Ränteutgifter och avdragsordningen från kapitalinkomster

Avdragssystemet

Fysiska personers och dödsbons ränteutgifter avdras i allmänhet från kapitalinkomsterna. Om det inte finns kapitalinkomster eller om de inte räcker till för att göra avdraget, dras med vissa begränsningar från de skatter som skall erläggas för förvärvsinkomsterna av en andel som motsvarar inkomstskatteprocenten för kapitalinkomster, 30 %, av kapitalinkomstslagets underskott.

Avdragande av räntor från och med 2012

Inkomstskattelagens bestämmelser om avdragande av räntor har ändrats från början av 2012 genom lagen om ändring och temporär ändring av inkomstskattelagen (1515/2011). Ändringarna gäller närmast avdragande av räntor på bostadsskulder.

Fastigheter

Fastigheterna bildar inte en skild fastighetsförvärvskälla. Om avdragsrätten för räntor som hänför sig till förvärv eller bebyggande av andra fastigheter än de fastigheter som tillhör jordbruks- eller näringsinkomstkällor har inte stadgats skilt. Avdragbarheten av räntor som hänför sig till en fastighet avgörs av lånets användningsändamål. Låneräntorna är avdragsgilla då det är frågan om ett bostadslån eller ett lån för inkomstens förvärvande.

Beskattningssammanslutningar

En beskattningssammanslutning är inte en särskild skattskyldig. En beskattningssammanslutning kan inte dra av räntor från sitt resultat. Räntorna dras av från delägarnas kapitalinkomster (se senare i texten Räntor som hänför sig till en beskattningssammanslutning).

Begreppet ränta

Uträkning av ränta

Räntan uträknas på basis av ränteprocent, tid och lånekapital. I räntelagen (633/82) stadgas om den ränta som skall betalas på en penningskuld.

Rättspraxis

Som ränta har vid beskattningen även betraktats prestationer under annat namn. Härvid har storleken av dessa i allmänhet bestämts på grundval av de principer som följs vid uträkning av ränta. Rättspraxisen som uppkommit före år 1993 kan uttnyttjas vid tolkningen av begreppet ränta. Avdragbarheten av räntan bestäms däremot enligt nuvarande 58 § och 58a § ISkL.

Som räntor har betraktats provision som betalats för checkräkning med kredit (HFD 1970 II 532), växellimitprovision och ränta på checkräkning med kredit (HFD 1976/4459). Som ränta har även betraktats det belopp som för en handelsrörelses kreditivräkning betalats som kontoavgift (HFD 1973 II 571) och dröjsmålsränta vid försenad betalning av gäld (HFD 1973 II 570). Inkasserad straff- eller tilläggsränta är även att anse som ränta. Om uppskov beviljats med betalning av skatt, är den ränta som erlagts för uppskovstiden till sin natur en ränta.

Aravaersättning

En skattskyldig kan bli befriad från de överlåtelse- och nyttjandebegränsningar som ingår i aravastadgandena, om han återbetalar ett s.k. aravalån i dess helhet och ersätter den nytta han erhållit genom aravalånets låga ränta. Eftersom ersättningen inte motsvarar kännetecknena på en ränta, kan inte ersättningen dras av som ränta (HFD 1991/B 535, jfr. HFD 1989/2456).

Del av köpesumma

I enlighet med villkoren i ett köpebrev kan köparen betala ränta på de betalningsrater som förfallit före det datum köpebrevet undertecknats (t.ex. räntor under byggnadstiden). Dessa rater som erlagts under namn av ränta utgör inte ränta utan betraktas som en del av köpesumman (HFD 1976/403 och HFD 1990 B 548). På samma sätt anses som en del av köpesumman sådana räntor som hänför sig till tiden före undertecknandet av köpebrevet och vilka säljaren enligt köpevillkoren har blivit befriad från att erlägga (HFD 1988 B 560).

I rättspraxis har även en ränta som baserar sig på ett skadestånd, när säljaren hade förbundit sig att svara för den eventuella ekonomiska belastning en anhängig rättegång kunde ge upphov till, ansetts som en rättelsepost på köpesumman och inte som en ränta (HFD 1988 B 561). Ränta utgör däremot den ränta som erlagts på prestationer som förfallit efter det datum köpebrevet undertecknats (HFD 1973/II 570).

Ränta på avbetalningsköp

Enligt 1.3 § lagen om avbetalningsköp (91/88) avses inte med avbetalningspost sådan ränta som köparen skall erlägga särskilt. För att denna ränta vid beskattningen skall kunna anses som en ränta förutsätts att det i avbetalningsavtalet överenskommits om att räntan erläggs skilt från avbetalningspriset. En förutsättning är att räntan uträknats i enlighet med det kapital som vid varje enskild tidpunkt varit obetalt, enligt en överenskommen räntesats och för den faktiska betalningstiden (bl.a. HFD 1984 II 588).

Såsom ränta som köparen skall erlägga särskilt har i rättspraxis ansetts ränta som fakturerades så att det uppgjordes skilda fakturor för kapital-, ränte- och kostnadesposten (HFD 1977 II 643). Såsom ränta som köparen skall erlägga särskilt har även ansetts en på ovannämnda sätt uträknad ränta vilken enligt ett i avbetalningskontraktet intaget omnämnande i olika fall erlades på följande sätt: 1. De enskilda, minskande ränteposterna erlades var och en för sig i samband med en kapitalpost. 2. Räntan erlades i en eller flera poster före kapitalposterna. 3. De enskilda, minskande ränteposterna sammanräknades och summan delades i lika stora poster som uppbars för sig tillsammans med varje enskild avbetalningspost (HFD 1978 II 651). Även HFD:s utslag 1981/3217 följer det tredje alternativet. Ränta som inkluderats i de avbetalningsposter som enligt avbetalningskontraktet skall betalas, har däremot inte ansetts som ränta som erläggs särskilt utan som avbetalningspris (HFD 1968 II 633).

För att räntan på ett avbetalningsköp vid beskattningen skall kunna betraktas som ränta, förutsätts således att räntan enligt avbetalningskontraktet har uträknats för det kapital som vid varje enskild tidpunkt är obetalt, enligt en överenskommen räntesats och för den faktiska betalningstiden. Dessutom förutsätts att räntan för sig uppburits på ovannämnda sätt, antingen i skilda poster i samband med kapitalposterna eller genom att det uppgjorts en skild faktura över räntan. Att säljaren förbehållit sig äganderätten tills köpesumman blivit betald saknar betydelse. I samband med ränta som hänför sig till avbetalningsköp skall även stadgandena i 56 § beskattningslagen beaktas. Detta kan komma i fråga om den erlagda räntan, i synnerhet i de fall där avbetalningstillägg inte för sig har uppburits, inte kan anses vara skälig.

Skattetillägg, förseningsränta och ränta på kvarskatt

Skattetillägg och förseningsränta är inte avdragbara i inkomstbeskattningen (10 § L om skattetillägg och förseningsränta). Ränta på kvarskatt är inte heller avdragbar i inkomstbeskattningen (46 § BFL).

Skattekontots förseningsränta är inte avdragsgill i inkomstbeskattningen (L om skattekonto 32.3 §).

Accessoriska kostnader för lån

Accessoriska kostnader för lån ärtill exempel kreditreserveringsprovision och expeditionsavgift. Dessa utgifter betraktas inte som räntor. Deras avdragbarhet skall utredas i enlighet med de stadganden som gäller kostnader för inkomstens förvärvande (HFD 1989 B 523, HFD 1993/605 och HFD 1993/693).

Skuld för inkomstens förvärvande

Om skulden hänför sig till förvärvandet av en i 58.1 § 3 punkten ISkL avsedd skattepliktig inkomst (skuld för inkomstens förvärvande) är även de accessoriska kostnader som hänför sig till denna avdragbara.

En skuld som upptagits för anskaffning av en lägenhet som skall uthyras är skuld för förvärvande av inkomst.

Kompletteringskostnaderna av lånet är kostnader för förvärvande av antingen kapitalinkomst eller förvärvsinkomst, enligt till vad de hänför sig. Lyftningskostnaderna av ett lån, som betraktats såsom skuld för inkomstens förvärvande, ansågs vara en från förvärvsinkomst avdragbar kostnad för inkomstens förvärvande, då det hade förordnats att den skattskyldige skulle betala skadeersättning för brytningen av klausulen angående konkurrensförbud och han hade upptagit lånet för betalning av denna ersättning (CSN 1994/216).

Bostads- och studielån

De accessoriska kostnaderna för bostads- och studielån som avses i 58.1 § 1 och 2 punkter ISkL är inte till sin natur kostnader för inkomstens förvärvande och därför inte heller avdragbara i beskattningen.

S.k. andra lån

Om det är fråga om en s.k. annan skuld, t.ex. en skuld som tagits för anskaffning av en sommarbostad som är i eget bruk, är inte de accessoriska kostnaderna avdragbara i beskattningen.

I rättspraxis har ansetts att om skulden tagits för ett ändamål som är att betrakta som en levnadskostnad, kan inte lånets accessoriska kostnader dras av (HFD 1975 II 558). Ej heller har borgensprovision som erlagts på grund av borgen för en sådan skuld ansetts vara avdragbar (HFD 1972 II 564).

Förvärv av en företagsandel

I de fall som avses i 58.6 § inkomstskattelagen, dras de accessoriska kostnaderna för ett lån som en företagardelägare använt för att förvärva en företagsandel i ett öppet bolag eller ett kommanditbolag av delägarens kapitalinkomster eller förvärvsinkomster beroende på vart de hänför sig. Räntorna på skulden som ansluter sig till anskaffnings av en sammanslutningsandel dras i dessa situationer med stöd av specialstadgandet i 58.6 § ISkL av från inkomstandelen erhållen från sammanslutningen eller från det sammanlagda beloppet av dividend och gottgörelse för bolagsskatt.

Avtal om räntetak

Ersättning som betalas till banken för avtal om räntetak (s.k. cap - avtal) som skyddar för höjning av avdragbar ränta betraktades i avgörandet HFD 2007/2423 inte som ränta på skuld för inkomstens förvärvande. I fallet i fråga hade skyddet genomförts genom att köpa ränteoptioner. Ersättning som med stöd av avtal om räntetak på basis av förändringen av räntemarginalet för avdragbar ränta hade betalts till banken betraktades däremot i avgörandet CSN 2007/26 som avdragbar ränta i enlighet med 58.1 § ISL. I samband med arrangemanget betalades inte särskild ersättning till banken, utan på den av gäldenären utbetlada avdragbara räntan som var förbunden med euribor tillämpades en högre räntesats för den tid då avtalet om räntetak var i kraft.

Beloppet som har betalts på grund av ett ränteoptionsavtal som ingåtts för att skydda skulden för inkomstens förvärvande kan under vissa förutsättningar dras av från kapitalinkomsterna såsom utgift för inkomstens förvärvande HFD 2010:70).

I centalskattenämndens avgörande CSN 200/89 tillämpades på beloppet som betalts för avtal om räntetak som hade genomförts genom ränteoptioner tillämpades bestämmelserna om beskattning av överlåtelsevinster.

Vems är skulden, vem gör avdrag för räntorna

Huvudregel är räntorna på egen skuld

Den skattskyldige har, med de begränsningar som stadgas i lagen, rätt att från sina kapitalinkomster dra av räntorna på sina skulder (ISkL 58.1 §). Den skattskyldige kan enligt huvudregeln endast dra av räntorna på sina egna skulder. Undantag av huvudregeln utgörs av borgensmannens eller annan säkerhetsställares räntor, som stadgats som begränsat avdragbara i 58 a § ISkL (1170/98). Om borgesmannens räntor se närmare avsnittet Borgensskuld nedan.

Makars räntor

Ränteavdraget är inte ett familjevist avdrag. Vardera maken drar från sina kapitalinkomster av räntorna för sina skulder. Räntor kan inte överföras att dras av från den andra makens kapitalinkomster. Behandlingen av makars underskottsgottgörelse har dock familjeenliga drag.

Om makarna har en gemensam skuld för vilken de gemensamt bär ansvar, kan den make som har betalat räntorna för den gemensamma skulden i sin helhet dra av dessa räntor i sin beskattning. Om det inte står klart vem som varit betalaren eller om makarna framlagt skilda yrkanden, dras i brist på annan utredning hälften av räntorna av för vardera maken. Sambors, som i beskattningen skall behandlas som äkta makar (ISkL 7.3 §), räntor behandlas som räntor för äkta makar.

Räntorna på en skuld för andra personer än de som skall behandlas som makar

Räntor på skulder för andra personer än de som i beskattningen behandlas som äkta makar drar varje gäldenär själv av.

I rättspraxis har ansetts att den, som betalat räntorna på en gemensam skuld, i sin helhet kan dra av räntorna (HFD 1992/85). Om det inte står klart vem som betalat eller om yrkandena sinsemellan är stridiga, har i rättspraxis i brist på annan utredning dragits av hälften av räntorna för vardera sambon (HFD 1990/3153).

I fallet HFD 2008/352 ett fullvuxet barn fick dra av helt och hållet räntorna på lån som hade använts för anskaffning av stadigvarande bostad, även om hans far var den andra solidariskt ansvariga gäldenären i lånet. Bostaden hade köpts enbart i barnets namn och barnet hade betalt amorteringarna och räntorna på lånet, för vilkas betalning han var ansvarig såsom solidarisk gäldenär. Det hade utretts, att fadern hade förbundit sig som gäldenär på bankens begäran av orsaker som kan likställas med att gå i borgen för lånet.

Avdraget av räntor från kapitalinkomsterna för personer som i beskattningen behandlas som äkta makar och för två andra personer som haft ett lån skiljer sig inte från varandra. Däremot gäller de familjeenliga stadgandena om underskottsgottgörelse endast personer som i beskattningen behandlas som äkta makar.

Räntor som hänför sig till en beskattningssammanslutning

Sammanslutningens delägare drar i sin egen beskattning, från sina kapitalinkomster, av de ränteutgifter som hänför sig till sammanslutningens resultat. Om de skattskyldiga gemensamt med lånemedel till exempel köpt en hyresfastighet som i beskattningen anses som en beskattningssammanslutning, kan delägarna dra av räntorna från sina egna kapitalinkomster.

Räntor som hänför sig till skog som besitts i egenskap av sammanslutning dras av från delägarens kapitalinkomster.

Resultatet av jordbruk för en delägare i en beskattningssammanslutning beräknas genom att från hans andel av jordbrukets nettoinkomster eller negativa inkomster dra av de ränteutgifter som hänför sig till sammanslutningens jordbruk (ISkL 15.3 §).

Ett dödsbos räntor

Om delägaren i ett oskiftat dödsbo betalar räntan på en skuld som varit i den avlidnes namn, får han inte dra av den i sin egen beskattning, eftersom det inte är fråga om ränta på en skuld som är hans egen. I rättspraxis har ansetts att en skattskyldig, trots att han varit den enda arvingen, inte kan dra av räntor på den avlidnes skuld som han betalat innan bouppteckningen gjorts (HFD 1985 II 589).

Den efterlevande får dock dra av räntorna på en sådan skuld i dödsboets namn som hänför sig till en lägenhet som ägs av dödsboet och används av den efterlevande som stadigvarande bostad (HFD 1984 II 596).

Om ett dödsbo har skiftats och en delägare har övertagit ansvaret för dödsboets skulder, kan han dra av den ränta han betalat för tiden efter arvsskiftet.

En borgensmans räntor

Enligt huvudregeln om avdragande av räntor på gäld (58 § ISkL) kan den skattskyldige dra av endast de räntor som betalts för egens skuld. 58a § inkomststskattelagen (1170/98) innehåller ett undantag till denna huvudregel. Stadgandet är ett specialstadgande och gäller endast för avdragande av borgensmannens och annan säkerhetsställares räntor och endast i situationer som närmare beskrivits i stadgandet. Enligt det har borgensmannen eller någon annan som ställt säkerhet rätt att dra av räntorna på en skuld som han betalt på basis av en förbindelse eller räntorna på en annan skuld som han tagit upp för att betala denna, vilka löpt sedan gäldenären konstaterades vara insolvent. Dessa räntor är dock avdragsgilla endast om den ursprungliga gäldenären hade haft rätt att dra av dem som räntor som hänför sig till näringsverksamhet eller jordbruk. Borgensmannen får således inte dra av de räntor, som hos den ursprungliga gäldenären hänförde sig till exempel till anskaffning av bostad eller sådan placeringsverksamhet, som inte kan betraktas som näringsverksamhet utan som sk. inkomstförvärvsverksamhet.

I tidigare rättspraxis har ansetts att en situation där en fader som som gått i proprieborgen för sin dotter i själva verket ansvarade för den betalningsoförmögna dotterns skuld. Han fick dra av de räntor han betalat (HFD 1970 II 540 jfr CSN 1984/858).

På samma sätt har det ansetts att en skattskyldig som tillsammans med sin familj ägt aktiemajoriteten i ett bolag som sedermera försatts i konkurs och fått sin näring av detta, som räntor vid förvärvsverksamhet kan dra av de räntor han som borgensman betalat på bolagets skulder (HFD 1985 II 576). Då tidigare rättspraxis tillämpas, skall man dessutom ta reda på, att lånet har ett i 58 § eller 58 a § ISkL avsett användningsändamål.

Året för ränteavdraget Huvudregel är betalningsåret

Avdraget för ränteutgifterna skall göras under det år betalningen erlagts (ISkL 113 §).

Ränta läggs till skuldkapitalet

Räntan anses ha blivit erlagd även i de fall där räntan efter en uppgörelse mellan gäldenären och borgenären har lagts till skuldkapitalet (HFD 1991/4577).

Enligt 34 § lagen om studiestöd (65/1994) är villkoret för att statsborgen för ett studielån skall vara i kraft att kreditinstitutet under de terminer som berättigar till studiestöd till studielånet halvårsvis lägger med förutsättningar som nämns i lagen de räntor som har förfallit till betalning under studieåret. Räntorna är även i denna situation avdragbara till den del som de lagts till kapitalet under det år de betalats.

Skuldsanering

Enligt 25 § L om skuldsanering för privatpersoner (57/1993) kan i ett av domstol fastställt saneringsprogram bestämmas att gäldenärens betalningar först skall betraktas som amortering av skuldkapitalet och därefter som amortering av kreditkostnaderna.

Vid denna sanering läggs inte låneräntan till skuldkapitalet. Den skattskyldige kan på grund av detta inte i sin beskattning dra av räntan på det skuldkapital som vid varje enskild tidpunkt varit obetalt. Eftersom räntan erläggs först efter att hela skuldkapitalet har erlagts, kan räntan dras av i beskattningen vartefter den erläggs.

Räntor som erlagts i förskott

Räntor som erlagts före den tid för vilken de uträknats kan dras av endast till den del de hänför sig till skatteåret och det följande året (ISkL 58.2 §) T.ex. förskottsbetalning av räntan på en växelkredit som hänför sig till två skatteår samt räntan på ett annuitetslån är räntor som omfattas av avdragsrätten. De räntor som betraktats som icke avdragbara kan inte heller dras av de följande skatteåren till vilka resten av räntorna hänför sig. I 58.2 § ISkL är det fråga om ett stadgande om avdragsrätt för räntor och inte om periodisering av dessa.

Utredning över betalning

Banker och andra kreditgivare är skyldiga att till Skatteförvaltningen anmäla uppgifterna om lån som har beviljats fysiska personer samt om räntor som betalts på dessa lån (BeskFL 16.5 §). Uppgifterna anmäls med årsamnälan. Därför behöver den skattskyldige inte i allmänhet uppvisa verifikat över räntebetalningen. Det kan hända att verifikatet måste uppvisas till exempel då långivaren är en annan fysisk person.

Då förklaring om betalning av räntor begärs, kan såsom utredning betraktas ett kvitto över att räntan erlagts eller en till riktigheten bestyrkt avskrift av detta eller någon annan tillförlitlig utredning över att räntan erlagts

Såsom tillräcklig utredning kan även anses av en bank erhållen, med dator framställd utredning över att räntan erlagts, även om denna saknar underskrift eller stämpel. Även ett kvitto som fåtts av en betalningsautomat samt ett av banken utfärdat kontoutdrag där betalare, betalningsmottagare, betalningstid och erlagt räntebelopp framgår, kan anses som en tillräcklig utredning över att räntan erlagts.

Som grund för ett avdrag som görs i beskattningen kan också godkännas ett verifikat eller ett kontoudrag som kunden utmatat från bankprogrammet på Internet till exempel då bankens kund har helt övergått till pappersfri verifikat/kontoudragstjänst. Ett själv utmatat verifikat kan godkännas i beskattningen om det inte finns särskilda skäl att misstänka betalningens uppriktighet eller verifikatets tillförlitlighet. Kunden skall vara färdig att vid behov uppvisa bankens ursprungliga kontoutdrag eller verifikat över betalningen.

Verifikat ska sparas i sex års tid räknat från början av det år som följer efter det att beskattningen slutförts. Förvaringsskyldigheten gäller dock inte verifikationer över uppgifter som skattemyndigheten har antecknat i den förhandsifyllda skattedeklarationen. Förvaringsskyldigheten gäller inte heller de verifikationer som har tillställts skattemyndigheten. (BeskFL 11 a § , 1079/2005).

Hänförandet av skulder

Utredning över vart en skuld hänför sig

Räntor behandlas olika beroende på för vilket ändamål lånet tagits. Den skattskyldige skall utreda för vilket ändamål skulden använts. Såsom tillräcklig utredning anses i allmänhet den utredning över användningsändamålet som den skattskyldige själv ger.

Förändring av användningsändamål

Om skuldens användningsändamål ändras, skall den skattskyldige ge en utredning över skuldens nya användningsändamål. Användningsändamålet kan ändras till exempel så att förmögenhetsföremål som ursprungligen anskaffats för ett visst ändamål övergår till annat användningsändamål. Situationen är sådan till exempel då man börjar varaktigt hyra ut en sommarstuga som man med lånade medel förvärvat för eget bruk. Konsumtionskrediten ändras då till en skuld för inkomstens förvärvande.

Användningsändamålet för ett lån kan även ändras så att ett förmögenhetsföremål, vars anskaffning ursprungligen finansierats med lånemedel, säljs och försäljningspriset inte används för återbetalning av lånet. Det kan vara frågan om en sådan situation till exempel då den skattskyldige har för uthyrning med lånemedel skaffat en enrummare och lägenheten säljs. Lånet betalas inte bort utan de pengar försäljningen avkastat används för anskaffning av en segelbåt. Lånet har då förändrats från en skuld för inkomstens förvärvande till en konsumtionskredit.

Lånekapital som gått förlorat

Högsta förvaltningsdomsolen har i utslaget HFD 1979 II 590 ansett att skulderna som hänförde sig till en rörelse som gått i konkurs hänförde sig till förvärvsverksamhet. I motiveringen för utslaget konstateras att skuldkapitalet hade gått slutgiltigt förlorat vid näringsverksamheten och att det inte kunde anses ha blivit överfört ifrågavarande enskilde skattskyldiges övriga verksamhet till godo. Från och med skatteåret 1993 existerar inte längre begreppet näringsverksamhet. Skulder som tidigare betraktats som näringsverksamhetens skulder är från början av skatteåret 1993 skulder för inkomstens förvärvande.

Centralskattenämnden har i beslutet CSN 1993/92 ansett att en skattskyldig, som varit den enda ansvariga bolagsmannen i ett kommanditbolag som idkat näringsverksamhet och som sedemera gått i konkurs, som räntor för inkomstens förvärvande från sin kapitalinkomst fick efter upplösningen av bolaget dra av räntorna på de till bolagets näringsverksamhet hänförande lån för vilka ansvaret förblivit hos honom. Kommanditbolagets skuldkapital, för vilket ansvaret förblev hos bolagsmannen när bolaget upplöstes, var inte en avdragbar utgift i bolagsmannens beskattning (HFD 1993/3345, se också HFD 2000/112).

Centralskattenämnden har i beslutet CSN 1993/310 ansett att en skattskyldig som råkat i en s.k. dubbel bostadsfälla, även efter att han sålt bostäderna, från sin kapitalinkomst som räntor på bostadslån kunde dra av räntorna på de lån som tagits för att förvärva bostäderna. Som bostadsskuld betraktades också den skuld som den skattskyldige varit tvungen att ta för att betala de skulder som tagits för att förvärva dessa bostäder. I motiveringen för beslutet konstaterades att användningsändamålet för de ovannämnda skulderna inte ändrats utan var det ursprungliga.

En skuld som kvarstår efter att en bostad sålts utgör en bostadsskuld endast till den del som skuldens användningsändamål inte har förändrats.

Första bostad

Som lån som hänför sig till första bostad betraktas inte skuld som blir kvar då första bostad säljs och man skaffar en ny bostad i stället. Skulden hänför sig då till den nya bostaden och utgör vanlig bostadsskuld (se Underskottsgottgörelse).

Säkerheter för lån

Säkerhetens art avgör inte lånets användningsändamål. Säkerheten för ett lån kan t.ex. vara en inteckning i den skattskyldiges egnahemsfastighet som han använder som sin stadigvarande bostad. En inteckning i en fastighet som används som egen bostad gör inte lånet till ett bostadslån (HFD 1994/1133 och HFD 1999/2035).

Lån för betalning av ränta eller kapital

Om en skattskyldig t.ex. på grund av ekonomiska svårigheter blir tvungen att ta ett nytt lån för att betala ett tidigare låns kapital eller räntor, kan man regelmässigt anse att det nya lånet har samma användningsändamål som det tidigare lånet, vars kapital eller räntor det nya lånet skall användas till att betala (CNS 1993/310).

Kombinerade lån

Ett lån kan ha flera användningsändamål. Amorteringar och betalda räntor hänför sig till hela lånet. Avdragandet av räntorna bestäms i förhållandet till användningsändamålet.

Skattskyldig kan byta sitt kombinerade lån till flera lån så, att de har skiljts åt från varandra till exempel enligt användningsändamålet. Till exempel en kombinerad bostads- och billån kan indelas i två olika lån, av vilka den ena är bostadslån och den andra billån. Lån som tagits så här behandlas enligt sina användningsändamål. Splittring av lån ska likväl genomföras så, att man i samband med indelning av skuldkapitalet på det ursprungliga lånet iakttar de propositioner som motsvarar användningsändamål för det ursprungliga lånet.

Avdragsordningen för avdrag från kapitalinkomster

Från kapitalinkomsten dras först de naturliga avdragen av varvid nettokapitalinkomsten erhålles. Med naturliga avdrag jämställs även den andel en delägare har i en beskattningssammanslutnings nettoförlust av sammanslutningens övriga verksamhet. När man från nettokapitalinkomsten drar av skatteårets förluster och räntor från en närings- och jordbruksförvärvskälla, elller skatteårets förluster av beskattningssammanslutnngens jordbruk, och förlusten samt avgifterna för en pensionsförsäkring och avtal om långsiktigt sparande (ISkL 60.3 §), får man skatteårets kapitalinkomst (ISkL 30.2 §).

De i 59 § ISkL avsedda förlusterna för skatteåret dras före räntorna av från kapitalinkomsten. Räntorna dras av så att först dras räntor för bostads- och studieskulder samt på skulder för inkomstens förvärvande. I fråga om avdragsordning är de inbördes i samma ställning. Därefter avdras räntorna på lån som tagits för förvärv av en s.k. första bostad (ISkL 58.5 §).

Den beskattningsbara kapitalinkomsten fås genom att från skatteårets kapitalinkomst dra av sådana för tidigare år fastställda förluster som hänför sig till kapitalinkomstslaget (ISkL 30.2 §).

Läs: Avdrag av räntor från kapitalinkomsterna 

Läs om avdrag av räntor från kapitalinkomsterna