CSN:2023/51

Sökanden hade gjort en investering i Fonden. Fonden var en japansk avtalsbaserad placeringsfond i trustform. Andelarna i Fonden var offentligt noterade på Tokyobörsen. I Japan var Fonden befriad från inkomstskatt. Medel som hade samlats in från allmänheten investerade Fonden till förmån för allmänheten i aktier i medelstora och stora japanska diversifierade företag, samtidigt som den följde ett visst aktieindex. Fonden övervakades av den japanska finansinspektionen, Securities and Exchange Surveillance Commission (SESC). Fonden förvaltades av ett förvaltningsbolag som även ansvarade för Fondens placeringsbeslut. Fondens tillgångar förvarades av en intressebevakande bank.

Den avgörande frågan var om Fonden skulle betraktas som ett bassamfund för sökanden.

I ansökan antogs det att sökanden hade rätt att få minst 25 procent av Fondens vinst eller avkastning på tillgångar vid utgången av Fondens räkenskapsperioder som löper ut under sökandens skatteår 2023 och 2024. För dessa räkenskapsperioder uppfylldes då förutsättningen om bestämmande inflytande i 2 § 1 mom. 1 punkten lagen om beskattning av delägare i utländska bassamfund (BSL). När det gäller 2 punkten i samma moment var det med tanke på jämförelsen av beskattningsnivån i praktiken först nödvändigt att avgöra om Fonden i enlighet med 20 a § i inkomstskattelagen (ISkL) var jämförbar med en inhemsk skattefri placeringsfond eller specialplaceringsfond.

Centralskattenämnden ansåg att Fonden utifrån den utredning som lämnats i ansökningshandlingarna i väsentliga delar till sin verksamhet och sitt syfte kunde anses motsvara en sådan inhemsk placeringsfond som avses i 1 kap. 2 § 1 mom. 2 punkten i lagen om placeringsfonder på det sätt som avses i ISkL 20 a § 1 mom. Fonden ansågs även uppfylla kravet på öppenhet enligt ISkL 20 a § 1 mom. Fonden var en avtalsbaserad fond trots att den även var i trustform. Dessutom uppfyllde Fonden förutsättningarna för fonder som är registrerade utanför EES enligt ISkL 20 a § 5 mom., eftersom Japan var infört på Skatteförvaltningens så kallade vita lista för informationsutbyte och Fondens verksamhet reglerades av Japanese Act on Investment Trusts and Investment Corporations, som utifrån en utredning var allmänt tillämpligt på japanska placeringsfonder.

Trots att de övriga förutsättningarna för skattefrihet sålunda uppfylldes, hade Fonden enligt ansökningshandlingarna inte nödvändigtvis 30 andelsägare vilket förutsätts i ISkL 20 a § 1 mom.

Centralskattenämnden konstaterade att kravet på antalet andelsägare hade motiverats i förarbetena i syfte att säkerställa att skattefriheten skulle vara begränsad till en tillräckligt omfattande verklig saminvestering. Centralskattenämnden ansåg att antalet andelsägare var en objektiv omständighet och att kravet på minimiantalet andelsägare syftade till just det eftersträvade ändamålet. Kravet var inte av sådan art att endast inhemska fonder skulle kunna uppfylla det eller att kravet på ett allmänt plan skulle vara omöjligt att uppfyllas av utländska fonder som till sina funktionella drag liknade placeringsfonder. I ansökan hade det inte heller tagits upp några omständigheter som gjorde det omöjligt för Fonden att uppfylla kravet på 30 andelsägare, till exempel på grund av den japanska lagstiftningen. På ovannämnda grunder ansåg centralskattenämnden att Fonden inte befann sig i en liknande situation som fonder som uppfyllde förutsättningen, om Fonden inte hade minst 30 andelsägare. Det faktum att Fonden nekades skattebefrielse på denna grund utgjorde således ingen förbjuden begränsning av den fria rörligheten för kapital.

Därefter gällde det även att bedöma om Fonden kunde befrias från tolkning av bassamfund på grundval av huruvida det så kallade substansundantaget enligt BSL 3 § 1 och 3 mom. och det så kallade branschundantaget enligt 2 mom. 3 punkten i samma paragraf uppfylldes.

Centralskattenämnden ansåg att de lagstadgade substanskraven, trots arten av Fondens verksamhet, även skulle tillämpas på det. Verksamhetens art måste beaktas vid bedömningen av vilken substans som var tillräcklig. Eftersom Fonden inte hade egna lokaler, inventarier och personal såsom det avses i BSL 3 § 3 mom., utan Fonden med undantag av tillgångarna hade lagt ut all sin verksamhet på entreprenad, ansåg centralskattenämnden ändå att substansundantaget inte kunde tillämpas på Fonden.

Med beaktande av ordalydelsen i BSL 3 § 2 mom. 3 punkten samt förarbetenas karaktärisering av serviceverksamhet som är jämförbar med industriell produktion och angivelser av vilka verksamheter inte skulle betraktas som sådan, ansåg centralskattenämnden att Fondens placeringsverksamhet inte utgjorde sådan befriad verksamhet som omfattades av branschundantag. Fonden uppfyllde således inte heller på denna grund kraven i BSL 3 §.

Därför ansågs Fonden vara sökandens bassamfund, om Fonden hade färre än 30 andelsägare vid utgången av de räkenskapsperioder som löpte ut mer än ett år efter att Fonden hade inlett sin verksamhet.

Förhandsavgörande för skatteåren 2023‒2024.

20 a § 1 mom., 5 mom. och 6 mom. i inkomstskattelagen
2 § och 3 § i lagen om beskattning av delägare i utländska bassamfund

Omröstning 7-1

(Ej lagakraftvunnet)

Överklagats