Betaltjänster får tillhandahållas endast om auktorisation enligt denna lag har beviljats för verksamheten inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (lagen om betalningsinstitut 6 § 1 mom.) I Finland beviljar Finansinspektion auktorisation för betalningsinstitut på ansökan. Också ett betalningsinstitut som fått auktorisation inom EES-området kan tillhandahålla betaltjänster i Finland, om övriga lagstadgade förutsättningar är uppfyllda.

Det finns föreskrifter om utländska betalningsinstituts rätt att tillhandahålla betaltjänster i Finland i lagen om utländska betalningsinstituts verksamhet i Finland (lagen om betalningsinstitut 6 § 2 mom.). Enligt 2 § i den lagen avses med utländska betalningsinstitut juridiska personer som tillhandahåller betaltjänster och som i någon annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Finland har beviljats auktorisation som motsvarar auktorisation enligt 6 § i lagen om betalningsinstitut. Ett sådant utländskt betalningsinstitut kan tillhandahålla betaltjänster i Finland utan auktorisation, om det har fått auktorisation i ett EES-land.

Lagen om betalningsinstitut innehåller ett undantag från tillståndsplikten och en betaltjänstleverantör kan om vissa förutsättningar är uppfyllda tillhandahålla betaltjänster utan auktorisation (lagen om betalningsinstitut 7 §).  En förutsättning är bland annat att de betalningstransaktioner som en juridisk person genomfört under de tolv månader som föregår bedömningen sammanlagt har uppgått till i snitt tre miljoner euro och på motsvarande sätt att det totala beloppet på de betalningstransaktioner som en fysisk person genomfört under de tolv månaderna som föregår bedömningen i snitt har uppgått till högst 50 000 euro per månad.  En sådan aktör som verkar utan auktorisation ska lämna in en anmälan till Finansinspektionen, som fattar ett beslut om huruvida betaltjänstleverantören uppfyller de föreskrivna förutsättningarna för att bedriva verksamhet. En betaltjänstleverantör som verkar utan auktorisation är dock uppgiftsskyldig enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter, om övriga förutsättningar i lagen är uppfyllda.

Utgivare av elektroniska pengar enligt lagen om betalningsinstitut

Enligt 1 § i lagen om betalningsinstitut ska vad som i lagen föreskrivs om betaltjänster och betalningsinstitut också tillämpas på utgivning av elektroniska pengar och på institut för elektroniska pengar, om inte något annat bestäms i lagen.

Med institut för elektroniska pengar avses ett betalningsinstitut vars auktorisation omfattar tillstånd att ge ut elektroniska pengar (lagen om betalningsinstitut 5 §). Betaltjänstleverantörer är institut för elektroniska pengar inbegripet filialer till dessa när dessa filialer är belägna inom unionen och deras huvudkontor är belägna utanför unionen, i den mån de betaltjänster som tillhandahålls av dessa filialer är knutna till utgivning av elektroniska pengar.  Institut för elektroniska pengar omfattar alla betaltjänstleverantörer som tillhandahåller betaltjänster via elektroniska pengar, såsom leverantörer av elektroniska plånböcker och leverantörer av elektroniska kuponger och kort.

I lagen om betalningsinstitut finns det bestämmelser om undantag från tillståndsplikten och under vissa förutsättningar kan till exempel elektroniska pengar ges ut utan auktorisation (lagen om betalningsinstitut 7a §). En förutsättning är bland annat att det emitterade beloppet inte överstiger fem miljoner euro. Sådana aktörer är till exempel betaltjänstleverantörer som tillhandahåller elektroniska plånbokstjänster eller elektroniska pengar. En sådan aktör som verkar utan auktorisation ska lämna in en anmälan till Finansinspektionen, som fattar ett beslut om huruvida betaltjänstleverantören uppfyller de föreskrivna förutsättningarna för att bedriva verksamhet. Också dessa betaltjänstleverantörer är uppgiftsskyldiga enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter, om också övriga förutsättningar i lagen är uppfyllda.

En aktör enligt kreditinstitutslagen

Med betaltjänstleverantör enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter avses också en sådan aktör som behöver auktorisation enligt kreditinstitutslagen.

I Finland regleras kreditinstitutens verksamhet i kreditinstitutslagen. Enligt kreditinstitutslagen får kreditinstitutsverksamhet inte bedrivas utan i lagen avsedd auktorisation (kreditinstitutslagen 2 kap. 1 §). I Finland ansöks auktorisation hos Finansinspektionen, som övervakar kreditinstitutsverksamhet. Enligt kreditinstitutslagen avses med kreditinstitutsverksamhet affärsverksamhet som består i att från allmänheten ta emot återbetalbara medel samt i att erbjuda krediter eller annan finansiering för egen räkning (kreditinstitutslagen 1 kap. 5 §).

Enligt kreditinstitutslagen får ett utländskt EES-kreditinstitut och ett sådant finansiellt instituts dotterföretag etablera en filial i Finland eller annars i Finland tillhandahålla sådana tjänster som avses i 5 kap. 1 § som ingår i dess auktorisation (kreditinstitutslagen 16 kap. 1 § 1 mom.). Sådana tjänster som avses i bestämmelsen är bland annat betaltjänster.

Också ett kreditinstitut från områden utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområde får etablera en filial i Finland, om det får auktorisation enligt kreditinstitutslagen av Finansinspektionen (kreditinstitutslagen 17 kap. 1 §).

Postföretag med skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster

Med betaltjänstleverantör enligt 2 § i lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter avses också postföretag som omfattas av skyldigheten att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

Enligt 2 § 8 punkten i postlagen avses med tillhandahållare av samhällsomfattande tjänster postföretag som har ålagts en i postlagen avsedd skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster.

2.2 Definitionen av betaltjänst

Uppgifts- och lagringsskyldigheten enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldigheter att lämna uppgifter har avgränsats till de betaltjänster som föreskrivs i lagen.

Med betaltjänst enligt lagen om betaltjänstleverantörens skyldigheter att lämna uppgifter avses följande affärsverksamhet enligt betaltjänstlagen:

1. genomförande av betalningstransaktioner genom girering, genom överföring av medel till tjänsteleverantörens betalkonto, genom direktdebitering eller med betalkort eller något annat betalningsinstrument,
2. utfärdande av betalningsinstrument,
3. accepterande och behandling av betalningstransaktioner som grundar sig på ett avtal med betalningsmottagaren och som leder till överföring av medel till betalningsmottagaren,
4. penningförmedling.

Tillämpningsområdet för 1 punkten omfattar också genomförande av sådana betalningstransaktioner där den som utnyttjar betaltjänsten har ett kreditavtal som täcker medlen.

Lagrings- och rapporteringsskyldigheterna i lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter ska inte tillämpas enbart när en betaltjänstleverantör överför medel eller utfärdar betalningsinstrument åt betalaren, utan också i fall när en betaltjänstleverantör tar emot medel eller löser in betalningstransaktioner för betalningsmottagarens räkning.

Betaltjänster som omfattas av tillämpningsområdet för en betaltjänst enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter är således exempelvis gireringar, direktdebiteringar, kortbetalningar med både bank- och kreditkort, penningförmedling och elektroniska plånbokstjänster.

Betaltjänstleverantörer som till exempel tillhandahåller förvaltning av betalkonton, deponering av kontanter eller tjänster i anknytning till uttag av kontanter eller kontoupplysningstjänster är däremot inte rapporteringsskyldiga.

Definitionen av betaltjänst enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter ska tolkas tillsammans med definitionen av betaltjänstleverantör. Den ovan i kapitel 2.1 redogjorda definitionen av betaltjänstleverantör är relativt omfattande och täcker största delen av betalningsmarknaden, men den ska dock granskas tillsammans med definitionen av betaltjänst, som omfattas av tillämpningsområdet för lagen.

Eftersom alla betaltjänster inte omfattas av uppgiftsskyldigheten, är det möjligt att ett samfund är en betaltjänstleverantör enligt lagen utan att den tillhandahåller i lagen avsedda betaltjänster. En sådan betaltjänstleverantör är inte uppgiftsskyldig.

Bilaga 1 innehåller en beskrivning med exempel av de centrala betalningssätten som omfattas av uppgiftsskyldigheten, deltagarna och dataflödena.

2.3 Definition av betalning

2.3.1 Betalningar som omfattas av tillämpningsområdet

Begreppet betalning enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter har definierats genom att hänvisa till begreppen betalningstransaktion och penningförmedling i betaltjänstlagen (betaltjänstlagen 8 § 3 och 8 punkterna).

Med betalningstransaktion avses en åtgärd där medel överförs, tas ut eller ställs till förfogande (betaltjänstlagen 8 § 3 punkten).

Med penningförmedling avses en tjänst där tjänsteleverantören tar emot medel från en betalare utan att öppna betalkonto i betalarens eller betalningsmottagarens namn med avsikt uteslutande att överföra ett belopp som motsvarar de mottagna medlen till betalningsmottagaren eller en annan tjänsteleverantör som agerar på betalningsmottagarens vägnar eller där tjänsteleverantören tar emot medlen på betalningsmottagarens vägnar och ställer dem till betalningsmottagarens förfogande (betaltjänstlagen 8 § 8 punkten).

Förenklat betyder en betalning överföring av medel från betalaren (betalningsinitieraren) till betalningsmottagaren (mottagaren av medlen). Ofta deltar flera betaltjänstleverantörer i bägge ändor av betalningskedjan i en betalning mellan en betalare och en betalningsmottagare och dessa utbyter uppgifter och överför medel sinsemellan för att genomföra betalningen mellan betalaren och betalningsmottagaren.

2.3.2 Vad som inte ingår i begreppet betalning

Enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter omfattar begreppet betalning inte de åtgärder som avses i 2 och 3 § i betaltjänstlagen.

Andra tjänster som inte omfattas av begreppet betalning

Enligt 2 § i betaltjänstlagen tillämpas lagen inte på följande tjänster:

1. penningtransporter,
2. tjänster vid förvärv av varor, tjänster eller andra nyttigheter där betalningsmottagaren ger betalaren kontanter som en del av betalningstransaktionen,
3. tjänster som grundar sig på särskilda betalningsinstrument och som kan användas i begränsad omfattning, om

1. betalningsinstrumenten kan användas för förvärv av varor, tjänster eller andra nyttigheter endast i lokaler som instrumentets utfärdare använder eller med stöd av avtal som ingåtts direkt med utfärdaren inom ett begränsat nätverk av leverantörer av nyttigheter,
2. betalningsinstrumenten kan användas endast för förvärv av ett mycket begränsat urval av nyttigheter, eller
3. betalningsinstrument som tillhandahålls på begäran av ett företag eller ett offentligrättsligt samfund eller en offentligrättslig inrättning och som är giltiga i endast en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet regleras av särskilda sociala eller skattemässiga skäl för förvärv av vissa nyttigheter från leverantörer som har ett avtal med utfärdaren.

Användningen av de betalningssätt som nämns i 3 punkten har begränsats antingen till vissa platser eller till vissa nyttigheter.  De vanligaste betalningssätten, vars användning är avgränsad eller som faller utanför tillämpningsområdet för lagen, utgörs av kuponger eller presentkort, som köpts för ett visst belopp och som innehavaren av kupongen/presentkortet kan använda för att köpa varor eller tjänster som erbjuds av utgivaren av kupongen/presentkortet eller dess partner.  

Betalningar som betalaren gör till betalningsmottagaren genom att använda en sådan kupong faller utanför lagens tillämpningsområde. En betalning som betalaren gör för att köpa en kupong omfattas däremot av lagens tillämpningsområde om övriga förutsättningar är uppfyllda, eftersom det handlar om en betalning som tillhandahålls av en betaltjänstleverantör.

När en produkt köps omfattas den första betalningstransaktionen från betalaren till marknadsplatsen av uppgiftsskyldigheten (om den genomförs genom att använda ett betalningssätt som omfattas av lagens tillämpningsområde). Om betalaren returnerar produkten, ska också återbetalningen rapporteras.

En betaltjänstleverantör behöver inte rapportera uppgifter om en kupong som beviljats till en betalare och inte heller senare betalningar som betalaren gör med kupongen för att köpa varor av säljaren.

Andra betalningstransaktioner som inte omfattas av begreppet betalning

Enligt 3 § i betaltjänstlagen tillämpas lagen inte på följande betalningstransaktioner:

1. förmedling av betalningar i samband med sådana avtal om försäljning eller köp av varor, tjänster eller andra nyttigheter som en handelsrepresentant som avses i lagen om handelsrepresentanter och försäljare (417/1992) eller motsvarande representant förhandlat fram eller ingått för sin huvudman, om representanten handlar endast på betalarens eller betalningsmottagarens vägnar,
2. betalningstransaktioner som grundar sig på checkar, dragna växlar, kuponger, resecheckar, skuldebrev eller postanvisningar i pappersform dragna på tjänsteleverantören i syfte att ställa medel till betalningsmottagarens förfogande,
3. betalningstransaktioner som genomförs inom ett betalningssystem eller ett system för avveckling av värdepapper mellan tjänsteleverantörer och avvecklingsagenter, centrala motparter, clearingorganisationer eller centralbanker och andra deltagare i systemet,
4. betalningstransaktioner som avser förvaltning, inlösen eller försäljning av värdepapper och som genomförs av värdepappersföretag, kreditinstitut, sådana fondföretag, fondbolag och AIF-förvaltare som tillhandahåller investeringstjänster enligt 1 kap. 15 § i lagen om investeringstjänster (747/2012) och företag som avses i 3 punkten eller andra företag som kan förvara värdepapper, (28.12.2017/1087)
5. betalningstransaktioner och tillhörande tjänster mellan ett moderföretag och dess dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma moderföretag, om den som förmedlar betaltjänsten hör till samma grupp som avses i 5 § 8 punkten i lagen om betalningsinstitut (297/2010),
6. betalningstransaktioner till ett belopp av högst 50 euro som ett i informationssamhällsbalken (917/2014) avsett teleföretag tar ut av en användare i samband med sin fakturering för användningen av en kommunikationstjänst när transaktionernas sammanlagda belopp är högst 300 euro i månaden per användare, om det är fråga om

1. betalningstransaktioner för inköp av digitalt innehåll eller röstbaserade tjänster, eller
2. betalningstransaktioner som genomförs från eller via elektronisk utrustning antingen inom ramen för välgörenhet eller för inköp av rese-, parkerings-, inträdes- eller andra liknande biljetter.

Enligt 1 punkten omfattar begreppet betalning inte betalningar som genomförs via ett eller flera kommersiella ombud som agerar enbart för betalarens eller betalningsmottagarens räkning. Betalningar som genomförs via sådana kommersiella ombud som agerar såväl för betalarens som för betalningsmottagarens räkning omfattas däremot av tillämpningsområdet för begreppet betalning.  Till exempel i elektronisk handel innebär detta att onlineplattformar och marknadsplatser som innehar kundmedel i sin besittning ska registrera sig som betaltjänstleverantörer (antingen som ett betalningsinstitut eller som andra kategorier utifrån den tjänst som de tillhandahåller) och de är följaktligen också rapporteringsskyldiga. Sådana är till exempel marknadsplatser som samlar in medel från betalaren, innehar dem och sedan delar ut dem till betalningsmottagaren.

Till exempel kontantbetalningar direkt från betalaren till betalningsmottagaren, deponering av kontanter, uttag av kontanter, checkar och papperskuponger faller dessutom i praktiken utanför lagens tillämpningsområde.

2.4 Betalare

I lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter hänvisas det i fråga om definitionen av betalare till definitionen av betalare enligt betaltjänstdirektivet.

Med betalare avses en fysisk eller juridisk person som är betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder (betaltjänstdirektivet artikel 4.8).

Betalaren är den vars medel överförs i samband med att en betalning genomförs. Även om betalaren oftast är den som initierar en betalning, initierar betalningsmottagaren till exempel vid direktdebitering en betalning utifrån en direktdebiteringsfullmakt som getts av betalaren.

2.5 Betalningsmottagare

I lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter hänvisas det i fråga om definition av betalningsmottagare till definitionen av betalningsmottagare enligt betaltjänstdirektivet.

Med betalningsmottagare avses en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion (betaltjänstdirektivet artikel 4.9).

Följaktligen är betalningsmottagaren den slutliga mottagaren av medel som överförs i samband med genomförandet av en betalning.

Det är möjligt att många olika aktörer och affärsmodeller är förknippade med behandling av betalningar, varför de medel som överförs till en början kan överföras mellan olika betaltjänstleverantörer, som kan inneha medlen i en viss tid innan de överförs till betalningsmottagaren. Dessa betaltjänstleverantörer är inte betalningsmottagare, eftersom de inte är de avsedda mottagarna av den betalning som betalaren initierat, utan enbart förmedlare av betalningen.

2.6 Andra definitioner

Betalkonto

Med betalkonto enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter avses ett betalkonto enligt betaltjänstlagen, vilket kan användas för betalningstransaktioner. Ett betalkonto kan stå i en eller flera betaltjänstanvändares namn.

IBAN-kontonummer

I lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter hänvisas det i fråga om IBAN-kontonummer till definitionen av IBAN-kontonummer i SEPA-förordningen.

Med IBAN-nummer avses ett internationellt betalkontonummer som otvetydigt identifierar ett enskilt betalkonto i en medlemsstat och vars särdrag fastställs genom Internationella standardiseringsorganet (ISO).

BIC-kod

I lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter hänvisas det i fråga om BIC-kod till definitionen av BIC-kod i SEPA-förordningen.

Med BIC-kod avses en kod som entydigt specificerar betaltjänstleverantören och vars delar specificerats av ISO.

Medlemsland, Finland och tredje land

Enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter avses med medlemsstat territoriet för en medlemsstat i Europeiska unionen där unionens lagstiftning är tillämplig.

Med Finland avses Finlands mervärdesskatteområde enligt Europeiska unionens lagstiftning och landskapet Åland.

Med tredjeland avses en stat eller ett territorium där Europeiska unionens lagstiftning inte är tillämplig.

3 Utlämnande och lagring av uppgifter

Enligt 3 § i lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter ska betaltjänstleverantörerna i fråga om betaltjänster som de tillhandahåller i Finland lämna de i lagen avsedda uppgifterna till Skatteförvaltningen elektroniskt. Uppgifterna ska ges i Ilmoitin.fi-tjänsten antigen via webbläsaren eller gränssnittet, som en fil baserad på CESOP XML -schemat. Närmare information om elektronisk kommunikation med Skatteförvaltningen E-tjänster.

Uppgifterna ska lämnas för varje kvartal av kalenderåret före utgången av den kalendermånad som följer efter kvartalet.

Rapporteringsskyldigheten granskas enligt kvartal. Om en betaltjänstleverantör genomför över 25 i lagen avsedda gränsöverskridande betalningar till samma betalningsmottagare under ett kvartal, ska betaltjänstleverantören rapportera de uppgifter som lagen förutsätter. Om samma betaltjänstleverantör under följande kvartal genomför högst 25 gränsöverskridande betalningar till samma betalningsmottagare, föreligger inte rapporteringsskyldighet för detta kvartal. Om samma betalningsmottagare överskrider tröskelvärdet på 25 gränsöverskridande betalningar under följande kvartal, ska betaltjänstleverantören på nytt rapportera uppgifter enligt lagen för detta kvartal.

Betalningar anmäls inte för en period då alla förutsättningar för rapporteringsskyldigheten inte är uppfyllda.

Rapporteringsperioderna för betaltjänstleverantörer är de följande:

• Den första perioden (januari–mars): uppgifterna ska lämnas in före den 30 april
• Den andra perioden (april–juni): uppgifterna ska lämnas in före den 31 juli.
• Den tredje perioden (juli–september): uppgifterna ska lämnas in före den 31 oktober.
• Den fjärde perioden (oktober–december): uppgifterna ska lämnas in före den 31 januari.

Betaltjänstleverantören ska lagra uppgifterna i elektronisk form i tre kalenderår efter utgången av det kalenderår då betalningen genomfördes. Det handlar om en tilläggsförutsättning och direktivet undanröjer inte de lagringstider eller -sätt som bokföringslagen eller den övriga lagstiftningen och regleringen förutsätter för en betaltjänstleverantör.

Den lagring i elektroniskt format på tre år som direktivet förutsätter gäller för de uppgifter som en betaltjänstleverantör ska rapportera. Om till exempel betalarens betaltjänstleverantör inte behöver rapportera uppgifter, på grund av att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör finns i en medlemsstat och är rapporteringsskyldig för uppgifterna, behöver betalarens betaltjänstleverantör inte lagra sådana uppgifter som den använder enbart för beräkningen i anknytning till tröskelvärdet på 25 gränsöverskridande betalningar i det elektroniska format som direktivet förutsätter.  En uppgiftsskyldig betaltjänstleverantör ska dock vid behov kunna visa att den inte haft uppgifter som ska rapporteras.

4 Uppgifts- och lagringsskyldigheten

Uppgifts- och lagringsskyldigheten gentemot Skatteförvaltningen gäller för gränsöverskridande betaltjänster som betaltjänstleverantörer tillhandahåller i Finland (lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter 1 och 3 §).

4.1 Begränsning av skyldigheten att lämna och lagra uppgifter

Enligt 29 § 7 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och 1 § i lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter har uppgiftsskyldigheten och den särskilda lagringsskyldigheten avgränsats till enbart gränsöverskridande betalningar.

Enligt lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter föreligger uppgifts- och lagringsskyldigheten enbart om betaltjänstleverantören under ett kvartal i Finland genomför över 25 gränsöverskridande betalningar till samma betalningsmottagare för betalarens eller betalningsmottagarens räkning.

Betalarens betaltjänstleverantör har inte skyldighet att lämna och lagra uppgifter enligt denna lag i fråga om betalningar i anslutning till en betaltjänst som den tillhandahåller, om minst en av betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer är lokaliserad till en medlemsstat (lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter 4 §). Med andra ord har en betaltjänstleverantör inte uppgiftsskyldighet för sådana betalningar för vilka betalarens betaltjänstleverantör betraktas vara uppgiftsskyldig.

4.1.1 Gränsöverskridande betalning

4.1.1.1 Betalarens och betalningsmottagarens lokaliseringsstat

Uppgiftsskyldigheten gäller enbart för gränsöverskridande betalningar. En betalning anses vara en gränsöverskridande betalning när betalaren finns i en medlemsstat och betalningsmottagaren i en annan medlemsstat, i ett tredje territorium eller i ett tredjeland. Om betalaren och betalningsmottagaren finns i samma medlemsstat, handlar det inte om en gränsöverskridande betalning.

Betalaren anses finnas i den medlemsstat som motsvarar IBAN-numret för betalarens betalkonto eller någon annan identifierare som entydigt identifierar betalaren och anger dennes plats. Om sådana identifierare saknas, anses dock betalaren befinna sig i den medlemsstat som motsvarar den BIC-kod eller någon annan identifieringskod som entydigt identifierar och anger platsen för den betaltjänstleverantör som agerar på uppdrag av betalaren (lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter 1 §).

Betalningsmottagaren anses befinna sig i en medlemsstat eller ett tredjeland som motsvarar IBAN-numret för betalningsmottagarens betalkonto eller någon annan identifierare som entydigt identifierar betalningsmottagaren och anger dennes plats. Om sådana identifierare saknas, anses dock betalningsmottagaren befinna sig i en medlemsstat som motsvarar den BIC-kod eller någon annan identifieringskod som entydigt identifierar och anger platsen för den betaltjänstleverantör som agerar på uppdrag av betalningsmottagaren (lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter 1 §).

Med andra ord är utgångspunkten att betalaren och betalningsmottagaren betraktas vara lokaliserade till den medlemsstat som motsvarar IBAN-kontonumret för betalarens och betalningsmottagarens betalkonto eller i brist på ett sådant nummer, en annan identifierare. Om betalkontots IBAN-kontonummer och en annan identifierare sinsemellan är motstridiga, kan betaltjänstleverantören använda den identifierare som bäst fastställer den faktiska lokaliseringen. Om till exempel IBAN-kontonumret och adressen i hemviststaten sinsemellan är motstridiga, ska betaltjänstleverantören använda lokaliseringen enligt en adressuppgift som konstaterats vara tillförlitlig.

4.1.1.2 Exempel i praktiken

Exempel på girering/direktdebitering: betalaren, betalningsmottagaren och deras betaltjänstleverantörer finns i olika medlemsstater

I en situation där betalaren och betalningsmottagaren finns i två olika medlemsstater och de var och en använder en egen betaltjänstleverantör som finns i den egna medlemsstaten för att genomföra en girering/direktdebitering, utgörs den viktigaste identifieraren av IBAN-kontonumret för betalarens och betalningsmottagarens betalkonton. När IBAN-kontonumren för betalarens och betalningsmottagarens betalkonto hänvisar till olika medlemsstater, betraktas betalningen vara en gränsöverskridande betalning.

Exempel på girering/direktdebitering: betalaren och betalningsmottagaren finns i samma medlemsstat

I en situation där betalaren, betalarens betaltjänstleverantör och betalningsmottagaren finns i samma medlemsstat, men betalningsmottagaren använder tjänster av en betaltjänstleverantör som är lokaliserad till en annan medlemsstat, hänvisar IBAN-kontonumret för betalningsmottagarens betalkonto till lokaliseringen för betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och inte till betalningsmottagarens egen lokalisering. I så fall betraktas betalningen mellan betalaren och betalningsmottagaren som en gränsöverskridande betalning och den omfattas av uppgiftsskyldigheten. Om betaltjänstleverantören utöver IBAN-kontonumret har tillgång till en annan identifierare med vilken betaltjänstleverantören på tillförlitligt sätt kan fastställa betalningsmottagarens lokalisering till samma medlemsstat som betalaren, handlar det inte om en gränsöverskridande betalning.

Exempel på kortbetalning: betalaren, betalningsmottagaren och betaltjänstleverantörerna finns i olika medlemsstater

I en situation där betalaren och betalningsmottagaren finns i olika medlemsstater och var och en använder tjänster av en betaltjänstleverantör som är lokaliserad till den egna medlemsstaten för att genomföra en kortbetalning, lokaliserar BIN-koden för betalarens kort och köpmannens, det vill säga betalningsmottagarens adress, betalaren och betalningsmottagaren till olika medlemsstater. Dessa identifierare är i fråga om kortbetalningar de viktigaste identifierarna. BIN (Bank Identification Number) är en bankkod, som avser kredit-, bank- och prepaid-kortnumrens sex första siffror. Betalningen betraktas som en gränsöverskridande betalning.

Exempel på kortbetalning: betalaren och betalningsmottagaren finns i samma medlemsstat

I denna situation finns betalaren och betalningsmottagaren i samma medlemsstat, men betalningsmottagaren använder tjänsterna av en betaltjänstleverantör som finns i en annan medlemsstat för att genomföra kortbetalningen.

Eftersom BIN-koden hänvisar till betalarens faktiska lokalisering och handlarens identifierare/adress hänvisar till betalningsmottagarens faktiska lokalisering, betraktas betalningen som en inhemsk betalning.

Exempel på kortbetalning: kortutgivaren och betalaren finns i olika medlemsstater

I denna situation finns betalaren och betalningsmottagaren i olika medlemsstater, men såväl betalningsmottagarens som betalarens betaltjänstleverantörer finns i samma medlemsstat. Om betalaren använder tjänster av en kortutgivare som är lokaliserad i betalningsmottagarens medlemsstat för att genomföra kortbetalningen, ska uppgifterna om den plats där kortet utfärdats i BIN-koden och inte de uppgifter som visar lokaliseringen för utgivaren av kortet användas för att fastställa lokaliseringen. Eftersom BIN-koden visar att betalaren finns i en annan medlemsstat än betalningsmottagaren, ska betalningen betraktas vara gränsöverskridande.

Exempel på elektroniska pengar/marknadsplats: betalaren och betalningsmottagaren finns i olika medlemsstater

I en situation där betalaren och betalningsmottagaren finns i olika medlemsstater, lokaliserar utgivaren av elektroniska pengar eller marknadsplatsen betalaren och betalningsmottagaren till två olika medlemsstater utifrån en identifierare. Betalningen är då gränsöverskridande. Institut som ger ut elektroniska pengar och marknadsplatser för elektroniska pengar kan ha tillgång till olika identifierare och uppgifter, utifrån vilka betalaren och betalningsmottagaren kan lokaliseras (såsom IBAN-kontonummer, kortets BIN-kod, en intern identifierare eller den adress som registrerats i samband med registreringen av kunden). De kan fritt välja en sådan identifierare utifrån vilken betalarens och betalningsmottagarens faktiska placering bäst kan lokaliseras.

Exempel elektroniska pengar/marknadsplats: betalaren och betalningsmottagaren finns i samma medlemsstat

I en situation där betalaren och betalningsmottagaren finns i samma medlemsstat och använder tjänster av ett institut som ger ut elektroniska pengar eller en marknadsplats för elektroniska pengar för att genomföra en betalning, fastställer betaltjänstleverantören lokaliseringen genom att använda de identifierare som visar betalarens och betalningsmottagarens faktiska lokalisering. Utifrån identifierarna ska betalningen betraktas vara en inhemsk betalning.

Exempel på penningöverföring: betalaren och betalningsmottagaren finns i samma medlemsstat

I denna situation finns betalaren och betalningsmottagaren i samma medlemsstat, men de använder penningöverföringstjänster som är lokaliserade till olika medlemsstater för att genomföra penningöverföringen.

Eftersom det vid en penningöverföring är möjligt att överföra medel utan att betalningsmottagaren behöver ett betalkonto, fastställs betalarens och betalningsmottagarens lokalisering enligt BIC-koderna för de penningöverföringstjänster som betalaren och betalningsmottagaren använt. Eftersom dessa tjänster finns i olika medlemsstater, betraktas betalningen vara gränsöverskridande, även om betalaren och betalningsmottagaren finns i samma medlemsstat.

4.2 Över 25 gränsöverskridande betalningar under kvartalet

4.2.1 Beräkning av tröskelvärdet

Uppgiftsskyldighet föreligger enbart om en betaltjänstleverantör under ett kvartal i Finland tillhandahåller betaltjänster till en betalare eller betalningsmottagare genom att genomföra över 25 gränsöverskridande betalningar till samma betalningsmottagare.

Varje betaltjänstleverantör ska göra en egen beräkning i anknytning till tröskelvärdet. Till exempel i en koncern ska varje bolag räkna om tröskelvärdet överskrids för de betaltjänster som de tillhandahåller i fråga om gränsöverskridande betalningar.

Om en betaltjänstleverantör till samma betalningsmottagare genomfört högst 25 gränsöverskridande betalningar under ett kvartal, behöver uppgifter inte rapporteras om denna betalningsmottagare. Om tröskelvärdet överskrids, ska betaltjänstleverantören rapportera uppgifter om alla betalningar som gjorts till betalningsmottagaren i fråga och inte enbart om de betalningar som överskrider tröskelvärdet.

Beräkningen av antalet betalningar görs per betalningsmottagare, betaltjänstleverantör och medlemsstat. Beräkningen av de tillhandahållna betaltjänsterna ska göras separat för varje medlemsstat. Om betaltjänstleverantören har verksamhetsställen i flera medlemsstater, ska varje verksamhetsställe göra en separat beräkning. Betalningstransaktioner slås inte samman till exempel på koncernnivå.

Om de gränsöverskridande betalningarna överskrider 25, anmäls alla betalningar som betalningsmottagaren fått till Skatteförvaltningen. Om det till exempel på betalningsmottagarens IBAN-konto har gjorts 200 separata betalningar under kvartalet, är betalningarna till samma betalningsmottagares IBAN-konto större än 25, vilket innebär att det uppställda tröskelvärdet överskrids och att uppgifterna om dessa 200 betalningar rapporteras till Skatteförvaltningen.

Om betaltjänstleverantören är medveten om att det handlar om en återbetalning, beaktas inte en sådan återbetalning i beräkningen av tröskelvärdet på 25 betalningar. Det är inte av betydelse om återbetalningen hänför sig till samma kvartal som den ursprungliga betalningen eller till exempel till det kvartal som följer efter den ursprungliga betalningen.

4.2.2 Beräkning av antalet gränsöverskridande betalningar enligt identifierare

Enligt huvudregeln beräknas antalet gränsöverskridande betalningar som en betalningsmottagare tagit emot för varje betalningsmottagare utifrån en i lagen avsedd identifierare av en betalningsmottagare. I så fall ska betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör räkna det totala antalet gränsöverskridande betalningar till exempel utifrån alla gränsöverskridande betalningar som gjorts till ett visst IBAN-kontonummer. Om detta antal överstiger 25 gränsöverskridande betalningar, ska alla betalningar som gjorts till detta IBAN-kontonummer under kvartalet rapporteras.

4.2.3 Beräkning av antalet gränsöverskridande betalningar enligt betalningsmottagare

När en betaltjänstleverantör har information om att betalningsmottagaren har flera identifierare, ska ovan nämnda beräkning göras per betalningsmottagare, det vill säga genom att slå samman de betalningar som varje betalningsmottagare får.

Betalarna kan till exempel ha tillgång till många olika betalningssätt, som kan vara förknippade med olika identifierare (till exempel IBAN-kontonummer vid gireringar, handlarens identifierare vid kortbetalningar eller kontouppgifter för elektroniska pengar vid betalningar med elektroniska pengar). I så fall ska betaltjänstleverantörerna utifrån identifierarna slå samman de genomförda betalningarna, om de vet att dessa identifierare hänvisar till samma betalningsmottagare.

Betaltjänstleverantörerna ska alltid sträva efter att med sina tillgängliga uppgifter ta reda om på om två olika betalkonton de facto anknyter till samma betalningsmottagare.

Betalkontona ska följaktligen slås samman för beräkningen, då de hör till samma person eller bolag. Ingen sammanslagning görs då ägarna av betalkonton är separata samfund, även om de är bundna till varandra, såsom till exempel koncernbolag.

Om ett konto har två eller flera kontoinnehavare, betraktas alla kontoinnehavare tillsammans som betalningsmottagare. Om en sådan kontoinnehavare också har ett annat betalkonto, görs ingen sammanslagning, såvida inte innehavarna av betalkontona är de samma.

Betaltjänstleverantörerna ska använda alla tillgängliga uppgifter för att fastställa om flera betalkonton hör till en betalningsmottagare.

Betaltjänstleverantörens uppgiftsskyldighet omfattar uppgifter som en betaltjänstleverantör kan använda också för att fastställa att betalningsmottagaren är den samma:

1. Momsnummer: Identifieraren är en stark indikation på att betalningsmottagarna för två olika betalkonton de facto är ett och samma samfund. Om en betaltjänstleverantör konstaterar att betalningsmottagarna för två betalkonton har samma momsnummer, är det väldigt sannolikt att betalningsmottagaren är den samma.
2. Namn: Betalningsmottagarens namn kan bidra till att identifiera att det handlar om samma betalningsmottagare. Det kan förekomma fel i namn och företagen kan ändra sina namn, men i synnerhet om namnet kombineras med adressuppgifter eller andra uppgifter som är tillgängliga för betaltjänstleverantören kan det vara möjligt att identifiera att det handlar om samma betalningsmottagare.
3. Adress: Adressen kan vara nyttig information vid kombinering av betalkonton vid sidan om övriga tillgängliga uppgifter.
4. Övriga uppgifter: Betaltjänstleverantörerna kan fritt använda alla tillgängliga uppgifter vid kombinering av betalkonton. Sådana är till exempel FO-nummer, IP-adress, e-postadress och avtal.

4.3 En uppgiftsskyldig betaltjänstleverantör

4.3.1 Huvudregel

En betaltjänstleverantör ska i fråga om de betaltjänster som den tillhandahåller i Finland till Skatteförvaltningen lämna de uppgifter om gränsöverskridande betalningar som föreskrivs i lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter.

Direktivet begränsar inte antalet uppgiftsskyldiga betaltjänstleverantörer, det vill säga att det kan förekomma situationer där fler än en betaltjänstleverantör är rapporteringsskyldig. Beroende på betaltjänstleverantörernas affärsmodell, till exempel om fler än en betaltjänstleverantör deltar i betalningen hos betalningsmottagaren, kan flera betaltjänstleverantörer ha rapporteringsskyldighet för samma betalning.

4.3.2 Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör finns i en annan medlemsstat

Betaltjänstleverantörernas lagrings- och uppgiftsskyldigheten har begränsats i 4 § i lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter. Enligt lagen har uppgifts- och lagringsskyldigheten för betaltjänstleverantörer begränsats i situationer där åtminstone en av betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer finns i en medlemsstat. Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör finns i en medlemsstat, ansvarar den ensam för att rapportera uppgifterna. I så fall har betalarens betaltjänstleverantör inte någon rapporteringsskyldighet för de betalningar för vilka betalningsmottagarens betaltjänstleverantör anses vara rapporteringsskyldig.

Betaltjänstleverantörens lokalisering bestäms utifrån BIC-koden eller någon annan identifieringskod som entydigt identifierar betaltjänstleverantören och anger dennes plats (lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter 4 §).

Även om rapporterings- och lagringsskyldigheten för betalarens betaltjänstleverantör har begränsats i situationer där betalningsmottagarens betaltjänstleverantör finns i en medlemsstat, ska betalarens betaltjänstleverantör dock lagra dessa betaltjänster för ovan avsedda beräkning i anknytning till gränsen på 25 gränsöverskridande betalningar.

Betalarens betaltjänstleverantör behöver inte lagra och inte heller rapportera uppgifter om betalningsmottagaren, om åtminstone en betaltjänstleverantör för betalningsmottagaren finns i en medlemsstat. Betalarens betaltjänstleverantör ska lagra och rapportera uppgifter enbart då inte en enda betaltjänstleverantör för betalningsmottagaren är lokaliserad i någon medlemsstat.

4.3.3 Betalarens betaltjänstleverantör finns i ett tredjeland

När en betaltjänstleverantör tillhandahåller betaltjänster i en medlemsstat och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör inte finns i en medlemsstat, utan i ett tredjeland eller i ett tredje territorium, ansvarar betalarens betaltjänstleverantör för rapporteringen av uppgifterna.

5 Uppgifter som ska lämnas och lagras

En betaltjänstleverantör ska lämna och lagra uppgifter med vilka det är möjligt att identifiera en uppgiftsskyldig betaltjänstleverantör. Betaltjänstleverantören ska därtill ge uppgifter för att identifiera betalningsmottagaren och uppgifter om de betalningar som betalningsmottagaren fått.

Enligt 5 § i lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter ska betaltjänstleverantörer lämna och lagra följande uppgifter:

1. BIC-kod eller någon annan identifieringskod som entydigt identifierar betaltjänstleverantören,
2. betalningsmottagarens namn eller företagsnamn såsom det framgår av betaltjänstleverantörens register,
3. betalningsmottagarens mervärdesskattenummer eller något annat nationellt skattenummer, om ett sådant är tillgängligt,
4. IBAN-kontonummer eller, om ett sådant inte är tillgängligt, någon annan identifierare som entydigt identifierar betalningsmottagaren och anger dennes plats,
5. BIC-kod eller någon annan identifieringskod som entydigt identifierar den betaltjänstleverantör som agerar på uppdrag av betalningsmottagaren och anger dennes plats om betalningsmottagaren tar emot medel utan ett betalkonto,
6. betalningsmottagarens adress om sådan är tillgänglig och såsom den framgår av betaltjänstleverantörens register,
7. uppgifter om gränsöverskridande betalningar enligt 1 §,
8. uppgifter om återbetalningar som identifierats som relaterade till gränsöverskridande betalningar enligt 1 §.

Uppgifterna som avses i 1 mom. 7 och 8 punkten är följande:

1. datum och tidpunkt för betalningen eller återbetalningen,
2. belopp och valuta för betalningen eller återbetalningen,
3. den ursprungsmedlemsstat där betalning erhållits av betalningsmottagaren eller för dennes räkning eller, i förekommande fall, den medlemsstat där återbetalning sker och de uppgifter som används för att fastställa ursprung eller destination för betalningen eller återbetalningen i enlighet med 1 § 3 och 4 mom.,
4. en referens som entydigt identifierar betalningen,
5. i förekommande fall, uppgift om att betalningen har initierats i näringsidkarens fysiska lokaler.

Enligt 1 punkten i paragrafen omfattar de uppgifter som ska lämnas en BIC-kod eller någon annan identifieringskod som entydigt identifierar betaltjänstleverantören. Identifieraren ska vara sådan, att Skatteförvaltningen med hjälp av den entydigt kan identifiera den uppgiftsskyldige betalningstjänsteleverantören. När en sammanslutning av betaltjänstleverantörer använder endast en enda gemensam BIC-kod, ska varje betaltjänstleverantör med skyldighet att lämna uppgifter specificeras med någon annan kod, såsom FO-numret.

Enligt 3 och 6 punkten i paragrafen ska uppgifter lämnas endast om de är tillgängliga för betaltjänstleverantören.

6 Försummelse av lagrings- och uppgiftsskyldigheterna

På försummelser av skyldigheterna tillämpas bestämmelsen om försummelseavgift i 22 a § i lagen om beskattningsförfarande. Om en betaltjänstleverantör försummar sina lagstadgade lagrings- och uppgiftsskyldigheter, är det möjligt att en försummelseavgift påförs för betaltjänstleverantören. Tilläggsinformation om försummelseavgiften för uppgiftsskyldiga finns i Skatteförvaltningens anvisning Försummelseavgift för utomstående uppgiftslämnare om gränsöverskridande betalningar som betaltjänstleverantörer anmäler.

Enligt 26 § 2 mom. i lagen om förskottsuppbörd kan Skatteförvaltningen avföra den ur förskottsuppbördsregistret eller vägra den registrering som väsentligen försummar skattebetalningen, bokföringsskyldigheten, den deklarations- eller anteckningsskyldighet som gäller beskattningen eller sina andra skyldigheter i fråga om beskattningen.

7 Administrativa förfaranden för att granska om betaltjänstleverantörerna iakttar skyldigheterna att lagra och lämna uppgifter

En uppgiftsskyldig betaltjänstleverantör ska på uppmaning av Skatteförvaltningen för Skatteförvaltningens lagstadgade uppgift lämna in behövliga specificerade tilläggsuppgifter (BFL 19 §, EgenBeskL 30 §) och för granskning uppvisa det material (BFL 23 §, EgenBeskL 8 § och BFF 3 §) som är behövligt för att granska att betaltjänstleverantören har genomfört förfarandena och skött rapporteringen korrekt. En uppgiftsskyldig betaltjänstleverantör ska lämna uppgifter till Skatteförvaltningen trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar av tillgången till information (BFL 22 §).

ledande specialsakkunnig Kalle Hirvonen

överinspektör Elina Väinölä

skattesakkunnig Elina Kajander