Allmänna bestämmelser om beskattningsförfarande

I denna anvisning behandlas allmänna bestämmelser om beskattningsförfarande och principer som ska iakttas i beskattningen. Bestämmelserna om beskattningsförfarande finns främst i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995, BFL) och i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ (768/2016, EgenBeskL).

I förvaltningslagen (434/2003, FL) föreskrivs om grunderna för god förvaltning och myndigheters handläggning av förvaltningsärenden. Förvaltningslagen kompletterar bestämmelserna i skattelagstiftningen och är tillämpliga om inget annat föreskrivs i skattelagstiftningen.

I anvisningen har tagits i beaktande lagändringar som trädde i kraft 14.4.2026. Till kapitel 3.2 har lagts ny text om tidsfristen för en skattedeklaration och andra handlingar som lämnats in elektroniskt till Skatteförvaltningen, till kapitel 7 om tidsfristen för en elektronisk omprövningsbegäran samt till kapitel 10.3 om elektronisk delgivning av beslut och andra handlingar. Till kapitel 5.3 har lagts även ny text om utnyttjande av AI i prövning och behandlingen av ett skatteärende. Dessutom har vissa tekniska ändringar gjorts i anvisningen.

1 Inledning

I denna anvisning behandlas de allmänna bestämmelser och principer om beskattningsförfarande som ska iakttas i beskattningen. De allmänna bestämmelserna om beskattningsförfarande finns framför allt i lagen om beskattningsförfarande och i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Också lagen om skatteuppbörd (11/2018, SkUL) och bilskattelagen (777/2020, BilSkL) innehåller bestämmelser som reglerar förfarandet i dessa skatteslag.

Bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarande tillämpas förutom på inkomstbeskattningen också i flera olika skatteslag på basis av hänvisningsbestämmelser, till exempel på arvs- och gåvobeskattningen samt fastighetsbeskattningen och delvis också på bilbeskattningen. Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas till exempel på mervärdesbeskattningen och punktbeskattningen. Enligt hänvisningsbestämmelserna tillämpas lagen också på bland annat överlåtelsebeskattningen. I förskottsuppbörd tillämpas lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ på beskattningsförfarande och ändringssökande när det gäller prestationsutbetalaren, medan lagen om beskattningsförfarande tillämpas på prestationsmottagaren.

Förvaltningslagen är en allmän lag som tillämpas på förvaltningsärenden. I förvaltningslagen föreskrivs om allmänna förfaranden och principer, såsom till exempel jämlikhet och opartiskhet. Förvaltningslagen tillämpas alltid, om ingenting annat föreskrivs om ett ärende som gäller förvaltningsområdet i en annan lag. Förvaltningslagen tillämpas således även på beskattningen, om inget annat föreskrivs i skattelagstiftningen. De avvikande specialbestämmelsernas relevans i förhållande till förvaltningslagen ska alltid avgöras skilt för varje bestämmelse. Om en avvikande bestämmelse i skattelagstiftningen är avsedd att vara uttömmande, kan endast specialbestämmelsen tillämpas. En avvikande bestämmelse i skattelagstiftningen kan dock också ha utformats så att förvaltningslagen ska tillämpas vid sidan av specialbestämmelsen i skattelagstiftningen.

I denna anvisning behandlas många förfaranden i anknytning till handlingar. Med handling avses både elektroniska dokument och pappersdokument.

2 Grunderna för god förvaltning

2.1 Allmänt

Grunderna för god förvaltning styr också Skatteförvaltningens verksamhet när den behandlar skatteärenden. Enligt förvaltningslagen utgörs grunderna för god förvaltning av rättsprinciperna inom förvaltningen (FL 6 §), serviceprincipen och adekvat service (FL 7 §), rådgivning (FL 8 §), kravet på gott språkbruk (FL 9 §) och samarbete mellan myndigheterna (FL 10 §).

I förvaltningslagen har antagits ett vidsträckt begrepp om part. En part i ett förvaltningsärende är den vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller (FL 11 §). Exempel på sådana direkta parter i ett beslut är skatt- och betalningsskyldiga. En part kan också avse en skatt- eller betalningsskyldig som inte direkt är föremål för ett beslut men vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller (se också RP 72/2002). I beskattningen kan part således vara till exempel den skattskyldiges make, om denne med stöd av 62 § i lagen om beskattningsförfarande har rätt att söka ändring av den skattskyldiges beskattning på grund av att den påverkar makens beskattning.

I beskattningen råder ett tvåpartsförhållande mellan den skattskyldige och skattetagare. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt för i allmänhet skattetagarnas talan i skatteärenden, varför enheten betraktas som part. Om rättsbevakningsenhetens partsställning föreskrivs i 24 § 1 § mom. i lagen om Skatteförvaltningen (503/2010, SkFL).

De egentliga skattetagarna, såsom kommunerna och församlingarna, anses också vara parter i beskattningen, och om deras partsställning föreskrivs separat enligt ärende. Till exempel i inkomstbeskattningen har den skattskyldiges hemkommun rätt att söka ändring i den skattskyldiges beskattning (BFL 62 § 2 mom.).

2.2 Rättsprinciperna inom förvaltningen

Rättsprinciperna inom förvaltningen är jämlikhet, ändamålsbundenhet, opartiskhet, proportionalitet och förtroendeskydd (FL 6 §).

Jämlikhetsprincipen ålägger myndigheten att behandla parterna jämlikt, konsekvent och icke-diskriminerande. I liknande fall iakttas i allmänhet ett likadant förfarande och en enhetlig linje i avgörandena.

Om riktlinjerna för avgöranden eller beskattningspraxis ändras till den skattskyldiges fördel, till exempel på grund av ny rättspraxis, kan ny praxis tillämpas retroaktivt. Retroaktiv tillämpning förutsätter att den skattskyldige har yrkat på ändring av sin beskattning inom den utsatta tid som i skattelagstiftningen fastställts för ändringssökande. Om beskattningspraxis däremot stramas åt på grund av ett beslut av högsta förvaltningsdomstolen eller en ny anvisning av Skatteförvaltningen, tillämpas den nya tolkningen i inkomstbeskattningen i regel först från och med följande skatteår för att säkerställa en opartisk behandling.

En jämlik behandling av skattskyldiga kan i vissa situationer förutsätta att den nya tolkningen tillämpas redan från och med att det nya beslutet meddelas eller att Skatteförvaltningen publicerar en ny anvisning. I till exempel arvs- och gåvobeskattningen samt överlåtelsebeskattningen tillämpas den nya strängare tolkningen ofta på de rättshandlingar som infaller efter att beslutet meddelats. I beskattningen på eget initiativ och förskottsuppbörden tillämpas en ny tolkning i allmänhet efter att beslutet har publicerats eller att Skatteförvaltningen informerat om beslutet.

Även skattelagstiftningen innehåller bestämmelser om jämlik behandling av skattskyldiga och skattetagare (staten, kommunerna, församlingarna, Folkpensionsanstalten och landskapet Åland i fråga om medieavgiften). I beskattningsförfarandet och andra åtgärder i anknytning till påförande av skatt ska skattetagarnas och skattskyldigas intressen beaktas jämlikt (BFL 26 § 1 mom., EgenBeskL 5 §). Skattetagarnas företrädare är i allmänhet Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt.

Enligt ändamålsbundenhetsprincipen ska Skattemyndigheten använda sin behörighet endast för syften som fastställts genom lag eller som avses i lag. Skatteförvaltningen kan således till exempel lämna ut insamlade uppgifter för andra syften endast om det särskilt föreskrivs om det i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999, lagen om skatteuppgifter).

Opartiskhetsprincipen inom förvaltningen förutsätter att myndighetens åtgärder är sakligt och motiverat. Opartiskheten ökar förtroendet för myndighetens verksamhet.

Enligt proportionalitetsprincipen ska en myndighets agerande vara proportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet. Det kan bli aktuellt att tillämpa proportionalitetsprincipen i beskattningen till exempel vid prövning av kontrollåtgärder.

Enligt förvaltningslagen ska myndigheternas åtgärder skydda förväntningar som är berättigade enligt rättsordningen. När det gäller beskattningsförfarande föreskrivs särskilt om förtroendeskyddsprincipen (BFL 26 § 2 mom., EgenBeskL 6 §). Principen om förtroendeskydd betyder att skattskyldiga kan lita på att ett beslut är bindande när myndigheten fattar ett nytt beskattningsbeslut om ett liknande ärende. I en situation där ett ärende lämnar rum för tolkning eller är oklart och där den skattskyldige i god tro har handlat i enlighet med myndighetens praxis eller anvisningar, kan ärendet till denna del avgöras till den skattskyldiges fördel, om inte särskilda skäl föranleder annat. Förtroendeskydd behandlas mer ingående i Skatteförvaltningens anvisning Förtroendeskydd i beskattningsförfarandet.

Utöver förtroendeskyddsprincipen iakttas också principen om gynnande av den skattskyldige (in dubio contra fiscum). Om de argument i ett beskattningsärende som talar för olika tolkningsalternativ är lika starka, ska ärendet avgöras till den skattskyldiges fördel. Principen har tagits i beaktande i skattelagstiftningen i bestämmelserna om omröstningsförfarande för överklagade ärenden. Om skatterättelsenämnden, förvaltningsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen avgör ett ärende genom omröstning och rösterna faller lika, baserar sig beslutet i första hand på den åsikt som är fördelaktigare för den skattskyldige. Om denna grund inte kan tillämpas, baserar sig beslutet på den åsikt som ordföranden har omfattat (BFL 74 §, EgenBeskL 70 §, BilSkL 107 §).

2.3 Övriga grunder för god förvaltning

Skatteförvaltningen ska ordna sin verksamhet så att servicen är behörig och att verksamheten ger gott resultat (FL 7 § 1 mom.). Skatteförvaltningen ska fästa särskild uppmärksamhet vid att servicen är tillräcklig och tillgänglig.

Skattskyldiga har rätt till rådgivning och Skatteförvaltningen är skyldig att ge skattskyldiga rådgivning i ärenden inom Skatteförvaltningens förvaltningsområde (FL 8 §). Skatteförvaltningens rådgivningsskyldighet gäller frågor som omedelbart anknyter till skötandet av ärenden. Rådgivningsskyldigheten förutsätter att kunden har ett konkret behov av råd och av den anledningen ska myndigheten bedöma om kunden har faktiska möjligheter att sköta ärendet på egen hand. Skatteförvaltningen ska ge sina kunder råd i frågor om till exempel hur ett ärende inleds och vilka handlingar som behövs för att göra detta. Rådgivningsskyldigheten förpliktar inte myndigheten att svara på omfattande förfrågningar av allmän natur, såsom skatteplanering, utan förutsätter att kunden ställer sakliga och tillräckligt specifika frågor. Rådgivningen är avgiftsfri för skattskyldiga.

I skriftlig och muntlig handläggning av ärenden ska Skatteförvaltningen använda ett sakligt, klart och begripligt språk (FL 9 § 1 mom.). Tung och komplicerad meningsuppbyggnad bör undvikas i handlingar. Texten ska vara konsekvent och begripligt, men samtidigt ska sakinnehållet vara korrekt. Om framställningen av ett ärende förutsätter fackterminologi, ska termerna vid behov förklaras.

Inom ramen för sin behörighet och i den omfattning ärendet kräver ska Skatteförvaltningen på andra myndigheters begäran bistå dessa och även i övrigt sträva efter att främja samarbetet mellan myndigheterna (FL 10 § 1 mom.). Syftet med bestämmelsen är att få förvaltningen att fungera effektivare och försnabba behandlingsprocessen så att kunden inte nödvändigtvis behöver vända sig till olika myndigheter för att kunna sköta ett ärende. Med detta avses närmast utlåtanden och utredningar som behövs för att ett förvaltningsärende ska kunna avgöras. Skyldigheten att ge bistånd gäller dock endast ärenden som hör till Skatteförvaltningens behörighet och bistånd kan förutsättas endast i den omfattning ärendet kräver. Därtill kan bistånd ges endast inom gränserna för myndighetens egen tystnadsplikt. Skatteförvaltningen kan vägra ge bistånd till en annan myndighet om begäran anses vara onödigt omfattande eller annars oändamålsenlig med hänsyn till ärendets art.

Skatteförvaltningen kan få handräckning av till exempel polisen, regionförvaltningsverken och Tullen. Enligt 93 § i lagen om beskattningsförfarande är polisen och enligt 79 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ är regionförvaltningsverket och polisen inom ramen för sin behörighet skyldiga att lämna skattemyndigheterna och de myndigheter hos vilka ändring söks behövlig handräckning. Dessutom kan Skatteförvaltningen begära handräckning av Tullen och polisen för hindrande av att ett fordon används (BilSkL 90 § 1 mom.).

Samarbetet mellan myndigheter kan till exempel bestå av förhandlingar mellan Skatteförvaltningen och en annan myndighet eller av att Skatteförvaltningen följer en annan myndighets praxis i liknande ärenden.

3 Tidpunkten för att ett ärende inleds

3.1 Innehållet i handlingar

Om uppgifter som ska lämnas i skattedeklarationer och anmälningar föreskrivs heltäckande i olika skattelagar (till exempel BFL 7 § 1 mom. och 10 §, EgenBeskL 16 §, lagen om överlåtelseskatt (931/1996) 30 § 1 mom. och BilSkL 54 § 2 mom.). Genom sina beslut har Skatteförvaltningen dessutom utfärdat närmare föreskrifter om de uppgifter och utredningar som ska lämnas i skattedeklarationer samt hur de ska lämnas.

Däremot finns det i skattelagstiftningen inga bestämmelser om till exempel innehållet i en omprövningsbegäran. Då ska på uppgifterna i en omprövningsbegäran tillämpas bestämmelsen i förvaltningslagen, enligt vilken det av handlingen ska framgå vad ärendet gäller, avsändarens namn och de kontaktuppgifter som behövs för att ärendet ska kunna skötas (FL 16 §).

3.2 En handlings ankomstdag och tidpunkt för inledandet av ett ärende

Skattedeklarationer och anmälningar anses vara inlämnade när de har kommit in till Skatteförvaltningen (BFL 8 § 4 mom., EgenBeskL 19 § 1 mom., BilSkL 66 § 1 mom.). Ankomstdagen för övriga handlingar avgörs enligt allmänna bestämmelser i förvaltningslagen.

Om ankomsttidpunkten för ett elektroniskt meddelande föreskrivs i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003, ElKomL). Ett elektroniskt meddelande anses ha kommit in till en myndighet när det finns tillgängligt för myndigheten i en mottagaranordning eller ett datasystem på ett sådant sätt att meddelandet kan behandlas (ElKomL 10 § 1 mom.). Kan ankomsttidpunkten för ett elektroniskt meddelande inte utredas på grund av att myndighetens elektroniska dataöverföringsmetod varit i olag eller ur bruk eller utredning inte kan läggas fram av någon annan jämförbar orsak, anses meddelandet ha kommit in vid den tidpunkt då det har avsänts, om tillförlitlig utredning om avsändningstidpunkten kan läggas fram (ElKomL 10 § 2 mom.).

Enligt 11 § anses elektroniska dokument som lämnats till en myndighet ha kommit in inom utsatt tid, om dokumentet kommer in senast den sista dagen av tidsfristen. Det betyder i praktiken att en elektronisk skattedeklaration eller annan handling har kommit in i tid då den anländer till Skatteförvaltningen senast på den sista dagen av den utsatta tiden före kl. 24.00. En skattedeklaration som har kommit in elektroniskt anses ha lämnats vid rätt tidpunkt om den har kommit in i Skatteförvaltningens e-tjänst (MinSkatt) eller till en förmedlare av deklarationstjänster inom den utsatta tiden och avsändaren har fått en elektronisk bekräftelse på att deklarationen har tagits emot (se till exempel 12 § i Skatteförvaltningens beslut om lämnande av skattedeklaration och deklaration för fastighetsuppgifter).

Bestämmelser om ankomstdagen för en handling på papper finns i förvaltningslagen. Som ankomstdag för en handling som har sänts per post betraktas också den dag då handlingen har kommit till Skatteförvaltningens postbox eller då Skatteförvaltningen har tillställts ett meddelande om att försändelsen har kommit in till ett postföretag (FL 18 § 2 mom.).

Avsändaren har ansvaret för att handlingen kommer in till Skatteförvaltningen inom den utsatta tiden (FL 17 § 1 mom.). Till exempel dröjsmål i postutdelningen undanröjer inte avsändarens ansvar. I skattelagstiftningen föreskrivs att Skatteförvaltningen ska på begäran utfärda ett intyg över att en skattedeklaration eller annan deklaration enligt lagen om beskattningsförfarande har tagits emot eller ett intyg över att en handling enligt lagen om skatter som betalas på eget initiativ har tagits emot (BFL 8 § 2 mom., EgenBeskL 81 §). I övriga situationer tillämpas den allmänna bestämmelsen i förvaltningslagen, enligt vilken avsändaren av en handling på begäran ska ges ett intyg över att handlingen har diarieförts eller registrerats på något annat sätt (FL 17 § 2 mom.).

Ett ärende inleds hos Skatteförvaltningen när den handling som avser detta har kommit in till Skatteförvaltningen (FL 20 §). För att kunna inleda ett ärende förutsätter i allmänhet att en skriftlig handling lämnas in till Skatteförvaltningen. Som en skriftlig handling betraktas även en elektronisk handling som har lämnats in till en myndighet (ElKomL 9 § 1 mom.).

Närmare information om hur en omprövningsbegäran ska inledas finns i denna anvisning i kapitlet 7 Omprövningsförfarande.

3.3 Överföring av handlingar

Om Skatteförvaltningen av misstag har tillställts en handling för behandling av ett ärende i vilket myndigheten inte är behörig ska den utan dröjsmål överföra handlingen till den myndighet som den anser vara behörig (FL 21 § 1 mom.). När en handling överförs behöver Skatteförvaltningen inte fatta något beslut om att ärendet avvisas utan prövning (FL 21 § 2 mom.), men avsändaren av handlingen ska underrättas om överföringen (FL 21 § 1 mom.).

När Skatteförvaltningen överför en handling till den behöriga myndigheten anses den föreskrivna tidsfristen ha blivit iakttagen, om den behöriga myndigheten får handlingen före fristens utgång (FL 21 § 3 mom.). På motsvarande sätt anses en av misstag lämnad beskattningshandling till annan myndighet ha kommit in inom tidsfristen om handlingen har överlämnats till Skatteförvaltningen före fristens utgång.

Exempel 1: I en anvisning för sökande av ändring som har bifogats till ett beskattningsbeslut instrueras att en omprövningsbegäran ska skickas till Skatteförvaltningen eller lämnas in till något av Skatteförvaltningens kontor. Den skattskyldige har framställt sin omprövningsbegäran till skatterättelsenämnden men har skickat den till förvaltningsdomstolen i stället för Skatteförvaltningen. Om förvaltningsdomstolen överför omprövningsbegäran till Skatteförvaltningen före utgången av tiden för sökande av ändring, anses omprövningsärendet ha inletts inom den utsatta tiden. Om omprövningsbegäran kommer in till Skatteförvaltningen först efter fristens utgång anses att ärendet har inletts för sent.

3.4 Komplettering av handlingar

Det finns inga uttryckliga bestämmelser i skattelagstiftningen om komplettering av skattedeklarationer och andra handlingar. Enligt 22 § 1 mom. i förvaltningslagen ska myndigheten uppmana avsändaren att komplettera en bristfällig handling inom en viss tid, om det inte är onödigt med tanke på avgörandet av ärendet. Avsändaren av handlingen ska upplysas om hur handlingen ska kompletteras. En part kan också på eget initiativ komplettera en handling och under behandlingens lopp ge in handlingar till Skatteförvaltningen som behövs för att ärendet ska kunna avgöras (FL 22 § 3 mom.).

Handlingens form anses vara bristfällig till exempel när handlingen inte har undertecknats. I skattelagstiftningen finns ett flertal bestämmelser om undertecknande av skattedeklarationer och andra handlingar. Till exempel enligt 80 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ska en skattskyldig underteckna skattedeklarationen och andra anmälningar och handlingar. Även i 14 § i företags- och organisationsdatalagen (244/2001) föreskrivs om undertecknande av en etablerings-, ändrings- eller nedläggningsanmälan. Dessutom förutsätter Skatteförvaltningens beslut om lämnande av skattedeklaration och deklaration för fastighetsuppgifter att skattedeklarationer (3 §) och deklarationer för fastighetsuppgifter (16 §) ska undertecknas. Även Skatteförvaltningens beslut om bilbeskattning innehåller föreskrifter om undertecknande av olika deklarationer, anmälningar och ansökningar.

I skattelagstiftningen finns det dock inte bestämmelser om undertecknande av alla skattedeklarationer eller andra beskattningshandlingar. Förvaltningslagen föreskriver inte heller att en handling alltid ska undertecknas. En handling som inte har undertecknats behöver inte kompletteras med en underskrift om handlingen innehåller uppgifter om avsändaren och det inte finns anledning att betvivla handlingens autenticitet och integritet, såvida det inte uttryckligen föreskrivs att handlingen ska undertecknas (FL 22 § 2 mom.). Med en handlings autenticitet avses uppgiften om handlingens avsändare och med dess integritet att handlingen är oförändrad.

Skatteförvaltningen gör en bedömning av handlingens autenticitet eller integritet och kontaktar vid behov avsändaren. Om det finns anledning att betvivla handlingens autenticitet eller integritet kräver Skatteförvaltningen att handlingen ska kompletteras med en underskrift, även om det inte uttryckligen föreskrivs.

4 Behandling av ärendet

4.1 Behandling utan dröjsmål

I grundlagen (731/1999) föreskrivs att var och en har rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad (21 § 1 mom. i grundlagen). Eftersom bestämmelsen även innehåller ett krav på behandlingsskyldighet, ska Skatteförvaltningen pröva varje yrkande som framställts och avgöra det. Avgörandet kan också vara ett beslut om att ärendet avvisas utan prövning.

I förvaltningslagen föreskrivs att ärenden behandlas utan ogrundat dröjsmål (FL 23 § 1 mom.) och att en omprövningsbegäran ska behandlas skyndsamt (FL 49 e §). I skattelagstiftningen är skyndsamhetskravet för behandling av omprövningsbegäranden mindre strängt och det föreskrivs att en omprövningsbegäran ska behandlas utan ogrundat dröjsmål (BFL 63 § 3 mom., EgenBeskL 60 § 3 mom., BilSkL 97 § 4 mom.). Även när det gäller kompletterande beskattningsbeslut föreskrivs att ett sådant ärende ska behandlas utan obefogat dröjsmål (BFL 51 a § 4 mom., BilSkL 73 § 4 mom.). Dessutom föreskrivs det särskilt i skattelagstiftningen att vissa omprövningsbegäranden som framför allt gäller förskottsuppbörd och registrering ska behandlas skyndsamt (BFL 71 e §, EgenBeskL 69 § 1 mom.).

Skatteförvaltningen ska på en parts begäran ge en uppskattning om när ett beslut kommer att ges samt svara på förfrågningar om hur behandlingen framskrider (FL 23 § 2 mom.). En sådan begäran kan vara antingen muntlig eller skriftlig. Om behandlingstiden blir längre än uppskattat, ska myndigheten på partens begäran ge denne en ny uppskattning och samtidigt underrätta parten om orsaken till fördröjningen. Även i övrigt är Skatteförvaltningen skyldig att svara på frågor som gäller behandlingsprocessens framskridande. Närmare information om de uppskattade behandlingstiderna för olika deklarationer, anmälningar och ansökningar finns i vero.fi i anvisningen Handläggningstider för anmälningar, deklarationer och ansökningar.

Skatteförvaltningen fastställer i enlighet med 23 a § i förvaltningslagen behandlingstiderna för exempelvis ansökningar om förhandsavgörande, gåvoskattedeklarationer, bouppteckningar för arvsskatt, skattskyldigas omprövningsbegäranden och ansökningar om befrielse från skatt samt informerar kunderna om dem på webbplatsen vero.fi.

Den ovan nämnda bestämmelsen gäller inte ärenden som har en föreskriven handläggningstid. En sådan handläggningstid har fastställts till exempel för slutförande av den ordinarie inkomstbeskattningen och fastighetsbeskattningen. Enligt 49 § 5 mom. i lagen om beskattningsförfarande slutförs beskattningen av samfund och samfällda förmåner senast tio månader efter utgången av den sista månaden i skatteåret. Beskattningen av andra skattskyldiga slutförs senast vid utgången av oktober under det kalenderår som följer efter skatteårets utgång. Enligt 22 a § 5 mom. i fastighetsskattelagen (654/1992, FSkL) slutförs fastighetsbeskattningen senast vid utgången av oktober under skatteåret. Beskattningsbeslut om inkomstskatt och fastighetsskatt ska fattas senast den sista dagen då beskattningen slutförs.

När skatt påförs eller beslut eller beskattning rättas till den skattskyldiges nackdel påför eller tar Skatteförvaltningen ut dröjsmålsränta på skatten. Om meddelandet av beslutet och således också betalningen av skatten har fördröjts på grund av Skatteförvaltningens förfarande, ska Skatteförvaltningen helt eller delvis avstå från att ta ut dröjsmålsräntor (7 § 2 mom. i lagen om skattetillägg och förseningsränta (1556/1995)). Skatteförvaltningen kan lämna dröjsmålsräntorna helt eller delvis outtagna också om betalningen har fördröjts av orsaker som inte berott på den skattskyldige eller av ett giltigt skäl, eller av andra särskilda skäl (7 § 3 mom. i lagen om skattetillägg och förseningsränta).

4.2 Gemensam behandling av ärenden

I lagen om beskattningsförfarande och lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ föreskrivs om gemensam behandling av ärenden. Om ett beslut har en betydande inverkan på avgörandet i ett ärende som samtidigt är under behandling hos Skatteförvaltningen ska ärendena beredas och avgöras gemensamt, om det är möjligt med beaktande av antalet ärenden, arbetsarrangemangen och slutförandet av beskattningen eller tidsfristerna, och gemensam behandling inte medför menligt dröjsmål (BFL 26 a §, EgenBeskL 9 § 2 mom.).

Bestämmelserna om gemensam behandling av ärenden i skattelagstiftningen är inte lika stränga som i 25 § i förvaltningslagen. Bestämmelserna i skattelagstiftningen förutsätter utöver betydande inverkan även konkret påverkan av ett annat ärende som Skatteförvaltningen handlägger samtidigt. Enligt förvaltningslagen är en tillräcklig förutsättning för att behandla ärenden gemensamt att beslutet endast får påverka ett annat ärende som handläggs samtidigt.

Utgångspunkten med beaktande av att beslut ska vara enhetliga och skattskyldiga jämlika är att ärendena bereds och avgörs samtidigt om det är möjligt enligt skattelagstiftningen. I vissa situationer kan frågor dock inte behandlas gemensamt i beskattningen till exempel av skäl som anknyter till arbetsarrangemang. Beskattningen av skattskyldiga kan också bli färdig vid en annan tidpunkt så att till exempel beskattningen av bolaget redan har slutförts medan behandlingen av delägarens beskattning ännu pågår, och det därför inte är möjligt att behandla dem samtidigt. Det stora antalet ärenden sätter också sina egna begränsningar för möjligheten att behandla olika skattskyldigas ärenden samtidigt.

4.3 Tolkning och översättning

Enligt språklagen (423/2003) har parter rätt att använda finska eller svenska när de sköter ärenden hos Skatteförvaltningen. Det betyder att utländska personer som är bosatta i Finland inte har rätt att använda sitt modersmål utan de måste i allmänhet använda finska eller svenska.

I skattelagstiftningen ingår inga bestämmelser om tolkning och översättning. På tolkning och översättning tillämpas därför 26 § i förvaltningslagen. Skatteförvaltningen ska ordna tolkning och översättning i ett ärende som inleds på en myndighets initiativ. Om ärendet endast kan inledas på den berörda partens initiativ, ska denne i första hand själv sörja för tolkningen och översättningen.

Om parten inte kan finska eller svenska eller inte kan bli förstådd på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom, ska Skatteförvaltningen ordna tolkning och översättning i ärenden som inleds på myndighetsinitiativ till ett språk som parten kan konstateras förstå tillräckligt med beaktande av ärendets art. En tjänsteman vid Skatteförvaltningen kan utföra tolkningen och översättningen och översättningen behöver inte vara auktoriserad. Av översättningen ska dock framgå handlingens centrala innehåll och alla sådana uppgifter som kan ha betydelse för avgörandet i ärendet. Skatteförvaltningen ska överväga behovet och omfattningen av översättningar fall för fall.

När det är fråga om ett ärende som inletts på myndighetsinitiativ bör parten i regel själv kontakta Skatteförvaltningen och be skattemyndigheten att översätta eller tolka handlingen till ett sådant språk som hen förstår. Om den skattskyldige inte reagerar på handlingar som Skatteförvaltningen skickat och myndigheten har särskilda skäl att misstänka att kunden eventuellt inte kan finska eller svenska, bör myndigheten kontrollera att den skattskyldige förstår innehållet i handlingarna som hen fått på finska eller svenska. Då skickar myndigheten till den skattskyldige också en översättning till engelska av vilken det centrala innehållet i handlingen och uppgifter som kan ha betydelse för avgörandet i ärendet framgår samt vid behov de åtgärder som den skattskyldige ska vidta i ärendet. Om den skattskyldige troligen förstår något annat språk som står till förfogande inom förvaltningen, kan detta språk användas i stället.

Ärenden som kan inledas på den berörda partens initiativ är till exempel omprövningsbegäran, ansökan om förhandsavgörande, återbäringsansökan som rör olika skatteslag (såsom mervärdesskatt, källskatt, överlåtelseskatt) och ansökan om befrielse från skatt. Även då kan Skatteförvaltningen se till att översättning och tolkning ordnas till den grad att ärendet blir skött eller för att trygga den berörda partens rättigheter, även om Skatteförvaltningen inte är skyldig till det.

Trots det som konstaterats ovan har samer enligt 4 § i samiska språklagen (1086/2003) rätt att använda finska eller samiska i alla ärenden hos Skatteförvaltningen som gäller deras egen beskattning eller i vilken personen hörs. I Skatteförvaltningens anvisning Ärenden som sköts på samiska vid Skatteförvaltningens enheter utanför samernas hembygdsområde finns närmare information om förfarandet då en same använder samiska i ett ärende som gäller hens beskattning på annat håll än samernas hembygdsområde som avses i samiska språklagen.

En finsk medborgare har rätt att använda finska i kontakter med myndigheter på Åland, även om Ålands enda officiella språk enligt självstyrelselagen för Åland (1144/1991) är svenska.

Medborgare i de nordiska länderna har också rätt att använda sitt eget språk i kontakter med andra nordiska länders myndigheter (FL 9 § 2 mom. och 26 § 4 mom.). Enligt fördraget mellan de nordiska länderna (FördrS 11/1987) ska en finsk myndighet se till att medborgare i Island, Norge, Sverige och Danmark får erforderlig tolkning och översättningshjälp i ärenden som behandlas av myndigheten.

Enligt förvaltningslagens serviceprincip (till exempel FL 7 § och 26 § 3 mom.) får myndigheten också ordna bättre språklig service än vad som förutsätts i bestämmelserna. Skatteförvaltningen kan till exempel ta emot en handling på något annat språk än finska eller svenska om det finns tillräckligt med sakkunskap att få ärendet utrett. Till exempel kan många handlingar som gäller internationell beskattning också lämnas in på engelska, såsom dokumentation av internprissättning, ansökningar om återbäring av källskatt på dividend och relaterat material.

4.4 Jäv

I fråga om jäv för Skatteförvaltningens tjänste- eller befattningshavare tillämpas förvaltningslagen (FL 27–30 §). Skatteförvaltningens tjänstemän får inte delta i behandlingen av ett ärende eller vara närvarande vid behandlingen om de är jäviga (FL 27 § 1 mom.). Om jäv för skatterättelsenämndens ordförande och annan medlem föreskrivs dessutom i 22 § i lagen om Skatteförvaltningen.

En tjänsteman som bereder omprövningsbegäranden för behandling vid skatterättelsenämnden eller som vid skatterättelsenämndens sammanträde utreder ärendet för nämndens ordförande och medlemmar omfattas av jävsgrunderna i 28 § i förvaltningslagen. En skatteberedare som bereder ett ärende har dock inte ansetts vara jävig enbart på grund av att hen deltagit i fattandet av ett skattebeslut (HFD 2004:82). Jäv behandlas närmare i Skatteförvaltningens anvisningar Behandling och avgörande av jävsfrågor och Anvisningar om skatterättelsenämndeförfarandet.

5 Utredning av ett ärende

5.1 Utredningsskyldighet och fördelning av utredningsskyldigheten

5.1.1 Utredningsskyldighet

Bestämmelser om vad utredningsskyldighet innebär och hur den fördelas mellan parterna finns i 26 § 4 mom. i lagen om beskattningsförfarande och i 8 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Utredning av ett skatteärende handlar om att ta fram utredningar och bevis som behövs för att avgöra ärendet.

I regel ska Skatteförvaltningen se till att ärendet blir utrett. Vid behov ska Skatteförvaltningen begära av den skattskyldige eller annars skaffa sig kompletterande uppgifter och utredningar som är nödvändiga för beskattningen och som Skatteförvaltningen inte känner till. När utredning begärs av den skattskyldige ska denne i mån av möjlighet informeras om vilka frågor som särskilt ska utredas och vilken inverkan utredningen eller en utebliven utredning har på den skattskyldiges beskattning. Utredningsbegäranden och svaren på dem bifogas till den skattskyldiges beskattningsuppgifter.

I skattelagstiftningen föreskrivs inte om tidsfrister för utredningsskyldighet. Enligt 33 § 1 mom. i förvaltningslagen ska det sättas ut en sådan frist för komplettering av en handling, avgivande av förklaring och framläggande av utredning som är tillräcklig med hänsyn till ärendets art. En part ska underrättas om att ärendet kan avgöras även om fristen inte iakttas. Fristen kan förlängas på en parts begäran, om det är nödvändigt för att ärendet ska kunna utredas (FL 33 § 2 mom.).

5.1.2 Fördelning av utredningsskyldigheten

När den skattskyldige har fullgjort sin deklarationsskyldighet men det behövs ytterligare utredningar för att avgöra ärendet, ska Skatteförvaltningen och den skattskyldige i mån av möjlighet delta i utredandet av ärendet. Utredningen ska i princip läggas fram främst av den part som har bättre förutsättningar att göra detta.

Av naturliga skäl har den skattskyldige bättre möjligheter att lägga fram en utredning av bland annat omständigheter som rör hens ekonomiska ställning. Den skattskyldige ska också i första hand lämna utredningar om den skattskyldige har företagit en rättshandling vars andra part inte bor i Finland eller har hemort här och skattemyndigheten inte kan få tillräckligt information om rättshandlingen eller den andra parten med stöd av ett internationellt avtal.

Enligt motiveringen till regeringspropositionen (RP 53/1998) omfattar myndighetens utredningsskyldighet framför allt omständigheter som Skatteförvaltningen har mycket bättre möjligheter att utreda än de skattskyldiga. Skatteförvaltningen har till exempel bättre åtkomst till olika register än skattskyldiga. Skatteförvaltningen kan också lättare utreda olika slags statistikuppgifter som används till exempel för att fastställa gängse värde i beskattningen. Skatteförvaltningen har också bättre möjligheter än en skattskyldig att utreda om det till exempel har förekommit sådana störningar i inkomstregistret eller MinSkatt som skulle ha försvårat anmälan av uppgifterna.

I skattelagstiftningen finns också särskilda bestämmelser om utredningsskyldighetens fördelning (till exempel dokumentation av internprissättning i BFL 14 a §, den så kallade treårsregeln i 11 § 1 mom. i inkomstskattelagen (1535/1992, ISkL), anskaffningsutgift för omsättningstillgångar i 14 § 2 mom. i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (360/1968, NärSkL), tilläggsavskrivning i NärSkL 40 §). Dessa särskilda bestämmelser ges företräde i förhållande till de ovan beskrivna allmänna förfarandebestämmelserna.

I ansökningar om förhandsavgörande och i andra ansökningsärenden är utredningsskyldigheten också annorlunda fördelad än enligt de allmänna bestämmelserna. I ansökningsärenden ska sökanden lämna en utredning jämte bilagor om allt som behövs för att avgöra ärendet.

Den skattskyldige ska på uppmaning av Skatteförvaltningen eller den myndighet hos vilken ändring söks, med samma förpliktelser som gäller skattedeklarationer, lämna även de kompletterande uppgifter och utredningar samt förete de verifikationer som kan behövas för att påföra skatt, rätta ett beslut eller söka ändring (BFL 11 §, EgenBeskL 21 §, BilSkL 60 § 1 mom.).

5.2 Hörande

5.2.1 Allmän skyldighet att höra parter

Allmänna bestämmelser om hörande i skattelagstiftningen finns i 26 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande och 7 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Dessa bestämmelser omfattar på ett uttömmande sätt förfarandet för hörande vid verkställande av beskattning, påförande av skatt och rättelse av beskattning eller beslut till den skattskyldiges nackdel. Bestämmelserna gäller uttryckligen hörande av skattskyldiga och inte till exempel hörande av andra parter som har rätt att söka ändring enligt 62 § i lagen om beskattningsförfarande, 59 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och 96 § i bilskattelagen.

De allmänna bestämmelserna om hörande tillämpas alltid om det inte föreskrivs särskilt om hörande. Om hörande föreskrivs inte särskilt vid till exempel påförande av skatteförhöjning (bl.a. BFL 32–32 c §, EgenBeskL 37–38 §, arvs- och gåvoskattelagen (378/1940, ArvsskatteL) 36–36 a §, lagen om överlåtelseskatt (931/1996, ÖSL) 36–36 a §, BilSkL 92–93 §). Den skattskyldige hörs i allmänhet om skatteförhöjning samtidigt med att hen hörs om avvikelse från skattedeklarationen eller när hen ombeds rätta till en brist i deklarationen eller innan hen påförs skatt som ska betalas på eget initiativ. Det finns inte heller särskilda bestämmelser om hörande av skattskyldiga i anknytning till förtäckt dividendutdelning (BFL 29 §) eller rättelse av internprissättning (BFL 31 §).

Den skattskyldige ska ges tillfälle att bli hörd när Skatteförvaltningen väsentligen avviker från den skattedeklaration som den skattskyldige lämnat vid verkställandet av beskattningen eller från de uppgifter som den skattskyldige lämnat vid påförande av skatt. När Skatteförvaltningen rättar beskattningen till den skattskyldiges nackdel behöver avvikelsen inte vara väsentlig, utan Skatteförvaltningen ska alltid höra den skattskyldige.

Avvikelsen är väsentlig till exempel när lön eller annan inkomst läggs till inkomsten på basis av en kontrollanmälan eller när skattefria dagtraktamenten eller andra resekostnadsersättningar anses utgöra skattepliktig inkomst. Avvikelsen är väsentlig också när värdet av bilförmånen höjs på grund av det långa avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen eller när man väsentligt avviker från den skattskyldiges yrkande på avdrag.

När det gäller kompletterande beskattningsbeslut i inkomstbeskattningen, fastighetsbeskattningen, tonnagebeskattningen och bilbeskattningen (BFL 51 a §, BilSkL 73 §) tillämpas i allmänhet samma bestämmelser på hörande av den skattskyldige som i den ordinarie beskattningen.

5.2.2 Särskild skyldighet att höra

Utöver de allmänna bestämmelserna om skyldigheten att höra en part finns det i skattelagstiftningen även bestämmelser om en särskild skyldighet att höra en part. Om en uttrycklig skyldighet att höra en part föreskrivs till exempel i bestämmelserna om kringgående av skatt (BFL 28 § 2 mom., EgenBeskL 10 § 2 mom., ArvsskatteL 33 a § 2 mom., ÖSL 37 § 2 mom., BilSkL 76 § 2 mom.).

Det föreskrivs även särskilt om förfarandet för hörande i samband med beskattning enligt uppskattning (BFL 27 § 3 mom., EgenBeskL 43 § 2 mom., ArvsskatteL 34 § 2 mom., ÖSL 35 § 2 mom., BilSkL 75 § 2 mom.). Innan beskattningen verkställs enligt uppskattning ska Skatteförvaltningen sända en uppmaning om att lämna in en skattedeklaration eller bouppteckning eller att lägga fram en utredning. Uppmaningen innehåller information om beloppet på skatt som ska påföras enligt uppskattning eller om beloppet av inkomster eller tillgångar som ska läggas till.

Skatteförvaltningen påför den skattskyldige en förseningsavgift om skattedeklarationen lämnas in efter den föreskrivna tidpunkten (BFL 33 §, EgenBeskL 35 §, ArvsskatteL 36 b §, FSkL 25 § 1 mom., ÖSL 36 b §, BilSkL 94 §). I fråga om debiterade skatter och överlåtelseskatt ska den skattskyldige höras innan förseningsavgiften påförs endast om det är nödvändigt av särskilda skäl. I praktiken är hörande i allmänhet inte nödvändigt, eftersom grunderna för påförandet av förseningsavgifter inte prövas från fall till fall och avgiften alltid är densamma eller den fastställs schablonmässigt på lagstadgade grunder. I fråga om skatter på eget initiativ hörs skattskyldiga i allmänhet om beloppet på förseningsavgiften som påförs är över 200 euro. Om beloppet av förseningsavgift som påförs är högst 200 euro, bereds tillfälle att lämna en utredning enbart om det av särskilda skäl är nödvändigt.

Innan förseningsavgift påförs ska prestationsbetalaren höras, om uppgifterna om prestationer som betalats under en kalendermånad anmäls för sent till inkomstregistret (22 § i lagen om inkomstdatasystemet (53/2018), EgenBeskL 7 §). Betalaren behöver dock inte höras om hörandet är uppenbart onödigt eller om beloppet av förseningsavgift som påförs är högst 200 euro och om det inte är nödvändigt att lämna ett utlåtande av särskilda skäl.

Skyldigheten att höra en part är inte ovillkorlig i samband med följdändringar. Innan en följdändring görs, ska den skattskyldige dock ges möjlighet att bli hörd i ärendet, om detta inte är uppenbart onödigt (BFL 75 § 1 mom., EgenBeskL 7 § 1 mom., ArvsskatteL 50 § 2 mom., ÖSL 52 och 56 c §, BilSkL 65 § 3 mom.). Hörande kan i regel anses som onödigt då beskattningen ändras till den skattskyldiges fördel. Hörande kan även anses vara onödigt om följdändringen till den skattskyldiges nackdel grundar sig på den skattskyldiges eget yrkande.

5.2.3 Andra hörandesituationer

Bestämmelser om hur en part ska höras i samband med beslut som fattas vid fastställande av förskottsinnehållningsprocent eller påförande av förskottsbetalning finns i lagen om förskottsuppbörd (1118/1996, FörskUL). Skatteförvaltningen kan utan att höra den skattskyldige fastställa och ändra förskottsinnehållningsprocenten (FörskUL 10 § 1 mom. och 18 § 1 mom.). Skatteförvaltningen kan likaså påföra och ändra den skatt som ska betalas vid förskottsbetalningen utan att höra den skattskyldige (FörskUL 24 § 1 och 2 mom.).

Trots att innehållningsprocenten kan fastställas och skatt som ska betalas i form av förskottsbetalning kan ändras utan att höra den skattskyldige, ska den skattskyldige höras vid behov. Den skattskyldige bör höras till exempel om det är nödvändigt för att utreda det rätta beloppet av skatt. Med stöd av 2 a § i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst (627/1978, källskattelagen) iakttas bestämmelserna om hörande i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ också i ärenden som gäller uppbörd av källskatt.

Särskilda bestämmelser om hörande i arvs- och gåvobeskattningen finns i 35 § i lagen om skatt på arv och gåva. Enligt bestämmelsen ska den som enligt lagen är anmälningsskyldig eller förestår boet, i den mån det är möjligt, beredas tillfälle att lämna utredning i saken innan beskattningen verkställs, om beskattning enligt uppskattning eller någon annan väsentlig avvikelse från bouppteckningen eller skattedeklarationen övervägs vid verkställandet av arvs- eller gåvobeskattning.

Även i lagen om skatteuppbörd finns bestämmelser om hörande. Enligt lagen om skatteuppbörd betalar Skatteförvaltningen på yrkande av den skattskyldige tillbaka ett belopp som har betalats in, om det har betalats av misstag eller utan grund. Skatteförvaltningen kan också på eget initiativ betala tillbaka ett belopp som har betalats in utan grund efter att vid behov ha gett den skattskyldige tillfälle att lämna en utredning (SkUL 20 §). Den som saken gäller ska ges tillfälle att lämna en utredning också innan återbäringen används, om detta behövs av särskilda skäl (SkUL 27 §). Om ett belopp som har betalats tillbaka har betalats ut felaktigt, ska Skatteförvaltningen bestämma att det återbetalda beloppet ska återkrävas. Den som saken gäller ska ges tillfälle att lämna en utredning innan beslutet fattas, om det inte är uppenbart onödigt (SkUL 34 §).

Skatteförvaltningen ska även ge den som ska åläggas ansvaret för skatten tillfälle att lämna utredning, om de skatteansvariga inte har antecknats i ett beskattningsbeslut, ett sammandrag eller i något annat meddelande om obetalda skatter som skickas till den skattskyldige (SkUL 54 §). Om ett fel har uppstått i uppbördsförfarandet korrigerar Skatteförvaltningen felet antingen på eget initiativ eller på yrkande av den skattskyldige eller den som är svarar för skatten. Den skattskyldige ges tillfälle att lämna en utredning innan felet korrigeras, om det behövs av särskilda skäl (SkUL 72 §).

Om hörande i samband med skatterevisionsberättelser föreskrivs i 2 § 3 mom. i förordningen om beskattningsförfarandet (763/1998). Hörande och andra förfaranden som gäller skatterevision beskrivs närmare i Skatteförvaltningens anvisning Skatteförvaltningens anvisning om skatterevision. Därutöver behandlas hörande i anknytning till skatterevisionsförfarandet med tanke på skyddet mot självinkriminering i Skatteförvaltningens anvisning Skydd mot självinkriminering som tillämpas vid en brottmålsrättegång och inverkan av detta på beskattningsförfarandet.

5.2.4 Meddelande om hörande

Den skattskyldige ska vid behov föreläggas en skälig tidsfrist för att ge bemötande eller lägga fram annan utredning (BFL 26 § 3 mom., EgenBeskL 7 §). Vad som ska betraktas som skälig tidsfrist avgörs enligt ärendets art, men fristen bör i allmänhet vara minst två veckor. Vid behov kan den skattskyldige begära ytterligare tid för att ge sitt bemötande. Då bemötande eller annan utredning begärs av den skattskyldige, ska i mån av möjlighet nämnas vilka omständigheter som särskilt ska utredas samt orsakerna därtill (BFL 26 § 3 mom., EgenBeskL 7 §).

Ett brev om hörande skickas till den skattskyldige som ett vanligt elektroniskt meddelande, om den skattskyldige har gett samtycke till elektronisk kommunikation. Närmare information om elektronisk delgivning av handlingar finns i kapitlet 10.3 Vanlig delgivning. Om ett brev om hörande postas till den skattskyldige, delges det som vanlig delgivning till den skattskyldige. Brevet skickas till den adress som Skatteförvaltningen känner till.

Åtgärder enligt brevet om hörande kan vidtas även om den skattskyldige inte kan nås. Det räcker att det går att styrka utifrån den skattskyldiges beskattningsuppgifter att brevet om hörande har sänts.

5.2.5 Hörande av skattetagare

Skattetagare och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt hörs så att Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ges tillfälle att ta del av beskattningshandlingarna, om inte något annat bestäms på något annat ställe i skattelagstiftningen (BFL 26 d §, EgenBeskL 7 § 4 mom., BilSkL 45 § 2 mom.). Skatteförvaltningen kommer överens med Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt om närmare förfaranden för vilka beslut som enheten delges och på vilket sätt.

Bestämmelser om hörande av rättsbevakningsenheten innan ett ärende avgörs finns dessutom i lagen om Skatteförvaltningen. En enhet inom Skatteförvaltningen, centralskattenämnden eller en skatterättelsenämnd som behandlar ett ärende som gäller beskattning, förhandsavgörande eller begäran om omprövning kan ge Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt tillfälle att bli hörd innan ett ärende avgörs (SkFL 25 §). Denna bestämmelse i lagen om Skatteförvaltningen gäller alla skatteslag och kompletterar andra bestämmelser. Bestämmelsen medför rätten att bli hörd men den är inte förpliktande. Den möjliggör ett relativt flexibelt förfarande i samband med hörande av skattetagare. Ärendet behandlas i sin helhet med beaktande av dess karaktär och omfattning.

Det är dock ovanligt att rättsbevakningsenheten hörs innan ärendet avgörs. Hörande av rättsbevakningsenheten och förfarandet för delgivning av beslut till rättsbevakningsenheten behandlas närmare i Skatteförvaltningens anvisning Bevakning av skattetagarnas rätt inom Skatteförvaltningen.

5.2.6 Skyldighet att höra en part enligt förvaltningslagen

Skattelagstiftningen kompletteras av förvaltningslagen, enligt vilken en part innan ett ärende avgörs ska ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras (FL 34 §). Skyldigheten att höra parter kan frångås endast i situationer om vilka föreskrivs i förvaltningslagen, till exempel när ett yrkande avvisas utan prövning eller omedelbart avslås såsom ogrundat eller godtas, eller om hörandet av någon annan orsak är uppenbart onödigt.

I skattelagstiftningen finns inga särskilda bestämmelser om till exempel hörande av en skattskyldig då en skattetagare eller Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt har lämnat in en omprövningsbegäran. I sådana fall ska skattskyldiga höras med stöd av förvaltningslagen (FL 34–36 §) Om den som framställer en omprövningsbegäran är en skattetagare måste den skattskyldige alltid höras om hörandet inte är uppenbart onödigt, som till exempel då begäran avvisas utan prövning. Hörande av skattskyldiga i samband med behandling av begäranden om omprövning behandlas närmare i Skatteförvaltningens anvisning Sökande av ändring i Skatteförvaltningens beslut.

5.3 Utredning och handläggning av uppgifter

Skatteförvaltningen verkställer beskattningen och påför skatt utifrån den skattskyldiges deklaration, uppgifter som erhållits av utomstående uppgiftsskyldiga och andra utredningar som erhållits i saken (BFL 26 § 5 mom., EgenBeskL 42 §, BilSkL 70 §).

När beskattningen verkställs eller skatt påförs ska Skatteförvaltningen pröva de erhållna uppgifterna och utredningarna på det sätt som är motiverat med hänsyn till ärendets art och omfattning, lika bemötande av de skattskyldiga samt skattekontrollens behov (BFL 26 § 6 mom., EgenBeskL 9 § 1 mom., ArvsskatteL 33 § 2 mom.).

Bestämmelserna om prövning i skattelagstiftningen gör det möjligt för Skatteförvaltningen att behandla olika ärenden på olika sätt, selektera vissa ärenden för närmare granskning och behandla andra ärenden mer summariskt. På uppgifterna tillämpas de enhetliga selektionsvillkor som fastställts på förhand och genom vilka ärendet selekteras för närmare behandling. Prioriterade ärenden prövas och vid behov bes den skattskyldige att lägga fram verifikationer och tilläggsutredningar i ärendet, varefter ärendet avgörs. Om selektionsvillkoren inte uppfylls fattas beslut utifrån de uppgifter som lämnats till Skatteförvaltningen. Bestämmelserna förhindrar inte Skatteförvaltningen från att i detalj pröva vilket beskattningsärende som helst så att beskattningen kan verkställas och skatten påföras korrekt. Selektionsvillkoren är sekretessbelagda enligt 24 § 1 mom. 1 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, offentlighetslagen).

Om en skattskyldig lämnar uppgifter i sin skattedeklaration eller i sitt svar som kan ha betydelse för beskattningen av en annan skattskyldig, kommer dessa uppgifter att vidarebefordras för att beaktas vid beskattningen av den andra skattskyldige. Sådana uppgifter består av bland annat räntor och motsvarande skulder som betalats till andra än penninganstalter eller offentligrättsliga samfund samt understöd som betalats på basis av en frivillig förbindelse eller annan förpliktelse. Uppgifter som förmedlas kan också vara uppgifter mellan ett aktiebolag och dess delägare eller en sammanslutning och dess delägare.

Om Skatteförvaltningen i samband med att ett beskattningsbeslut fattas utnyttjar jämförelseuppgifter som till exempel ingår i ett svar av en annan skattskyldig, ska Skatteförvaltningen på basis av personbeteckning, yrke, boningsort och andra motsvarande omständigheter säkerställa att jämförelseuppgiften uttryckligen gäller personen i fråga. Om jämförelse- eller kontrolluppgifterna avviker från den andra skattskyldiges skattedeklaration ska Skatteförvaltningen utreda orsaken till avvikelsen.

Skatteförvaltningen prövar och handlägger uppgifter både som tjänstemannaarbete som maskinellt. Skatteförvaltningen prövar och handlägger uppgifterna maskinellt med hjälp av artificiell intelligens såväl i förbehandlingen som den riktiga behandlingen. Artificiell intelligens används som stöd till exempel i sådana arbetsfaser där uppgifter söks, struktureras och kombineras så att tjänstemannaarbetet kan riktas till arbetsuppgifter som förutsätter beskattningskompetens. Skatteförvaltningen använder inte AI för att fatta beslut självständigt, utan handläggaren bestämmer alltid om AI gett sådana resultat som kan utnyttjas och den som avgör beskattningsärendet är handläggaren. Närmare information om hur Skatteförvaltningen utnyttjar AI har beskrivits i vero.fi på sidan Användning av artificiell intelligens inom Skatteförvaltningen.

6 Avgörande av ärenden

6.1 Automatiserat avgörande av ärenden

Skatteförvaltningen kan avgöra ett ärende genom ett automatiserat förfarande om vissa villkor är uppfyllda, utan att en handläggare kontrollerar och godkänner beslutet. Enligt 53 e § i förvaltningslagen kan ett ärende avgöras automatiserat, när det i ärendet inte ingår omständigheter som förutsätter prövning från fall till fall eller när de i ärendet ingående omständigheter som förutsätter prövning från fall till fall har bedömts av en tjänsteman eller någon annan som handlägger ärendet. Avgörandet ska grundas på behandlingsregler som har utarbetats med stöd av tillämplig lag och förhandsprövning och som avses i 2 § 16 punkten i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019).

Ärenden som med stöd av FL 53 e § 2 mom. kan avgöras automatiserat ska för det första kunna härledas tillräckligt entydigt direkt från lagstiftningen och fakta om fallet. För det andra kan det automatiserade avgörandet omfatta ärenden där den lagstiftning som ligger till grund för besluten ger mycket rum för tolkning, men där myndigheten i någon ärendegrupp har en etablerad avgörandepraxis, enligt vilken ärenden med vissa drag (typfall) alltid avgörs på samma sätt (regeringens proposition 145/2022 rd, s. 101).

Inom till exempel inkomstbeskattningen och fastighetsbeskattningen kan ett ärende avgöras automatiserat när en skattedeklaration inte väljs för handläggning av en tjänsteman och skattebeslutet fattas automatiserat. Det är också fråga om automatiserat avgörande när en handläggare har utrett och avgjort vissa utvalda frågor i skattedeklarationen, eftersom hen inte har kontrollerat och godkänt de övriga delarna av skattebeslutet. I praktiken är beskattningsbesluten inom inkomstbeskattningen och fastighetsbeskattningen alltid sådana automatiserade beslut som avses i förvaltningslagen.

Skatteförvaltningens förfarande för automatiserade avgöranden bygger på de allmänna bestämmelserna i förvaltningslagen. Dessutom innehåller skattelagstiftningen specialbestämmelser om automatiserat avgörande som möjliggör automatiserat avgörande i vissa fall där det enligt förvaltningslagen inte är möjligt.

En bestämmelse om automatiserat avgörande av begäran om omprövning har fogats till lagen om beskattningsförfarande (BFL 26 f § 1 mom.). Bestämmelsen innebär en avvikelse från 53 e § 4 mom. i förvaltningslagen, enligt vilken en begäran om omprövning eller ett jämförbart rättsmedel inte får avgöras automatiserat. Enligt bestämmelsen i lagen om beskattningsförfarande kan också en begäran om omprövning avgöras automatiserat om

den skattskyldige i sin begäran om omprövning framställer ett nytt yrkande eller lägger fram en ny utredning och begäran om omprövning godkänns
ett beslut upphävs med anledning av den skattskyldiges begäran om omprövning och Skatteförvaltningen behandlar ärendet på nytt
det fattas ett kompletterande beskattningsbeslut med anledning av den skattskyldiges begäran om omprövning.

En begäran om omprövning kan i dessa fall avgöras automatiskt om kraven för automatiserat avgörande av ärendet som anges i 53 e § 2 mom. i förvaltningslagen uppfylls.

Enligt 26 f § 4 mom. i lagen om beskattningsförfarande kan en begäran om omprövning avgöras automatiserat också när den är uppenbart befogad utgående från Skatteförvaltningens riskbedömning. Omständigheter som ska beaktas vid riskbedömningen är uppgifter som avviker från det normala, såsom ovanligt stora eller små numeriska värden eller motstridigheter mellan uppgifter som den skattskyldige lämnat och uppgifter som Skatteförvaltningen har samt andra motsvarande kriterier. Avgörandet ska dessutom grunda sig på behandlingsregel som utarbetats med stöd av tillämplig lag och förhandsprövning.

Riskbedömning tillämpas i praktiken endast på en begäran om omprövning som avses i 26 mom. 1 punkten i lagen om beskattningsförfarande, eftersom endast dessa fall är sådana som avgörs genom beslut som fattas med anledning av en omprövningsbegäran. Däremot avgörs ärenden i situationer enligt 2 och 3 punkten antingen genom beskattning som verkställs på nytt eller vid förfarandet för kompletterande beskattningsbeslut med hjälp av ett selektionsförfarande som bygger på en riskbedömning enligt 26 § 6 mom. i lagen om beskattningsförfarande.

Automatiserade avgöranden som gäller fysiska personer begränsas genom 53 f § i förvaltningslagen till sådana fall i vilka en person får begära omprövning av ett avgörande eller personens yrkande godkänns genom avgörandet. Skattelagstiftningen innehåller följande undantagsbestämmelser enligt vilka ett ärende kan avgöras automatiskt, även om man inte får söka ändring i beslutet och en fysisk persons yrkande inte bifalls:

förlängning av inlämningstiden för skattedeklaration, annan deklaration eller uppgifter (BFL 26 f § 2 mom.)
förlängning av inlämningstiden för bouppteckning (ArvsskatteL 33 b § 2 mom.)
beslut om innehållningsprocent och skatt som ska betalas vid förskottsbetalningen (så kallade grundskattekort och grundförskott) (FörskUL 7 § 1 och 2 mom.)
inledande av betalningsarrangemang för skatt (SkUL 43 § 5 mom.)
utfärdande av förordnande om avbrott av verkställighet av skatter och avgifter (SkUL 67 a §).

Skatteförvaltningen överväger i förväg vilka skatteärenden som kan lösas automatiserat så att avgörandet är lagenligt. Dessutom har Skatteförvaltningen behandlingsregler, utifrån vilka ärenden selekteras för automatiserad eller manuell behandling och beslutet fattas i automatiserad handläggning. För varje automatiserat beslutsförfarande fattas dessutom ett beslut om införande, som offentliggörs på Skatteförvaltningens webbplats i det allmänna datanätet (Automatiserat beslutsfattande). I beslutet om införande anges skälen för införandet av det automatiserade beslutsförfarandet och dokumentationen om förfarandet.

6.2 Beslutets form och innehåll

Ett beskattningsbeslut är ett förvaltningsbeslut som alltid ska ges skriftligen (FL 43 § 1 mom.).

Om beskattningsbeslutets innehåll föreskrivs uttryckligen i 51 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Beskattningsbeslut om verkställd beskattning inklusive utredningar av grunderna för beskattningen och anvisningar för ändringssökande i beskattningen sänds till den skattskyldige. Ett beskattningsbeslut innehåller den skattskyldiges identifieringsuppgifter samt uppgifter om den myndighet som verkställt beskattningen och dennes kontaktuppgifter, uppgifter om den skattskyldiges inkomster och tillgångar, skatter och avgifter samt skatteåterbäring och kvarskatt.

Av beslutet ska också framgå om ärendet har avgjorts automatiserat och var beslutet om införande finns att tillgå (FL 53 g §). Dessutom får den skattskyldige ett beskattningsintyg som kan användas som bevis för den verkställda beskattningen. I ett kompletterande beskattningsbeslut anges vilken myndighet som har fattat beslutet och myndighetens kontaktuppgifter. Till beslutet fogas anvisningar om hur ändring kan sökas i beslutet (BFL 51 a § 6 mom.).

Av beslut som avses i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och i lagen om skatteuppbörd ska framgå den myndighet som har fattat beslutet jämte kontaktuppgifter, uppgifter som specificerar den skattskyldige, motivering till beslutet samt uppgift om hur ärendet har avgjorts (EgenBeskL 55 § 1 mom., SkUL 69 § 1 mom.).

Av ett beslut enligt lagen om förskottsuppbörd ska framgå vilken myndighet som har fattat beslutet och myndighetens kontaktuppgifter, uppgifter som specificerar den skatt- eller betalningsskyldige och uppgift om hur ärendet har avgjorts samt motivering för beslutet (FörskUL 7 a § 1 mom.).

I beskattningsbeslutet antecknas uppgifter som specificerar den skattskyldige samt den myndighet som verkställt beskattningen jämte kontaktuppgifter, de fastigheter för vilka den skattskyldige ska betala skatt, dessa fastigheters värde samt beloppet av skatt som ska betalas (FSkL 24 § 2 mom.). Om en byggnad dessutom ingår i de kategorier som avses i fastighetsskattelagen (FSkL 12–14 §) ska även detta antecknas i beskattningsbeslutet.

Av beslut enligt bilskattelagen ska framgå uppgifter som specificerar den skattskyldige eller sökanden, hur ärendet har avgjorts, den myndighet som fattat beslutet och myndighetens kontaktuppgifter samt anvisningar om hur ändring kan sökas i beslutet (BilSkL 67 § 1 mom.).

Om det i skattelagstiftningen inte särskilt föreskrivs om innehållskraven i ett beslut ska innehållet i beslutet uppfylla villkoren enligt förvaltningslagen. Om innehållskrav på beslut föreskrivs i 44 § 1 mom. förvaltningslagen, enligt vilka det av ett skriftligt beslut tydligt ska framgå

den myndighet som har fattat beslutet samt tidpunkten för beslutet,
de parter som beslutet direkt gäller,
motiveringen för beslutet och en specificerad uppgift om vad en part är berättigad eller förpliktad till eller hur ärendet annars har avgjorts, samt
namn och kontaktuppgifter för den person av vilken en part vid behov kan begära ytterligare uppgifter om beslutet. Namnet på personer som ger ytterligare uppgifter behöver dock inte anges på automatiserade avgöranden (FL 53 g § 3 mom.).

Enligt rättspraxis kan motiveringen för beslut även fogas till beslutet (HFD 9.4.2021 liggare 144). En sådan bilaga kan anses vara en integrerad del av beslutet, även om det formellt sett är en separat handling. En separat handling kan till exempel vara en skatterevisionsberättelse.

6.3 Motivering av beslut

I lagen om beskattningsförfarande föreskrivs att ett beslut ska motiveras, om avvikelse görs från den skattskyldiges skattedeklaration eller rättelseyrkande eller om beskattningen ändras till den skattskyldiges nackdel (BFL 26 b § 1 mom.). Beskattningen ändras vanligtvis till den skattskyldiges nackdel när Skatteförvaltningen rättar beskattningen till den skattskyldiges nackdel (BFL 56 §). Beskattningen ändras till den skattskyldiges nackdel även när den begäran om omprövning som gjorts av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt godkänns.

Beslutet ska motiveras då begäran om omprövning av den skattskyldige eller Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt avslås i sin helhet eller delvis. Ett beslut som meddelas då Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt har begärt omprövning ska också motiveras när omprövningsbegäran bifalls. Ett beslut ska dessutom motiveras om myndigheten ändrar beskattningen till den skattskyldiges nackdel genom rättelse av beskattningen. Om ett kompletterande beskattningsbeslut enligt 51 a § i lagen om beskattningsförfarande avviker från den skattskyldiges begäran, ska avvikelsen motiveras.

Ett beslut enligt bilskattelagen ska motiveras, om avvikelse görs från deklarationen eller omprövningsbegäran, om ärendet inte avgörs i enlighet med ansökan eller om beskattningen ändras till den skattskyldiges nackdel (BilSkL 67 § 2 mom.). Även ett kompletterande beskattningsbeslut enligt 73 § i bilskattelagen ska motiveras, om den skattskyldiges begäran inte har godkänts i sin helhet.

Om den skattskyldiges omprövningsbegäran bifalls, ska beslutet enligt lagen om beskattningsförfarande och bilskattelagen också motiveras vid behov. En motivering behövs om den skattskyldiges omprövningsbegäran gäller exempelvis värderingsfrågor eller ärenden som materiellt lämnar rum för tolkning. Motivering av dessa beslut är även viktigt med tanke på skattetagarnas eventuella ändringssökande.

När avvikelse görs från skattedeklarationen enligt lagen om beskattningsförfarande eller bilskattelagen behöver motiveringen inte finnas i beskattningsbeslutet (eller fogas till det), utan den ska finnas tillgänglig hos Skatteförvaltningen (BFL 26 b § 2 mom., BilSkL 67 § 3 mom.). Det räcker att motiveringen finns tillgänglig hos Skatteförvaltningen även när ett ärende inte har avgjorts enligt en ansökan som avses i 27 eller 29 § i bilskattelagen. Motiveringen finns tillgängliga hos Skatteförvaltningen när de har förts i Skatteförvaltningens databas. Vid behov kan motiveringen skrivas ut på den skattskyldiges begäran.

I lagen om beskattningsförfarande och bilskattelagen föreskrivs också särskilt om att de bestämmelser som ligger till grund för beslutet ska antecknas i beslutet. I beskattningshandlingarna ska enligt 26 b § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande antecknas det lagrum som ligger till grund för beslutet endast om man vid avvikelse från skattedeklarationen tillämpar beskattning enligt uppskattning (BFL 27 §), kringgående av skatt (BFL 28 §), förtäckt dividend (BFL 29 §), outredd förmögenhetsökning (BFL 30 §), rättelse av internprissättning (BFL 31 §) eller skatteförhöjning (BFL 32–32 c §).

I andra beslut som gäller ordinarie beskattning behöver tillämpade rättsnormer inte anges i motiveringen. Det räcker med en kort motivering varför beskattningen verkställts på ett sätt som avviker från skattedeklarationen (RP 117/2003). I bilbeskattningen ska de bestämmelser som ligger till grund för beslutet antecknas i handlingarna, bestämmelserna om beskattning enligt uppskattning (BilSkL 75 §), kringgående av skatt (BilSkL 76 §) eller skatteförhöjning (BilSkL 92–93 §) (BilSkL 67 § 3 mom.) tillämpas vid avvikelse från skattedeklarationen.

För motivering av beslut i fastighetsbeskattningen samt arvs- och gåvobeskattningen tillämpas bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarande (FSkL 22 § 4 mom., ArvsskatteL 59 §).

Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, lagen om förskottsuppbörd och lagen om skatteuppbörd utgår från att beslut ska motiveras (EgenBeskL 55 § 1 mom., FörskUL 7 a § 1 mom., SkUL 69 § 1 mom.). I överlåtelsebeskattningen iakttas bestämmelsen om motivering av beslut i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ (ÖSL 56 c §).

I beskattningen på eget initiativ fattas i regel beslut endast då skattemyndigheten avviker från de uppgifter som den skattskyldige lämnat och påför skatt till den skattskyldiges fördel eller nackdel, rättar ett tidigare fattat beslut eller påför den skattskyldige skatteförhöjning, förseningsavgift eller försummelseavgift. När förskottsinnehållningsprocent eller skatt som ska betalas vid förskottsbetalning fastställs för en skattskyldig räcker det att i beslutet anges endast förskottsinnehållningsprocenten eller beloppet av förskottsskatt och beräkningsgrunderna för dem (FörskUL 10 §, FörskUL 18 §, FörskUL 24 §).

Enligt skattelagstiftningen behöver beslut inte motiveras om motivering är uppenbart onödig (BFL 26 b § 3 mom., EgenBeskL 55 § 2 mom., FörskUL 7 a § 2 mom., BilSkL 67 § 4 mom., SkUL 69 § 2 mom.). Motiveringen är uppenbart onödig om till exempel den skattskyldiges yrkande bifalls så att det är förenligt med rådande rätts- och beskattningspraxis och inte innehåller ärenden eller uppskattningar som lämnar rum för tolkning. Då har inte heller skattetagarna intresse att söka ändring.

Om skattelagstiftningen inte föreskriver om motivering av beslut ska förvaltningslagen tillämpas på motiveringen. Till exempel beslut som gäller registrering, verkställighetsavbrott och ändringsbeskattning ska i allmänhet uppfylla de krav som förvaltningslagen ställer för motiveringen av beslut. I motiveringen ska det anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på beslutet och vilka bestämmelser som har tillämpats (FL 45 § 1 mom.). I beskattningsförfarandet för skatter på eget initiativ föreskrivs inte särskilt när de tillämpade rättsnormerna ska antecknas i beslutsmotiveringen, vilket betyder att rättsnormen antecknas med stöd av förvaltningslagen.

Motiveringen kan utelämnas med stöd av orsaker som anges i förvaltningslagen (FL 45 § 2 mom.). Ett beslut behöver inte motiveras till exempel om man genom beslutet bifaller ett yrkande som inte gäller en annan part och övriga parter inte har rätt att söka ändring i beslutet eller om motivering är uppenbart onödigt av en annan särskild orsak. En motivering kan vara uppenbart onödig av en annan särskild orsak till exempel när beskattningen rättas på myndighetsinitiativ till den skattskyldiges fördel utifrån uppgifter som den skattskyldige lämnat.

Enligt lagen om förskottsuppbörd ska beslut motiveras på det sätt som anges i förvaltningslagen, om den skattskyldiges innehållningsprocent eller omprövningsbegäran om förskottsskatt avslås och den skattskyldige begär ett beslut i vilket ändring får sökas (FörskUL 18 § och 24 §). Då ska den skattskyldige ges ett motiverat beslut som uppfyller kraven i förvaltningslagen och startar tiden för sökande av ändring samt anvisningar om sökande av ändring. Alla ovan nämnda bestämmelser om motivering av beslut enligt lagen om förskottsuppbörd tillämpas även på källbeskattningsförfarandet (8 § i källskattelagen).

6.4 Anvisning för ändringssökande som fogas till beslut

Till beslut som kan bli föremål för omprövningsbegäran hos skatterättelsenämnden ska fogas en anvisning för sökande av ändring. Till beslut i vilket ändring får sökas genom besvär ska fogas en besvärsanvisning. I skattelagstiftningen finns flera bestämmelser som föreskriver om bifogande av anvisningar för ändringssökande till beslut (BFL 51 § 1 mom., BFL 51 a § 6 mom., BFL 71 f § 1 mom., EgenBeskL 63 § 1 mom., ArvsskatteL 37 § 1 mom., BilSkL 67 § 1 mom. och 105 §).

Anvisningen för ändringssökande som fogas till beslut ska innehålla samma uppgifter enligt 47 § i förvaltningslagen som en besvärsanvisning (FL 46 § 3 mom.). Av en anvisning för ändringssökande och besvärsanvisningen ska framgå besvärsmyndighet, vilken myndighet begäran om omprövning ska tillställas samt tiden för sökande av ändring och från vilken tidpunkt den börjar. I anvisningen för ändringssökande och besvärsanvisningen ska anges bestämmelser som reglerar innehållet i och bilagorna till besvärsskriften samt hur besvären ska lämnas in. Dessutom anges avgifterna för behandlingen av besvären.

Av den besvärsanvisning som fogas till skatterättelsenämndens beslut ska även framgå anvisningar om hur man ansöker om ändring genom prejudikatbesvär direkt hos högsta förvaltningsdomstolen om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. I besvärsanvisningen ska beskrivas i huvuddrag också förfarandet i ett ärende som gäller tillstånd för prejudikatbesvär (BFL 71 f §, EgenBeskL 63 §, BilSkL 105 §).

I förvaltningslagen föreskrivs att om det enligt en särskild bestämmelse är förbjudet att anföra besvär eller om beslutet inte är överklagbart, ska den bestämmelse som ligger till grund för detta anges i beslutet (FL 48 §). Enligt förvaltningslagen räcker det med andra ord inte att det står i beslutet att besvär inte får sökas genom besvär.

Skattelagstiftningen innehåller flera förbud mot ändringssökande. När bestämmelserna tillämpas ska det i beslutet i enlighet med förvaltningslagen anges enligt vilken bestämmelse besvär inte får anföras. Ändring får inte sökas i till exempel

beslut om befrielse från skatt enligt lagen om skatteuppbörd (SkUL 47 § 9 mom.)
avgörande som gäller avbrott i ärende enligt lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) (17 § 2 mom.)
beslut om förlängning av inlämningstiden för en skattedeklaration (BFL 8 § 3 mom.)
beslut om förlängning av tidsfristerna för inlämning och komplettering av dokumentation av internprissättning (BFL 14 c § 3 mom.)
beslut om undanröjande av beslut om beskattning enligt uppskattning (EgenBeskL 43 § 5 mom.)
beslut om förlängning av tidsfristen för påförande eller rättelse av skatt (BFL 56 a § 4 mom., EgenBeskL 45 § 3 mom., BilSkL 3 § 3 mom.)
beslut om att inte meddela förhandsavgörande (BFL 85 a § 3 mom., EgenBeskL 64 § 4 mom., FörskUL 48 § 3 mom., BilSkL 100 § 1 mom.)
beslut om lindring av internationell dubbelbeskattning (BFL 89 § 6 mom.).

Har besvärsanvisning inte getts eller har det i ett beslut felaktigt angetts att det inte får överklagas genom besvär, ska myndigheten ge en ny lagenlig besvärsanvisning (FL 49 § 1 mom.). Är en besvärsanvisning felaktig ska myndigheten ge en ny besvärsanvisning, om detta begärs inom den i besvärsanvisningen nämnda eller den föreskrivna besvärstiden (FL 49 § 2 mom.). Besvärstiden börjar löpa från den tidpunkt då den nya besvärsanvisningen har delgetts (FL 49 § 3 mom.). Dessa bestämmelser om rättelse av besvärsanvisning tillämpas även på rättelse av anvisning för ändringssökande (FL 46 § 3 mom.).

Om verkan av en felaktig besvärsanvisning föreskrivs i 17 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019, L om rättegång i förvaltningsärenden). Eftersom verkan av en felaktig besvärsanvisning inte regleras särskilt i skattelagstiftningen eller i förvaltningslagen, gäller principerna i 17 § lagen om rättegång i förvaltningsärenden i tillämpliga delar. Om en skattskyldig har begärt omprövning eller anfört besvär med iakttagande av ett oriktigt förfarande på grund av att besvärsanvisning saknats eller besvärsanvisningen varit felaktig, ska omprövningsbegäran eller besvären inte avvisas på denna grund (L om rättegång i förvaltningsärenden 17 § 1 mom.).

I anvisningen för ändringssökande anges bland annat när omprövningsbegäran senast ska lämnas in. Om detta datum är felaktigt kan den skattskyldige framställa omprövningsbegäran enligt den felaktiga anvisningen om ändringssökande, även om den faktiska besvärstiden redan har löpt ut före det angivna datumet. I en sådan situation avvisas omprövningsbegäran inte utan prövning på grund av att omprövning begärts för sent.

Om besvären på grund av att anvisning om ändringssökande eller besvärsanvisning saknats eller den varit felaktig har lämnats till fel förvaltningsdomstol eller myndighet, ska denna förvaltningsdomstol eller myndighet överföra besvären till den behöriga domstolen eller myndigheten (L om rättegång i förvaltningsärenden 17 § 2 mom.). Ändringssökanden ska dessutom underrättas om överföringen.

Om omprövningsbegäran eller överklagandet anländer till rätt myndighet eller domstol efter att tiden för ändringssökande har gått ut ska omprövningsbegäran eller överklagandet inte avvisas utan prövning på grund av förseningen, om omprövningsbegäran eller besvärsskriften lämnats till fel myndighet eller domstol inom tidsfristen.

7 Omprövningsförfarande

Bestämmelser om omprövningsförfarande finns i skattelagstiftningen (BFL 61–65 a §, EgenBeskL 58–62 §, ArvsskatteL 42–43 §, BilSkL 96–99 §, SkUL 60 §) och i kap. 7 a i förvaltningslagen. Om behandling av omprövningsbegäran vid skatterättelsenämnden föreskrivs dessutom i lagen om Skatteförvaltningen (SkFL 18–23 §). Inom beskattningen tillämpas i första hand bestämmelserna om omprövningsförfarande i skattelagstiftningen, eftersom förvaltningslagen är en allmän lag och därmed sekundär i förhållande till de speciallagar som reglerar beskattningen. Bestämmelserna i förvaltningslagen kan dock komplettera bestämmelserna om omprövningsförfarandet inom beskattningen.

Ett beslut som Skatteförvaltningen fattat i ett ärende för vilket skattelagstiftningen föreskriver att ändring ska sökas genom att begära omprövning får inte överklagas genom besvär. Endast beslutet om omprövningsbegäran får överklagas genom besvär. Omprövningsförfarandet behandlas närmare i Skatteförvaltningens anvisning Sökande av ändring i Skatteförvaltningens beslut.

Förfarandet för kompletterande beskattningsbeslut i skattelagstiftningen (BFL 51 a §, BilSkL 73 §) är ett förfarande som äger rum mellan verkställande av beskattning och ändringssökande. Det tillämpas på inkomstbeskattning, fastighetsbeskattning, tonnagebeskattning och bilbeskattning. Om en skattskyldig i en omprövningsbegäran lägger fram ny information, verkställer Skatteförvaltningen beskattningen utifrån den nya informationen och fattar i ärendet ett beskattningsbeslut som kompletterar beskattningen av skatteåret i fråga. Om uppgiften i omprövningsbegäran inte är ny, behandlas begäran inom ramen för förfarandet för omprövningsbegäran. Ändring i ett kompletterande beskattningsbeslut söks med en begäran om omprövning. Förfarandet för kompletterande beskattningsbeslut behandlas närmare i Skatteförvaltningens anvisning Kompletterande beskattningsbeslut.

En omprövningsbegäran ska tillställas Skatteförvaltningen inom föreskriven tid. På tidsfristen för ett omprövningsärende som inletts elektroniskt tillämpas lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet. Enligt 11 § anses elektroniska dokument som lämnats till en myndighet ha kommit in inom utsatt tid om dokumentet kommer in senast den sista dagen av den utsatta tiden. Det betyder i praktiken att en elektronisk omprövningsbegäran har kommit in i tid då den anländer till Skatteförvaltningen senast på den sista dagen av den utsatta tiden före kl. 24.00. Om tidsfristen för omprövningsbegäran har varit 13.4.2026 eller tidigare anses en elektronisk omprövningsbegäran ha inletts inom den utsatta tiden då den har kommit in till Skatteförvaltningen senast på den sista dagen av den utsatta tiden kl. 16.15.

På tidsfristen för omprövningsbegäranden som lämnas in på papper tillämpas lagen om beräknande av laga tid (150/1930, lagen om tidsfrister). Omprövningsbegäranden på papper ska lämnas in till Skatteförvaltningen senast klockan 16.15 samma dag som tidsfristen löper ut (lagen om tidsfrister 6 § 1 mom. och 5 b § i lagen om grunderna för tillgången till statliga tjänster och placeringen av funktioner (728/2021)).

Om den sista dagen av tidsfristen för en omprövningsbegäran infaller på helgdag, självständighetsdagen, första maj, julaftonen, midsommaraftonen eller söckenlördag, får omprövningsbegäran lämnas in elektroniskt eller på papper till Skatteförvaltningen under den första vardagen därefter (5 § i lagen om tidsfrister). En omprövningsbegäran som kommit in efter den utsatta tiden avvisas utan prövning.

Exempel 2: En skattskyldig framställer en begäran om omprövning i MinSkatt. Omprövningsbegäran anses ha kommit in till Skatteförvaltningen inom den utsatta tiden om den skattskyldige har fått en bekräftelse av att omprövningsbegäran har mottagits senast kl. 24.00 på omprövningsbegärans sista inlämningsdag.

Följande bestämmelser om omprövningsförfarandet i förvaltningslagen tillämpas vid beskattningen, eftersom det inte finns särskilda bestämmelser i skattelagstiftningen som är tillämpliga:

Om en begäran om omprövning inte har kommit in inom föreskriven tid, avvisas den utan prövning (FL 49 c § 2 mom.).
Av omprövningsskrivelsen ska enligt förvaltningslagen framgå vilket beslut som avses, hurdan omprövning som begärs och på vilka grunder (FL 49 d §).
Myndigheten kan ändra eller upphäva förvaltningsbeslutet eller avslå begäran om omprövning (FL 49 g § 1 mom.).

I lagen om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs om att avvisa besvär om det inte finns formella förutsättningar för besvär (L om rättegång i förvaltningsärenden 81 § 2 mom.), och avskrivning av ärendet, om besvären återtas (L om rättegång i förvaltningsärenden 81 § 3 mom.). Även om lagen om rättegång i förvaltningsärenden inte är tillämplig på omprövningsförfarandet inom beskattningen, kan samma principer dock tillämpas på omprövningsbegäranden som avvisas utan prövning på grund av att formella förutsättningar för omprövning saknas och på avskrivning av ärendet, eftersom motsvarande bestämmelser inte finns i skattelagstiftningen eller förvaltningslagen.

8 Rättelse av sakfel och skrivfel

På rättelse av sakfel och skrivfel i beskattningsbeslut tillämpas i första hand bestämmelserna om ändring av beskattningen i skattelagstiftningen (BFL 55–56 c §, EgenBeskL 40–41 § och 44–47 §, ArvsskatteL 40–41 c §, ÖSL 33–33 e §, BilSkL 79–85 §). Ändring av beskattningen utifrån skattelagstiftningen granskas närmare i Skatteförvaltningens anvisning Ändring av beskattningen på myndighetsinitiativ.

Förvaltningslagens bestämmelser om rättelse av fel i beslut (FL 50−53 §) kompletterar bestämmelserna om ändring av beskattningen när felet inte kan rättas enligt bestämmelserna i skattelagstiftningen. Förvaltningslagens bestämmelser om rättelse av sakfel och skrivfel möjliggör rättelse av ett förvaltningsbeslut till partens för- eller nackdel under de förutsättningar som nämns i bestämmelserna.

Bestämmelser om rättelse av sakfel finns i 50 § i förvaltningslagen. Enligt den kan en myndighet undanröja ett felaktigt beslut och avgöra ärendet på nytt, om

beslutet grundar sig på en klart oriktig eller bristfällig utredning
beslutet grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag
det har skett ett fel i förfarandet när beslutet fattades eller
det har tillkommit sådan ny utredning i saken som väsentligt kan påverka beslutet.

Bestämmelsen om rättelse av sakfel i förvaltningslagen kan i regel tillämpas i beskattningen endast om beslutet grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag eller om ett fel i förfarandet har inträffat när beslutet fattades. Det är fråga om uppenbart oriktig tillämpning av lag när exempelvis ett beslut om rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel eller ett beslut om påförande av skatt fattas först efter den föreskrivna tiden. Det är fråga om ett fel i förfarandet när till exempel felet gäller hörande, den beslutsfattande myndigheten har avgjort saken med fel sammansättning eller en tjänsteman som deltagit i behandlingsprocessen har varit jävig.

Bestämmelsen kan även tillämpas om det slutliga resultatet av skattebeslutet inte kommer att ändras till den skattskyldiges fördel eller nackdel. En sådan situation kan uppstå till exempel när den skattskyldige har lämnat ett bemötande som inte har beaktats i beskattningsbeslutet men som ändå inte ändrar resultatet av skattebeslutet.

Om det har tillkommit sådan ny utredning i ärendet som väsentligt kan påverka beslutet, kan beslutet endast rättas till partens fördel. En sådan utredning kan vara helt ny, bevisa att en tidigare utredning är felaktig eller vara en utredning som beslutsfattaren fått kännedom om först efter att beslutet fattats. I andra situationer enligt 50 § i förvaltningslagen kan beslutet rättas till partens för- eller nackdel. Rättelse till en parts nackdel förutsätter att parten samtycker till rättelsen. Samtycke behövs dock inte, om felet är uppenbart och det har kommit till genom partens eget förfarande. För att ett sakfel ska kunna rättas krävs det att ärendet behandlas på nytt och att det ges ett nytt beslut i ärendet (FL 52 § 2 mom.).

En myndighet ska rätta uppenbara skriv- eller räknefel eller andra jämförbara klara fel i sitt beslut (FL 51 § 1 mom.). Ett fel får dock inte rättas om rättelsen leder till ett resultat som är oskäligt för en part och felet inte har föranletts av partens förfarande (FL 51 § 2 mom.). Vid bedömningen av slutresultatets rimlighet bör man även fästa uppmärksamhet vid de tidsfrister som fastställts för omprövning av beskattningen. Ett fel i ett beskattningsbeslut rättas genom ett korrigerat beskattningsbeslut (FL 52 § 2 mom.). Innan ett skrivfel rättas ska en part ges tillfälle att bli hörd, om det inte är onödigt (FL 52 § 2 mom.).

Om ett beskattningsbeslut inom den ordinarie inkomstbeskattningen eller ett annat motsvarande beskattningsbeslut om debiterad skatt innehåller ett räkne- eller registreringsfel, ska felet korrigeras endast genom tillämpning av bestämmelserna i skattelagstiftningen om rättelse på myndighetsinitiativ (BFL 55–56 c §, FSkL 25 §, ArvsskatteL 40–41 c §, BilSkL 79–85 §).

Ett räkne- eller registreringsfel i ett beslut om ändring av beskattningen eller påförande av skatt korrigeras i första hand utifrån bestämmelserna i skattelagstiftningen. Däremot om bestämmelser om rättelse av fel saknas i skattelagstiftningen eller om tidsfristen för rättelse enligt skattelagstiftningen redan har löpt ut, rättas felet enligt förvaltningslagen.

Enligt förvaltningslagen är det möjligt att korrigera uppenbara räkne- eller registreringsfel till följd av vilka skattebeloppet ändras till den skattskyldiges fördel. Sådana fel till den skattskyldiges nackdel rättas i regel inte med stöd av förvaltningslagen, eftersom rättelse av felet kan leda till ett oskäligt utfall för den skattskyldige (se HFD 23.10.2009 liggare 2602). Om ett räkne- eller registreringsfel upptäcks strax efter att beslutet fattats eller felet beror på den skattskyldiges eget förfarande, kan felet enligt förvaltningslagen rättas även till den skattskyldiges nackdel, eftersom rättelsen då inte anses leda till ett oskäligt resultat.

Om rättelse av ett skrivfel inte påverkar skattebeloppet enligt beskattningsbeslutet utan felet endast förekommer i texten i beslutshandlingen, kan skattelagstiftningens bestämmelser om rättelse inte tillämpas för att rätta beslutet. Exempel på ett sådant skrivfel är att den skattskyldiges namn är felstavat i beskattningsbeslutet eller att ett fordons tillverkningsnummer är felaktigt i ett fordonsspecifikt beskattningsbeslut. Också ett skrivfel i ett förhandsavgörande kan rättas med stöd av bestämmelserna i förvaltningslagen.

Om det inte finns uttryckliga bestämmelser i skattelagstiftningen om rättelse av fel i ett särskilt beslut som fattats på myndighetsinitiativ, ska 50–53 § i förvaltningslagen tillämpas på rättelse av sak- eller skrivfel i det särskilda beslutet. Sådana särskilda beslut är till exempel ändringsskattekort, beslut om registrering i Skatteförvaltningens register och beslut enligt skatteuppbördslagen.

Skattelagstiftningen innehåller dock bestämmelser om rättelse av vissa återbetalningsbeslut på myndighetsinitiativ (till exempel 11 § 2 mom. i källskattelagen, FörskUL 22 § 4 mom., 6 § i lagen om beskattning av anställda vid Nordiska investeringsbanken, Nordiska utvecklingsfonden och Nordiska miljöfinansieringsbolaget (562/1976)). På rättelse av särskilda beslut som fattats på myndighetsinitiativ tillämpas inte förvaltningslagen, utan då tillämpas bestämmelser i skattelagstiftningen. Skatteförvaltningens särskilda beslut räknas upp i Skatteförvaltningens anvisning Sökande av ändring i Skatteförvaltningens beslut.

Skatteförvaltningen behandlar ett rättelseärende som gäller sak- eller skrivfel på eget initiativ eller på en parts yrkande (FL 52 § 1 mom.). Skatteförvaltningen ska ta initiativet eller parten framställa yrkandet på rättelse av ett fel inom fem år från det att beslutet fattades. Rättelser av sak- eller skrivfel ska registreras i Skatteförvaltningens informationssystem enligt 52 § 3 mom. i förvaltningslagen.

Exempel 3: En skattskyldig har på grund av ett räknefel påförts för mycket mervärdesskatt för skatteperioden 12/2018. Beslutet om att påföra skatt fattades i januari 2020. Räknefelet i beslutet upptäcktes först 2022, då den skattskyldiges tidsfrist för ändringssökande redan hade löpt ut och beslutet inte längre kunde rättas till den skattskyldiges fördel på myndighetsinitiativ med stöd av EgenBeskL 41 §. Räknefelet i beslutet rättas till den skattskyldiges fördel med stöd av FL 51 och 52 §.

Exempel 4: Överlåtelsevinsten från affärsaktier har beräknats utifrån försäljningspriset minskat med den presumtiva anskaffningsutgiften 20 procent. Den skattskyldige har framställt en omprövningsbegäran om skatten på överlåtelsevinsten för skatteåret 2018, där hen yrkar på att avdraget i stället för den presumtiva anskaffningsutgiften ska beräknas utifrån den faktiska anskaffningsutgiften för aktierna. Den skattskyldige inledde sin omprövningsbegäran 28.12.2021, med andra ord tre dagar före utgången av tiden för ändringssökande. Skatteförvaltningen godkände omprövningsbegäran i februari 2022, men på grund av ett registreringsfel ändrade inte beloppet av överlåtelsevinst. Registreringsfelet i beslutet kan inte längre rättas med stöd av BFL 55 §, eftersom treårsfristen för rättelse av beskattningen redan har löpt ut. Skatteförvaltningen rättar registreringsfelet med stöd av FL 51 och 52 §.

Om skattelagstiftningen inte kan tillämpas på rättelse av sak- eller skrivfel i beskattningen, kan myndigheten vid avgörande av omprövningsbegäran utan särskilt yrkande också fatta beslut om rättelse av fel på det sätt som föreskrivs i 50–53 § i förvaltningslagen (FL 49 g § 2 mom.).

Ett beslut genom vilket en myndighet har avslagit ett yrkande på rättelse av fel får inte överklagas genom besvär (FL 53 § 3 mom.).

9 Förvaltningsklagan

Förvaltningsklagan kan anföras över att en enhet eller tjänsteman vid Skatteförvaltningen har förfarit lagstridigt eller underlåtit att fullgöra sin skyldighet (FL 53 a § 1 mom.). Med förvaltningsklagan avses en anmälan riktad till en högre myndighet eller en angivelse om en felaktig tjänsteåtgärd eller en försummelse som gäller en myndighets verksamhet. Förvaltningsklagan kan anföras till den övervakande myndigheten, det vill säga Skatteförvaltningen, eller till allmänna rättskipningsorgan, det vill säga justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman.

Klagan är inte ett rättsmedel genom vilket ändring kan sökas i ett beskattningsbeslut. Genom beslut som meddelas med anledning av klagan kan Skatteförvaltningen inte ändra eller upphäva beskattningsbeslut eller andra åtgärder, utan klagan anförs i syfte att i efterhand undersöka förfarandets riktighet.

Förvaltningsklagan ska i regel anföras skriftligt, men med samtycke av den övervakande myndigheten får klagan också anföras muntligt (FL 53 a § 2 mom.). Den som anför klagan ska uppge på vilka grunder denne anser att förfarandet varit felaktigt och så långt möjligt lämna uppgift om tidpunkten för det förfarande eller den underlåtenhet som kritiken gäller.

I 33 § i lagen om Skatteförvaltningen föreskrivs om behandling och avgörande av förvaltningsklagan. Förvaltningsklagan avgörs av generaldirektören eller på basis av arbetsordningen av chefen för den enhet där den tjänsteman som är föremål för klagan arbetar. I vissa fall avgörs klagan av finansministeriet.

Efter inhämtandet av utredningar delger Skatteförvaltningen klaganden sitt avgörande i ärendet (FL 53 b § 4 mom.). I avgörandet kan föremålet för förvaltningsklagan ges en anmärkning om ett eventuellt felaktigt förfarande och vid behov kan administrativ handledning ges i ärendet (FL 53 c §).
En förvaltningsklagan i ett ärende som är äldre än två år prövas inte om det inte finns ett särskilt skäl för det (FL 53 b § 3 mom.). Ett avgörande i en förvaltningsklagan får inte överklagas genom besvär (FL 53 d §).

På vero.fi finns ytterligare information om hur klagoskriften ska upprättas och lämnas till Skatteförvaltningen.

10 Delgivning av beslut och andra handlingar

10.1 Allmänt om delgivning av beslut och andra handlingar

Ett beslut som en myndighet har fattat ska av myndigheten delges en part och andra kända som har rätt att söka ändring (FL 54 § 1 mom.). Delgivning verkställs som vanlig eller bevislig delgivning eller offentlig delgivning (FL 55 § 1 mom.). Motsvarande delgivningssätt används också i beskattningen, men skattelagstiftningen innehåller bestämmelser som delvis avviker från förvaltningslagen.

I 5 § i förvaltningslagen föreskrivs om vanlig och bevislig elektronisk delgivning av förvaltningsbeslut och andra handlingar i enlighet med lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet. Skattelagstiftningen innehåller också specialbestämmelser om elektronisk delgivning av beslut och andra handlingar, vilka avviker från den allmänna förvaltningsrättsliga regleringen.

10.2 Delgivning till part

Beskattningsbeslut, beslut i begäran om omprövning och andra handlingar ska delges den skattskyldige (BFL 26 c § 1 mom., EgenBeskL 56 § 1 mom., SkUL 71 § 1 mom.). Enligt 54 § 1 mom. i förvaltningslagen ska ett beslut också delges andra kända som har rätt att söka ändring. I beskattningen får ändring sökas av den skattskyldige, den som ansvarar för skatten och andra vars skattebelopp beskattningen direkt kan påverka. Eftersom skattelagstiftningen särskilt föreskriver om delgivning av beslut och andra handlingar, delges de därför i allmänhet endast den skattskyldige till skillnad från vad som anges i förvaltningslagen.

I skattelagstiftningen föreskrivs även om delgivningsförfarande när den skattskyldige har en laglig företrädare eller en befullmäktigade. Om den skattskyldiges företrädare eller befullmäktigade har registrerats som ombud i Skatteförvaltningens kundregister, ska ärendet delges den skattskyldiges lagliga företrädare eller befullmäktigade i stället för den skattskyldige.

Den skattskyldige kan också befullmäktiga ett ombud att endast sköta ett enskilt skatteärende. Om den skattskyldige har befullmäktigat ett ombud att till exempel framställa en omprövningsbegäran eller ansöka om förhandsavgörande, skickas beslutet om omprövningsbegäran eller förhandsavgörandet till den processadress som anges i ansökan. Om någon processadress inte har angetts och det inte heller i övrigt framgår av handlingen att beslutet borde skickas till ombudet, skickas det till den skattskyldige.

Vid behov kan den skattskyldige innan beslutet skickas tillfrågas om hen vill att beslutet delges ombudet eller hen själv. Eftersom delgivningen enligt lag i första hand ska lämnas till den skattskyldige, är det inte nödvändigt att meddela ombudet om handlingar som delgetts huvudmannen enligt 56 § 3 mom. i förvaltningslagen.

Skattetagare och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt delges beslut på samma sätt som vid hörande så att Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt så att enheten ges tillfälle att ta del av beskattningshandlingarna, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i skattelagstiftningen (BFL 26 d §, EgenBeskL 57 §, BilSkL 45 § 2 mom.). Ytterligare information om delgivning av beslut till Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt finns i Skatteförvaltningens anvisning Bevakning av skattetagarnas rätt inom Skatteförvaltningen.

10.3 Vanlig delgivning

Den skattskyldige delges beskattningsbeslut, beslut i begäranden om omprövning och andra handlingar i första hand som vanlig elektronisk delgivning via MinSkatt (BFL 26 c § 4 mom., EgenBeskL 56 § 5 mom., FörskUL 6 a § 2 mom., SkUL 71 §). En fysisk person delges beslut eller handlingar endast elektroniskt via MinSkatt (elektronisk skattepost) om hen har ett konto på meddelandeförmedlingstjänsten Suomi.fi och kontot inte är stängt eller om hen har varit inloggad och använt MinSkatt 1.6.2026 eller senare. En fysisk person kan ha tagit i bruk elektronisk skattepost redan före 1.6.2026 om hen på eget initiativ har lämnat sina elektroniska kontaktuppgifter via MinSkatt till Skatteförvaltningen. Då får personen del av beslut och handlingar endast elektroniskt, även om hen inte har något konto i meddelandeförmedlingstjänsten Suomi.fi eller har varit inloggad i MinSkatt 1.6.2026 eller senare.

För varje fysisk person som har uppnått myndighetsåldern 18 år och inte förklarats omyndig öppnas ett konto på meddelandeförmedlingstjänsten Suomi.fi för att kunna sköta sina myndighetsärenden genom stark autentisering. Suomi.fi-meddelandena aktiveras när personen loggar in i en myndighetstjänst för första gången. Minderåriga och personer som har en intressebevakare eller en intressebevakningsfullmäktig kan dock välja ta i bruk Suomi.fi-meddelanden frivilligt.

Den elektroniska skatteposten aktiveras när en myndig fysisk person identifierar sig vid inloggningen i MinSkatt. Däremot aktiveras den elektroniska skatteposten inte för den person vars ärenden den inloggade personen sköter i MinSkatt. Om en minderårig eller en person som har intressebevakare eller intressebevakningsfullmäktig inte har tagit i bruk Suomi.fi-meddelanden, aktiveras den elektroniska skatteposten inte vid inloggningen i MinSkatt.

Beslut delges elektroniskt också samfund, samfällda förmåner, sammanslutningar och dödsbon som har FO-nummer, förutsatt att deras lagliga företrädare eller ombud har varit inloggad i MinSkatt 1.6.2026 eller senare eller om samfundet, den samfällda förmånen eller sammanslutningen redan tidigare gett Skatteförvaltningen sitt samtycke till elektronisk delgivning. Om dödsboet, samfundet, den samfällda förmånen och sammanslutningen använder sig av meddelandeförmedlingstjänsten Suomi.fi, börjar den elektroniska delgivningen av beslut eller andra handlingar genom Suomi.fi-meddelanden först vid ingången av 2027.

Den skattskyldige eller dennes ombud får ett meddelande om delgivning via Suomi.fi och/eller meddelandet skickas till den elektroniska adress som den skattskyldige eller ombudet har anmält till Skatteförvaltningen för detta ändamål. En fysisk person kan också få ett meddelande om skattepost också som ett textmeddelande, om hen har angett sitt telefonnummer i MinSkatt som kontaktinformation. Om den skattskyldige inte har kontaktinformation i Suomi.fi eller MinSkatt får hen inte något meddelande om delgivningen. Då ska hen på eget initiativ följa upp Suomi.fi för att upptäcka inkomna meddelanden eller MinSkatt för att hitta de handlingar som sparats där. En handling som delges är tillgänglig endast i MinSkatt.

En handling som delgetts via MinSkatt anses ha blivit delgiven den tredje dagen från det att handlingen har förts in i MinSkatt (BFL 26 c § 7 mom., EgenBeskL 56 § 8 mom.). Om det under denna tid har funnits ett tekniskt hinder för att komma in i Skatteförvaltningens elektroniska tjänster eller för att skicka uppgiften om delgivningen, anses handlingen ha blivit delgiven den tredje dagen från det att det tekniska hindret undanröjdes. En sådan situation kan till exempel uppstå om det förekommer tekniska störningar i elektroniska myndighetstjänster. I andra tekniska problemsituationer kan den skattskyldige lägga fram en utredning av att hen av tekniska skäl inte har haft möjlighet att ta emot e-postmeddelanden eller komma åt Skatteförvaltningens e-tjänst.

Beslut eller andra handlingar delges undantagsvis på papper per post om

inget konto har öppnats åt den skattskyldige i meddelandeförmedlingstjänsten Suomi.fi eller om kontot har stängts på den skattskyldiges begäran
den skattskyldige inte tidigare gett sitt samtycke till elektronisk delgivning och
den skattskyldige inte har varit inloggad i MinSkatt 1.6.2026 eller senare, eller om den skattskyldige har meddelat Skatteförvaltningen att hen inte använder MinSkatt och har inte heller varit inloggad i MinSkatt efter att 60 dagar förflutit från det att meddelandet har kommit in till Skatteförvaltningen.

Delgivning i skatteärenden blir elektronisk igen om den skattskyldige loggar in i MinSkatt efter att 60 dagar har förflutit från det att den skattskyldiges meddelande har kommit in till Skatteförvaltningen. Delgivningen i skatteärenden ändras till elektronisk också om den skattskyldige loggar in i någon annan myndighets än Skatteförvaltningens e-tjänst efter att 365 dagar har gått från det att kontot i meddelandeförmedlingstjänsten Suomi.fi har stängts på den skattskyldiges begäran. Den skattskyldige kan också själv välja att ta i bruk elektronisk delgivning igen inom den utsatta tiden.

Skatteförvaltningen kan på den skattskyldiges begäran alltid använda brev för delgivning i stället för elektronisk delgivning om personen till exempel på grund av en kronisk sjukdom inte kan ta emot elektroniska meddelanden. När delgivningen har ändrats varaktigt till papperspost, aktiveras den elektroniska skatteposten inte, även om den skattskyldige loggar in i MinSkatt. I dessa fall skickas skatteposten till den skattskyldige på papper per post, även om hen har tagit i bruk Suomi.fi-meddelanden.

Beslut och andra handlingar som gäller dödsbon skickas alltid på papper om dödsboet inte har FO-nummer. Också den skattskyldiges ombud som införts i Skatteförvaltningens register, vårdnadshavare till minderåriga barn, intressebevakare och intressebevakningsfullmäktige får beslut och handlingar som gäller den skattskyldig som hen företräder på papper per post. I dessa situationer skickas skatteposten på papper även om både fullmaktshavaren och fullmaktsgivaren har tagit i bruk Suomi.fi-meddelanden.

Handlingar som skickas per post kan delges som vanlig delgivning enligt 59 § i förvaltningslagen utan mottagningsbevis (BFL 26 c § 3 mom., EgenBeskL 56 § 3 mom.). Enligt förvaltningslagen sker vanlig delgivning per post genom brev till mottagaren. Mottagaren anses då ha fått del av ärendet den sjunde dagen efter det att brevet avsändes, om inte något annat visas. Den skattskyldige kan få information om beslut eller handlingar senare än på den sjunde dagen efter det att brevet skickades, till exempel när den skattskyldige varit på resa eller av andra skäl inte kunnat nås per post. När den skattskyldige åberopar den faktiska tidpunkten för delfåendet ska hen lägga fram tillförlitliga bevis för det.

Den faktiska tidpunkten för delfående av ett beslut kan ha betydelse vid fastställandet av tiden för ändringssökande. Närmare information om tidsfrister för ändringssökande på basis av delfående av beslut finns i Skatteförvaltningens anvisning Sökande av ändring i Skatteförvaltningens beslut.

Exempel 5: Skatteförvaltningen har rättat beskattningen för skatteåret 2022 till den skattskyldiges nackdel. Rättelsebeslutet postades till den skattskyldige på papper 15.12.2025. Den allmänna treårsfristen för sökande av ändring för skatteåret 2022 går ut 31.12.2025. Den skattskyldige har dock rätt att lämna in begäran om omprövning inom 60 dagar räknat från den dag då den skattskyldige fick del av beslutet. I allmänhet anses att den skattskyldige har fått del av ett beslut på den sjunde dagen efter det att brevet avsänts, det vill säga 22.12.2025. Det betyder att tiden för ändringssökande skulle gå ut 60 dagar efter delgivningen av beslutet, det vill säga 20.2.2026. I sin omprövningsbegäran har den skattskyldige dock lämnat en tillförlitlig utredning enligt vilken hon rest utomlands 10.12.2025 och återvänt först 29.12.2025. På basis av utredningen anses att den skattskyldige har fått del av rättelsebeslutet 29.12.2025, vilket innebär att tiden för ändringssökande går ut 27.2.2026.

Handlingar är tillgängliga på den skattskyldiges konto i MinSkatt, även om den skattskyldige har fått del av handlingarna per post. Trots att den skattskyldige i dessa situationer kan se handlingarna i MinSkatt innan brevet anländer per post, anses delgivningen av beslutet ändå ha skett på den sjunde dagen efter att brevet skickades.

Även ett ombud kan ta del av handlingar på den skattskyldiges konto i MinSkatt om den skattskyldige har gett ombudet Suomi.fi-fullmakt för att sköta skatteärenden elektroniskt. Huruvida ombudet har gett sitt samtycke till elektronisk kommunikation i sina egna skatteärenden har ingen inverkan på den elektroniska fullmakt som ges av den skattskyldige.

Delgivningstidpunkten (3 eller 7 dagar) bestäms utifrån om handlingen faktiskt har delgetts elektroniskt eller per post som brev till den skattskyldige eller ombudet.

Om sammandraget enligt lagen om skatteuppbörd och dess avvikande delgivning föreskrivs särskilt i 70 § och 71 § 3–5 mom. i lagen om skatteuppbörd. Tidsfristen för elektronisk delgivning av sammandraget är densamma som tillämpas på elektronisk delgivning av beskattningsbeslut och andra handlingar, det vill säga tre dagar. Den skattskyldige anses således ha fått del av sammandraget den tredje dagen från det att sammandraget fördes in i MinSkatt.

Skattelagstiftningens bestämmelser om delgivning tillämpas på delgivning av beslut och handlingar till mottagare som finns både i Finland och utomlands. Det som föreskrivs i 71 § 3 och 4 mom. i lagen om skatteuppbörd tillämpas däremot inte på delgivning av sammandrag till utländska skattskyldiga.

10.4 Bevislig delgivning

I undantagsfall kan en handling delges den skattskyldige bevisligen på sätt som avses i 60 § i förvaltningslagen. Bevisliga delgivningssätt är mottagningsbevis, överlämnande av en handling till mottagaren eller dennes företrädare, stämningsdelgivning och mellanhandsdelgivning. Om en handling skickas till ett samfund, en samfälld förmån eller en sammanslutning mot mottagningsbevis, skickas handlingen till den adress som samfundet, den samfällda förmånen eller sammanslutningen har angett (BFL 26 c § 2 mom.).

Om en handling skickas elektroniskt som bevislig delgivning tillämpas 18 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet. I skattelagstiftningen föreskrivs inte om elektronisk bevislig delgivning, och Skatteförvaltningen delger inte handlingar genom elektronisk bevislig delgivning.

10.5 Offentlig delgivning

I skattelagstiftningen ingår inte specialbestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid offentlig delgivning, varför förvaltningslagens bestämmelser om offentlig delgivning tillämpas också i beskattningsförfarandet. Skatteförvaltningen kan publicera offentliga delgivningar enligt egen prövning på webbplatsen vero.fi trots 16 § 3 mom. i offentlighetslagen.

Skatteförvaltningen meddelar på vero.fi som offentlig delgivning att Skatteförvaltningen har handlingar som inte kunnat delges skattskyldiga. Vid behov publiceras meddelandet även i en tidning. Handlingarna gäller den skattskyldiges beskattning och hänför sig till ett ärende, vars delfående är viktigt med tanke på kundens rättigheter och skyldigheter. Om det på vero.fi förekommer datastörningar som förhindrar publiceringen av ett meddelande, publiceras meddelandet om framläggning av en handling även i officiella tidningen. Av meddelandet ska det framgå vad saken gäller samt var och till vilken tidpunkt handlingen finns tillgänglig (FL 62 § 3 mom.).

I meddelandet ska dessutom nämnas den tidpunkt då meddelandet har publicerats på myndighetens webbplats, och anges att delfåendet av handlingen anses ha skett den sjunde dagen efter publiceringstidpunkten i fråga. Meddelandet lämnas kvar på myndighetens webbplats så länge det anses skäligt med hänsyn till ärendets art och omständigheterna kring det (RP 239/2018 rd, s. 21). Om meddelandet inte har kunnat publiceras på myndighetens webbplats, ska det i meddelandet anges att delfåendet har skett den sjunde dagen efter det att meddelandet publicerades i den officiella tidningen.

Handlingar som delges är tillgängliga hos Skatteförvaltningen och finns även i MinSkatt. Hur länge handlingarna ska hållas tillgängliga har inte reglerats särskilt.

Offentlig delgivning tillämpas när delgivning inte kan verkställas som vanlig eller bevislig delgivning till exempel på grund av att en part håller sig undan eller försöker undvika delgivning eller när en handling ska delges över trettio personer som är kända eller när personantalet är okänt (FL 55 §) eller om en delgivning som är avsedd för utlandet inte kan verkställas (FL 63 §). Vid offentlig delgivning hålls en handling en viss tid tillgänglig för mottagaren hos myndigheten (FL 62 § 1 mom.).

ledande skattesakkunnig Sami Varonen

ledande skattesakkunnig Raili Knuutinen

Sidan har senast uppdaterats 25.6.2026

Allmänna bestämmelser om beskattningsförfarande Detaljerad skatteanvisning

1 Inledning

2 Grunderna för god förvaltning

2.1 Allmänt

2.2 Rättsprinciperna inom förvaltningen

2.3 Övriga grunder för god förvaltning

3 Tidpunkten för att ett ärende inleds

3.1 Innehållet i handlingar

3.2 En handlings ankomstdag och tidpunkt för inledandet av ett ärende

3.3 Överföring av handlingar

3.4 Komplettering av handlingar

4 Behandling av ärendet

4.1 Behandling utan dröjsmål

4.2 Gemensam behandling av ärenden

4.3 Tolkning och översättning

4.4 Jäv

5 Utredning av ett ärende

5.1 Utredningsskyldighet och fördelning av utredningsskyldigheten

5.1.1 Utredningsskyldighet

5.1.2 Fördelning av utredningsskyldigheten

5.2 Hörande

5.2.1 Allmän skyldighet att höra parter

5.2.2 Särskild skyldighet att höra

5.2.3 Andra hörandesituationer

5.2.4 Meddelande om hörande

5.2.5 Hörande av skattetagare

5.2.6 Skyldighet att höra en part enligt förvaltningslagen

5.3 Utredning och handläggning av uppgifter

6 Avgörande av ärenden

6.1 Automatiserat avgörande av ärenden

6.2 Beslutets form och innehåll

6.3 Motivering av beslut

6.4 Anvisning för ändringssökande som fogas till beslut

7 Omprövningsförfarande

8 Rättelse av sakfel och skrivfel

9 Förvaltningsklagan

10 Delgivning av beslut och andra handlingar

10.1 Allmänt om delgivning av beslut och andra handlingar

10.2 Delgivning till part

10.3 Vanlig delgivning

10.4 Bevislig delgivning

10.5 Offentlig delgivning