Principer för verkställande av beskattningen

Opartiskhet vid beskattningen

I beskattningsförfarandet och i övriga åtgärder i anslutning till beskattningen skall skattetagarnas och skattskyldigas intressen tas opartiskt i beaktande (26.1 § BFL). Om den skattskyldige inte har märkt att han kan göra ett avdrag till vilket han konstateras vara berättigad, eller om han för beskattning har anmält sådan inkomst eller förmögenhet som inte är skattepliktig, skall beskattningen verkställas på det sättet att skada inte åsamkas den skattskyldige.

Skyldighet att utreda ärendet

Sedan den skattskyldige uppfyllt sin deklarationsplikt skall skattemyndigheten och den skattskyldige i mån av möjlighet ta del i utredning av ärendet. Då skall i främsta rummet den av parterna som har bättre förutsättningar, framlägga utredning i ärendet. Från den skattskyldige skall vid behov begäras eller annars anskaffas de kompletterande uppgifter och utredningar, som är nödvändiga för beskattningen.Till handlingarna bör då antecknas vad som begärts och varför. Om utredningen är otillräcklig och utredningen inte ens på uppmaning kompletteras, bör läget beskrivas i handlingarna. Myndigheten skall se till att ärendet utreds.

Verkställande av beskattningen

Beskattningen verkställs från och med skatteåret 2005 utgående från den skattskyldiges deklaration, uppgifter som med stöd av 3 kap. erhållits av utomstående som är skyldiga att lämna uppgifter och andra utredningar som erhållits i saken. (BFL 26.5 §, 1079/2005). När beskattningen verkställs skall skattemyndigheten pröva erhållna uppgifter och utredningar på det sätt som är motiverat med hänsyn till ärendets art och omfattning, lika bemötande av de skattskyldiga samt skattekontrollens behov (BFL 26.6 §, 1079/2005).

Skattemyndigheten kan enligt bestämmelsen olika saker på olika sätt och plocka vissa saker för närmare granskning och behandla övriga saker mera summariskt. Bestämmelsen gör maskinell undersökning av beskattningsuppgifterna möjlig, varvid man tillämpar färdigt bestämda enhetliga plockningsvillkor, vilka lyfter saker till närmare undersökning. Skatteberedaren undersöker ett utplockat fall och begär vid behov verifikat och tilläggsutredningar av ärendet i fråga samt avgör ärendet. Bestämmelsen utgör å andra sidan inte hinder för att skattemyndigheten kan med rätt beskattning som mål nogrannt kontrollera vilket beskattningsärende som helst. Utplockningsvillkoren är sekretessbelagda.

Förtroendeskydd

I 26. 2 § BFL ingår principen om s.k. förtroendeskydd. Förfaringsstadgandet tillämpas i beskattningens alla faser från förskottsuppbörden till efterbeskattningen.

I stadgandet definieras de omständigheter, under vilka en skattskyldig kan få förtroendeskydd och på vilket sätt skyddet meddelas.

Ur kundens synpunkt betyder principen om förtroendeskydd att skattemyndigheten inte kan, då uttryckligt stadgande saknas, ensidigt och retroaktivt ändra ett beskattningsbeslut som visat sig vara felaktigt så att det blir ofördelaktigare för kunden. Utgångspunkten är alltid att skattemyndigheten fungerar lagenligt, står fast vid sina beslut, iakttar konsekvent vedertagen tolkningslinje och ändrar den inte retroaktivt. Ur skattetagarens synpunkt betyder detta däremot att skattetagaren bär den ekonomiska "risken" av ett felaktigt beskattningsbeslut.

Då alla förutsättningar för tillämpningen som nämns i 26.2 § GBL uppfylls samtidigt, dvs. ärendet antingen lämnar rum för tolkning eller är oklart, den skattskyldige har handlat i god tro, den skattskyldige har handlat i enlighet med myndighetens praxis eller anvisningar, meddelas den skattskyldige förtroendeskydd och beskattningen (ordinarie beskattning, efterbeskattning, skatterättelse, osv.) skall verkställas till den skattskyldiges fördelom annat inte av särskilda skäl föranleds.

Å ena sidan betyder det för den skattskyldige förmånliga avgörandet att ärendet avgörs till den skattskyldiges fördel till den del som den skattskyldiges förtroende har skyddats i ärendet. Om det till exempel är fråga om en ändring som gör tolkningslinjen strängare, skall beskattningen verkställas enligt den gamla, dvs. lindrigare tolkningen.

Å andra sidan, då särskilda skäl, liksom likvärdig behandling av medborgarna, föreligger, kan ärendet avgöras till den skattskyldiges nackdel trots att förutsättningarna för beviljande av förtroendeskyddet uppfylls. Man kan då helt eller delvis låta bli att påföra eventuella associerade påföljder, om indrivningen skulle på grund av oklarheter eller tolkning vara oskälig. I stadgandet nämnda associerade påföljder är till skatten anslutna skattetillägg, dröjsmålsränta, dröjsmålsräntan motsvarande ränta, restavgift, förseningsränta, samfundsränta och ränta på kvarskatt. Också skatteförhöjning, som inte nämns separat i stadgandet, kan enligt gällande 32 § BFL utelämnas. Oskälighet som nämns i slutet av 26.2 § BFL innebär sådan oskälighet som beror på ärendets mångtydighet eller oklarhet. På oskälighet som beror på sociala omständigheter tillämpas 88 § BFL.

Även om man väntar att skattemyndighetens verksamhet är konsekvent i olika årliga avgörande som gäller likadana situationer, kan beskattning som tydligt verkställts i strid mot lagen inte få förtroendeskydd. Ett tydligt fel skall alltid korrigeras på samma sätt som hittills. Den skattskyldige kan meddelas förtroendeskydd endast om ärendet lämnar rum för tolkning eller är oklar. Det kan vara fråga om ett ärende som lämnar rum för tolkning då man måste värdera, huruvida den erhållna inkomsten utgör lön eller affärsinkomst. Oklara fall kan å sin sida vara värderingsfrågorna då man inte har exakt bevisning på egendomens värde. Då beskattningen verkställs på grund av tillämpning av 26.2 § BFL för ett icke slutfört skatteår på samma sätt som för tidigare år, förutsätter konsekvent förfarande, att den skattskyldige informeras om den felaktiga tolkningen som konstaterats i samband med verkställandet av kundens beskattning. Den skattskyldiges rätt att vädja till förtroendeskydd och till lindrigare behandling i beskattningen i anslutning till samma ärende upphör sedan den skattskyldige informerats om ändrad tolkning. Detta betyder, att beskattningen skall under påföljande skatteår verkställas enligt den rätta och samtidigt strängare tolkningen.

Den skattskyldiges goda tro är en förutsättning för förtroendeskydd. Då den skattskyldige handlar enligt bestämmelserna och skattemyndighetens anvisningar och lämnar inte till skattemyndigheten felaktig, oklar, bristfällig eller vilseledande uppgift om sakerna som utgör grunden för beskattningen, kan den skattskyldige anses ha handlat i god tro. Detta betyder i praktiken, att den skattskyldige måste i tillräcklig mån ha tagit reda på de bestämmelser och anvisningar som hjälper den skattskyldige att uppfylla de förpliktelser som ansluter sig till hans eller hennes beskattning. Ordalydelsen i BeskFL 26.2 § hänvisar till, att förtroendeskyddet endast gäller för den skattskyldige själv. I avgörandet HFD 2009:20 utsträckte förtroendeskyddet som arbetsgivaren hade fått i ett ärende om skattefrihet för ersättningar för resekostnader likväl till att i samma sak även gälla för arbetstagaren, och arbetstagaren skulle inte separat försäkra sig om rätt tolkning av ersättningsbestämmelserna.

Den praxis som myndigheten tillämpar består av beslut och förhandsavgöranden som givits i samband med beskattningen. Ibland kan till och med ett enda beslut utgöra ett tecken på myndighetens praxis. I sådana fall torde det oftast vara fråga om ett beslut som ansluter sig till den skattskyldiges egen beskattning.

HFD har i avgörandet 2010:13 ansett, att föreningen inte hade motiverade grunder att lita på, att den inte skulle behöva betala skatt för sina inkomster, om skattedeklaration inte begärs från den. Föreningens skatteärenden har då inte behandlats i Skatteförvaltningen.

Skattemyndigheten kan med stöd av 26 § 6 mom. i BFL om verkställande av beskattningen undersöka en del personers uppgifter mera summariskt medan andra uppgifter kan plockas ut för närmare kontrollering. Om förutsättningar för förtroendeskydd uppfylls i övrigt, kan den skattskyldige få förtroendeskydd oberoende av kontrollmetoden som skattemyndigheten tillämpar.

Skattemyndighetens anvisningar framgår ur deklarationsanvisningarna, kundmeddelanden och skattemeddelanden. Eftersom den skattskyldige måste kunna lita på att skattemyndighetens verksamhet är konsekvent, skall de lokala anvisningarna som Skatteförvaltningen ger överensstämma både med de riksomfattande anvisningarna och med förhandsavgöranden som ges från ämbetsverket. Detta skall också beaktas då man ger anvisningar muntligen (HFD 2003/21).

Då 26.2 § BFL tillämpas i beskattningen, skall ärendets motiveringar fogas till handlingarna som kommer till i samband med verkställandet av beskattningen. Ett separat beslut om meddelande av förtroendeskydd fattas i allmänhet inte. Avgörandet av frågan om förtroendeskydd framställs såsom en del av beskattningsbeslutet. Meddelande av förtroendeskydd och dess motiveringar framgår ur handlingar som förvaras i skattebyrån.

Man måste alltid vid behov kunna reda ut i ärendet varför och till vilka delar avgörandet har gjorts till den skattskyldiges fördel eller varför associerade påföljder inte uppburits. Det är därför också skäl att man i skattebyrån skriver en promemoria över meddelande av förtroendeskyddet. Man skall i promemorian komma fram med motiveringar till meddelande av förtroendeskydd. Motiveringarna skall framställas också då förtroendeskydd inte meddelats trots att kunden begärt detta. Motivering av avgörandet om meddelande av förtroendeskydd endast med ett uttryck i lagrummet som tillämpats räcker inte. Man skall i promemorian ta ställning till omständigheter som kommit fram i ärendet och som utgör grunden för meddelande eller utelämnande av förtroendeskyddet. I motiveringarna ska redogöras för de fakta som inverkar på ärendet och för lagrum som tillämpats samt det hur ärendet borde på basis av dessa avgöras (se HFD 2003/1065). Lagrummet skall också alltid nämnas i samband med beslut om förtroendeskydd.

Promemorian kan sändas kunden för kännedom då man med tanke på efterföljande skatteår underrättar om ändrad behandling i den beskattning på vilken 26.2 § BFL har tillämpats.

Se också anvisning om förtroendeskydd i beskattningsförfarande.

Gemensam behandling av ärenden

Enligt 25 § förvaltningslagen (434/2003) skall myndigheten, med undantag för de avvikelser som nämns i lagrummet, bereda ärendena gemensamt och avgöra dem på en gång, om beslutet som myndigheten ska fatta kan ha en betydande inverkan på avgörandet i ett annat ärende som samtidigt är anhängigt hos samma myndighet. I 26a § lagen om beskattningsförfarande (1067/2003) har stadgats om en lindrigare skyldighet att behandla ärenden gemensamt.

I skatteärenden finns det otaliga situationer, där ett ärende som samtidigt behandlas i samma myndighet kan inverka på avgörandet av ett annat ärende som behandlas i Skatteförvaltningen. Sådana situationer kan uppstå till exempel för två olika skattskyldiga, för bolaget och delägaren samt i ärenden som gäller samma skattskyldigs olika skatteslag. enligt 25 § förvaltningslagen behöver ärenden inte beredas gemensamt och behandlas samtidigt, om gemensam behandling inte medför menligt dröjsmål eller är onödig med hänsyn till ärendets art eller natur. Avvikelserna som stadgats i förvaltningslagen beträffande skyldigheten att behandla ärenden gemensamt är inte tillräckligt omfattande med tanke på situationer som ansluter sig till verkställande av beskattningen. I vissa fall kan ärenden inte behandlas gemensamt i beskattningen, eftersom arbetsarrangemang har förverkligats så, att t.ex. aktiebolagets och delägarens beskattning behandlas i Skatteförvaltningens olika enheter. Beskattningen av delägaren kan bli färdig vid en annan tidpunkt så att till exempel beskattningen av bolaget har redan slutförts medan delägarens beskattning ännu behandlas. Ärendenas stora antal sätter också sina egna begränsningar för möjligheten att behandla olika skattskyldigas ärenden samtidigt.

Enligt 26a § lagen om beskattningsförfarande skall ärenden beredas och avgöras gemensamt, om beslutet som ska fattas kan ha en betydande inverkan på avgörandet i ett annat ärende som samtidigt är anhängigt hos samma myndighet och om det med beaktande av antalet ärenden, arbetsarrangemangen och beskattningens slutförande är möjligt och gemensam behandling inte medför menligt dröjsmål. Stadgandet förutsätter avvikande från förvaltningslagen förutom menlig inverkan även konkret inverkan på ett ärende som samtidigt är anhängigt hos samma myndighet.

Beslutets innehåll

Av ett skriftligt beslut ska enligt 44 § förvaltningslagen framgå bl.a. alla de parter som beslutet gäller, motiveringen för beslutet och namn och kontaktuppgifter för den person av vilken en part vid behov kan begära ytterligare uppgifter om beslutet.

Beslutshandlingar som lämnas ut i samband med ordinarie beskattning uppfyller inte de förutsättningar som ställts i förvaltningslagen. Eftersom avsikten är, att beslutshandlingarna skulle också i fortsättningen lämnas ut med nuvarande innehåll, har 51 § lagen om beskattningsförfarande ändrats så, att beslutshandlingarna har uttömmande räknats upp i lagrummet. I debetsedeln antecknas förutom uppgifter som specificerar den skattskyldige även uppgifter om den skattskyldiges inkomster och tillgångar, skatter och avgifter, skatteåterbäring och kvarskatt.

Dessutom, när avvikelse görs från skattedeklarationen behöver motiveringen enligt 26 b § 2 mom. inte finnas i beskattningsbeslutet eller i dess bilaga, utan det räcker med att motiveringarna finns på samma sätt som tidigare tillgängliga hos Skatteförvaltningen.

Motivering av beslut

Ett beslut skall motiveras enligt 45 § förvaltningslagen. I motiveringen skall det anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet och vilka bestämmelser som har tillämpats. Motiveringen kan utelämnas med stöd av orsaker som räknas upp i 2 mom.

På grund av besskattningens massanatur passar bestämmelserna om motivering av beslut inte ihop med beskattningen. Av denna anledning harman i beskattningen givit bestämmelser som avviker från förvaltningslagen bestämmelser om motivering av beslut. Bestämmelserna om motivering i 26 § 5 mom. lagen om beskattningsförfarande har flyttats till ett eget lagrum 26 b §. Lagrummets innehåll har samtidigt specifiserats. Enigt 26b § 1 mom. lagen om beskattningsförfarande skall ett beslut motiveras, om avvikelse görs från den skattskyldiges skattedeklaration eller rättelseyrkande eller om beskattningen ändras till den skattskyldiges nackdel. Beskattningen ändras till den skattskyldiges nackdel i allmänhet då skatteombudets (från och med 1.5.2008 Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt) rättelseyrkande godkänns. Ett beslut ska motiveras också då antingen den skattskyldiges eller skatteombudets besvären förkastas i sin helhet eller delvis. Ett beslut ska dessutom motiveras, om myndigheten ändrar beskattningengenom en skatterättelse eller efterbeskattning som görs till den skattskyldiges nackdel

Ett beslut behöver enligt 26b § inte motiveras om motivering är uppenbart onödig. Motiveringen är uppenbart onödig, om man godkänner den skattskyldiges yrkande som inte innehåller ärenden eller uppskattningar som beror på tolkning. Då har inte heller skattetagarna intresse för ändringssökande. Också godkännande beslut bör likväl motiveras vid behov. Beslut som godkänner den skattskyldiges rättelseyrkande, vilka bör mitiveras, är t.ex. beslut som gäller uppskattningsfrågor eller materiella frågor som beror på tolkning. Motivering av dessa beslut är viktigt med tanke på skattetagarnas eventuella ändringssökande.

I 26b § lagen om beskattningsförfarande har stadgats om en lindrigare skyldighet att motivera beslut som gäller ordinarie beskattning. I beskattningshandlingarna ska antecknas det lagrum som ligger till grund för beslutet endast om man vid avvikelse från skattedeklarationen tillämpar beskattning enligt uppskattning (27 § BeskFL), kringgående av skatt (28 § BeskFL), förtäckt dividend (29 § BeskFL), outredd förmögenhetsökning (30 § BeskFL), internationell förtäckt vinstöverföring (31 § BeskFL) eller skatteförhöjning (32 § BeskFL). I motiveringar till andra beslut som gäller ordinarie beskattning behöver lagrummet inte antecknas. Enligt motiveringarna till regeringens proposition skulle man i andra fall än de som räknas upp i regeringens proposition anse det vara tillräckligt, att i handlingarna har skrivits en kort motivering om, varför beskattningen har verkställts på sätt som avviker från skattedeklarationen. Enligt motiveringarna till regeringens proposition är avsikten, att beslutshandlingarna kunde också i fortsättningen ges ut med samma innehåll som för tillfället.

Förfarandet i anslutning till rättelseyrkanden och ändring av beskattningen kan inte betraktas som massaförfarande i samma utsträckning som till exempel verkställandet av beskattningen. Beslut som gäller ändringsbeskattning skulle således i grund och botten uppfylla de krav som i förvaltningslagen ställts för motivering av beslut.

Förfrågningar och hörande av part

Enligt 34 § förvaltningslagen Innan ett ärende avgörs skall en part ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. Ärendet kan enligt lagrummet avgöras utan att en part hörs, bl.a.då yrkandet lämnas utan prövning eller omedelbart avslås såsom ogrundat, eller om hörandet av någon annan orsak är uppenbart onödigt. I förvaltningslagen har antagits ett vidsträckt begrepp om par. I motiveringar till lagen konstateras, att en part kan avse också en part till vilken beslutet inte uttryckligen hänför sig men vars rätt, förmån eller skyldighet ärendet kan gälla. Det i förvaltningslagen avsedda vidsträckta hörandet är problematiskt i beskattningen speciellt då man i beskattningen fattar ett stort antal beslut både inom förskottsuppbörden och i samband med beskattningens första grad. Eftersom hörande av part som förutsätts i förvaltningslagen inte kan på grund av tillgängliga resurser och utan betydande förändringar i förfarandet tillämpas till alla delar, har man i beskattningslagen bestämt separat om hörandet.

Väsentlig avvikkelse från skattedeklarationen

I 26.3 § BFL ingår ett allmänt stadgande om skyldighet om hörande av den skattskyldige. Om man vid beskattningens verkställande väsentligen avviker från den skattskyldiges deklaration, skall den skattskyldige reserveras tillfälle att bli hörd i ärendet. I motiveringar till regeringens proposition med förslag till ändringar i beskattningslagen på grund av förvaltningslagen konstateras, att stadgandet täcker uttömmande hörandet av skattskyldiga i fråga om ordinarie beskattning, skatterättelse och efterbeskattningar. I situationer som bestämmelsen avser hörs alltså endast den skattskyldige, inte till exempel de som eventuellt är berättigade att söka ändring med stöd av 62 § 1 mom. lagen om förvaltningsförfarande.Detta allmänna stadgande i 26.3 § BFL tillämpas alltid då det inte finns separata stadganden om hörandet. Om hörande av den skattskyldige har inte stadgats till exempel i samband med beskattning enligt uppskattning (27 § BFL) och förtäckt dividendutdelning (29 § BFL).

Det skall vanligen anses att det är frågan om en väsentlig avvikelse bl.a. då till inkomsten på basis av kontrollanmälan läggs löne- eller annan inkomst eller då dagpenningar eller övriga resekostnader avvikande från skattedeklarationen betraktas såsom skattepliktig inkomst. Samma gäller då värdet av bilförmånen används på basen av resorna mellan bostad och arbetsplats vid beräkningen av ett kilometervist värde eller då det avviks väsentligt från den skattskyldiges avdragsyrkande (se HFD 1980 II 600 och HFD 1989/4163).

Andra hörandesituationer

I 26.3 § BFL har dessutom uttryckligen stadgats om hörandeskyldighet, om skattemyndigheten ändrar beskattningen till den skattskyldiges nackdel genom skatterättelse (BFL 56 §) eller efterbeskattning (BFL 57 §). Den skattskyldige skall då alltid reserveras tillfälle att bli hörd i ärendet. Om hörandeskyldigheten har också stadgats i stadgandet om kringgående av skatt (BFL 28.2 §).

Påförande av skatteförhöjning förutsätter att till den skattskyldige har bevisligen sänts anmaning om att lämna in en skattedeklaration eller att korrigera en uppgift eller handling som den skattskyldige givit (se 32.1 § och 32.2 § BFL). Tillämpningen av paragrafen har utvidgats så att skatteförhöjning kan också påföras vid försummelse eller bristfällighet i fråga om annat meddelande än skattedeklaration, dess bilagor eller tilläggsuppgifter. Påförandet av skatteförhöjning förutsätter inte att anmaningen har bevisligen delgivits utan det räcker med att anmaningen har bevisligen sänts.

Åt den skattskyldige skall enligt 26.3 § BFL utsättas en rimlig tid för lämnandet av bemötande eller annan utredning. Tidsfristens rimlighet beror på ärendets art, men den borde i allmänhet vsara minst två veckor. Då bemötande eller annan utredning begärs från den skattskyldige, skall man i mån av möjlighet nämna de saker, om vilka utredning särskilt skall avges samt orsakerna därtill. förvaltningslagens 36 § om meddelande av hörande tillämpas så att den kompletterar den ovan nämnda bestämmelsen.

Hörande av skattetagaren

Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt (tid. skatteombid till och med 30.4.2008) hörs så att Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ges tillfälle att ta del av beskattningshandlingarna, om inte något annat bestäms på något annat ställe i skattelagstiftningen (238/2008). Om hörande av rättsbevakningsenheten stadgas i 26 d § i lagen om beskattningsförfarande.. Avsikten med stadgandet är att hålla det gällande förfarandet i kraft, i vilket förfarandet man kommit överens med rättsbevakningsenheten om de förfaringssätt som ska tillämpas då beslut ges rättsbevakningsenheten för kännedom. Målet är ett flexibelt förfarande som kan genomföras förnuftigt. Man kan då till exempel komma överens med rättsbevakningsenheten om, vilka fall enheten vill få till påseende innan beslut om dem fattas. Man bör också komma överens med rättsbevakningsenheten om sättet med vilket rättsbevakningsenheten reserveras tillfälle att bekanta sig med de önskade beskattningshandlingarna.

Hörande av Enheten för vevakning av skattetagarnas rätt har behandlats i anvisning Bevakning av skattetagarnas rätt inom skatteförvaltningen.

Hörande i samband med behandling av ett rättelseyrkande

Om hörande av part i samband med behandling av rättelseyrkanden finns det inga särskilda bestämmelser i lagstiftningen. På hörandet tillämpas därför förvaltningslagens bestämmelser om hörande och skattelagstiftningens bestämmelser om hörande av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och skattetagare. Utgångspunkten med hörande är att den skattskyldige skall såsom rättsbevakningsenhetens motpart höras i ett ärende som angår rättsbevakningsenhetens rättelseyrkande innan beslutet fattas, om hörandet till exempel på grund av att ärendet inte upptas till prövning eller annan orsak inte är uppenbart onödigt. Den skattskyldige skall likaså reserveras möjlighet att lämna genmäle på grund av rättsbevakningsenhetens eventuella bemötande till hans rättelseyrkande, om detta inte är uppenbart onödigt. På grund av den skattskyldiges rättelseyrkande eller på grund av den skattskyldiges genmäle reserveras motsvarigt rättsbevakningsenheten möjlighet att bli hörd. Se även anvisningen Bevakning av skattetagarnas rätt inom skatteförvaltningen.

Ansvarsanteckning

Personerna som är ansvariga för skatten skall antecknas på debetsedeln och i beskattningsuppgifterna. Har det inte gjorts någon ansvarsanteckning, skall Skatteförvaltningen reservera den ansvarige möjlighet att bli hörd innan det föreskrivs att han skall ansvara för den andra skattskyldiges skatt (52 § BFL och 40 § L om skattebörd).

Den skattskyldiges svar

Till beskattningshandlingarna skall bifogas avskrifter av breven som sänts till den skattskyldige och som angår hans beskattning, erhållna svar, tilläggsutredningar och andra handlingar som anses vara nödvändiga. Då den skattskyldige ger muntliga tilläggsutredningar i skattebyrån, antecknas uppgifterna i skattedeklarationen eller förfrågningsblanketten. Det skall i detta fall begäras att den skattskyldige med sin underteckning fastställer tilläggsuppgifterna, som han givit. Anskaffas tilläggsutredningarna från den skattskyldige per telefon, från hans arbetsgivare eller från annat håll, skall uppgifterna antecknas i handlingarna. Det skall samtidigt nämnas, från vem, när och hur uppgifterna har erhållits.

Jämförelseuppgifter

Om det finns sådana uppgifter i skattedeklarationen som kan vara betydelsefulla vid någon annan skattskyldigs beskattning, skall uppgifterna meddelas ifrågavarande skatteberedare. Bl.a. löner som skall betalas till en vikarie, förmedlingsprovisioner, till annat än en penninganstalt eller offentligrättsligt samfund erlagda räntor och motsvarande skulder samt understöd betalda på basen av en frivillig förbindelse eller annan förpliktelse är sådana här uppgifter som skall anmälas vidare. Det skall förfaras på motsvarande sätt, då beskattningen sker någon annanstans än i den enhet som verkställer beskattningen.

Om man vid fattande av ett beskattningsbeslut stöder sig på en jämförelseuppgift, skall det på basen av personbeteckning, yrke, boningsort och andra dylika saker utredas, om jämförelseuppgiften angår ifrågavarande person. Då jämförelse- eller kontrolluppgiften avviker sig från den skattskyldiges anmälan, skall det utredas, vad avvikelsen beror på. Den skattskyldige har t.ex. från sin lön kunnat avdra ett arvode som han betalat till en vikarie eller andra kostnader för inkomstens förvärvande eller anmäla årsskiftets lön som inkomst av ett felt år.

Delgivning av beslut och andra handlingar

Allmänt

Om delgivning av beslut och andra handlingar har stadgats i förvaltningslagens 9 kapitel och om förfarandet som ska tillämpas i samband med delgivning i 10 kapitel. Enligt 54 § förvaltningslagen skall myndigheten delge sitt beslut till part och andra som har rätt till att söka rättelse. En myndighet skall också bl.a. se till att hörandebrev som ska skickas till part delges. Delgivningssätten är enligt 55 § förvaltningslagen vanlig delgivning, bevislig delgivning och offentlig delgivning. På grund av beskattningens massaförfarande är delgivning som förutsätts i 56 och 57 § förvaltningslagen inte möjlig i beskattningen, av vilken anledning man har i 26c § lagen om beskattningsförfarande stadgat om delgivning avvikande från förvaltningslagen.

Delgivning av ett beskattningsbeslut och annan handling

Beskattningsbeslut, beslut med anledning av rättelseyrkande och andra handlingar skall enligt 26c § lagen om beskattningsförfarande delges den skattskyldige. Således delges beskattningsbeslut och andra handlingar i allmänhet endast den skattskyldige. enligt lagrummet sker delgivningen med den skattskyldiges lagliga företrädare eller befullmäktigade, om en företrädare eller befullmäktigad som sköter skatteärenden på den skattskyldiges vägnar har anmälts som ombud till skatteförvaltningens kundregister. Eftersom delgivning skall enligt lagrummet ske i första hand med den skattskyldige, är det i allmänhet inte nödigt att befullmäktigad informeras om delgivning som på sätt som stadgats i 56 § 3 mom. förvaltningslagen lämnats till huvudmannen. Stadgandet utgör likväl inte hinder för delgivning med befullmäktigad i de fall, där detta är möjligt, liksom till exempel i samband med delgivning av beslut om ändringsbeskattning eller beslut om förhandsbesked. I sådana situationer där den skattskyldige tydligt underrättar om att han vill att beslutet delges endast den befullmäktigade, kan beslutet i enlighet med kundens begäran delges endast den befullmäktigade.

Beslutets delgivning ttill skattetagare

Delgivning till Skattetagare och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt görs på samma sätt som hörandet så att Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ges tillfälle att ta del av beskattningshandlingarna, om inte något annat bestäms på något annat ställe i skattelagstiftningen (238/2008).

Jävighet

I fråga om jäv för Skatteförvaltningens tjänste- eller befattningsinnehavare tillämpas stadgandena i förvaltningslagen (434/2003). Om jävighet stadgas i lagens 27 § och om grunderna för jävighet i lagens 28 §, om avgörande av jävighet i lagens 29 § och o fortsatt behandling av ärendet i lagens 30 §. Om jävighet för skatterättelsenämndens ordförande och annan ledamot stadgas dessutom i 4a § lagen om skatteförvaltningen (504/98).

Skatteberedare som medverkade i skatteberedningen ansågs i avgörandet HFD 2004:82 vara jävig, då han beredde samma ärende för skatterättelsenämnden.