Högsta förvaltningsdomstolens årsboksbeslut i internprissättning 18.12.2018

Nyhet, 15.2.2019

HFD 2018:173

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) gav ett årsboksbeslut den 18.2.2018 som berörde internprissättning. Domstolen avgjorde i beslutet om det var möjligt att fastställa det marknadsmässiga priset på en transaktion i intressegemenskap på basis av de internprissättningsmetoder som bolagen i fallet hade använt och om man kunde betrakta bolagens skattedeklarationer som felaktiga i fråga om valet av metod för internprissättning.

I A-koncernens internprissättningsdokumentation hade marknadsmässigheten av de licensavgifter som moderbolaget A Ab uppburit av tillverkningsbolagen fastställts med användning av marknadsprismetoden. Marknadsmässigheten av de internpris som använts vid försäljningen av färdiga produkter hade fastställts med användning av återförsäljningsprismetoden.

Skatteförvaltningen, skatterättelsenämnden och förvaltningsdomstolen hade konstaterat att de avtal som varit föremål för jämförelse i fråga om licensavgifterna hade sådana skillnader avseende produkter, avtalsvillkor och marknadsområden att de var ojämförbara. Avseende försäljningen av färdiga produkter hade återförsäljningsprismetoden inte ansetts ge en tillräckligt tillförlitlig bild av jämförelsebolagens resultat, eftersom bara fyra av de bolag som hittats genom sökningen av jämförelseobjekt hade ansetts potentiellt jämförbara och av dessa hade bara ett bolag sålt likadana produkter som bolagen i A-koncernen.

Skatteförvaltningen, skatterättelsenämnden och förvaltningsdomstolen hade på basis av OECD:s riktlinjer för internprissättning från år 2010 ansett att den metod som bäst lämpade sig för fastställande av marknadsmässigheten på internpriserna mellan koncernbolagen var restvärdesmetoden som baserar sig på vinstfördelningsmetoden.

Enligt HFD handlade ärendet om huruvida A Ab och B Ab hade lämnat in felaktiga skattedeklarationer, då de fastställt marknadsmässigheten av internprissättningen på basis av den i OECD:s riktlinjer avsedda marknadsprismetoden respektive återförsäljningsprismetoden. Den första frågan i ärendet som skulle avgöras gällde huruvida bolagen förfarit rätt vid valet av metod för internprissättning. Valet av metod för internprissättning utgjorde den centrala utgångspunkten för bedömningen av huruvida bolagens skattedeklarationer var att betrakta som felaktiga och att det på så sätt fanns förutsättning till skatterättelse. HFD ansåg att det i detta avseende var motiverat att fästa särskild uppmärksamhet vid de riktlinjer för internprissättning av OECD som var publicerade när inkomstdeklarationsskyldigheten varit aktuell.

HFD fann att marknadsmässigheten i bolagens internprissättning hade kunnat fastställas med tillämpning av de metoder för internprissättning som bolagen använt sig av i sin interprissättningsdokumentation och att bolagens inkomstskattedeklarationer för de aktuella skatteåren inte var att betrakta som felaktiga i fråga om valet av metod för internprissättning.

Slutsatser av beslutet

HFD hänvisar i beslutets juridiska bedömning till tidigare rättspraxis (HFD  2013:33, HFD 2014:119 och HFD 2017:146) och konstaterar att OECD:s riktlinjer för internprissättning fungerar som en viktig tolkningskälla. Enligt Skatteförvaltningens tolkning var det centrala budskapet i HFD:s beslut det att när man valde internprissättningsmetod borde man ha använt som tolkningskälla de riktlinjer som var publicerade vid tidpunkten när inkomstskattedeklarationen senast skulle ha inlämnats. Avseende valet av internprissättningsmetod hade riktlinjerna för internprissättning från år 2010 fundamentalt ändrats jämfört med riktlinjerna från år 1995. Enligt ställningstagandet som Skatteförvaltningen har publicerat tidigare, (dnr A177/200/2015) ska inte uppdaterade riktlinjer för internprissättning användas som tolkningskälla när marknadsmässigheten av internprissättningen bedöms för skatteår före uppdateringen publicerades, om den uppdaterade versionen innehåller fundamentalt nya tolkningsrekommendationer och inte endast preciseringar av rådande tolkningslinje. Enligt Skatteförvaltningens uppfattning är detta ställningstagande i linje med HFD:s nya beslut.

Det bör även i fortsättningen bedömas från fall till fall om det är frågan om en specificering till existerande anvisningar eller väsentlig ändring i anvisningarna. HFD har i sitt beslut 2013:36 konstaterat att nionde kapitlet, som kom till i riktlinjerna för internprissättning år 2010,  endast var en specificering till tidigare anvisningar och den innehöll inte några grundläggande nya tolkningsrekommendationer. Därför var det i fallet möjligt att använda kapitel nio som tolkningskälla vid bedömningen av marknadsmässigheten på internprissättningen före år 2010. I beslutet 2018:173 godkände HFD däremot inte anvisningar gällande valet av internprissättningsmetod publicerade efter skatteåren i fråga. Enligt Skatteförvaltningens tolkning berodde detta på att riktlinjerna från år 2010 enligt HFD innehöll fundamentalt nya tolkningsrekommendationer jämfört med riktlinjerna från år 1995. Skatteförvaltningen beaktar omständigheterna som framgår av HFD:s beslut 2018:173 när Skatteförvaltningen använder OECD:s riktlinjer för internprissättning som tolkningskälla.

Därtill kan man från HFD:s beslut avläsa att HFD i beslutet inte har behandlat frågan om åsidosättande eller omklassificering av transaktioner utan beslutet baserade sig på valet av interprissättningsmetod och  bedömningen av huruvida inkomstskattedeklarationerna var felaktiga. Beslutet ger därför inte någon orsak till att ändra Skatteförvaltningens tidigare praxis enligt vilken Skatteförvaltningen korrekt kan identifiera och kartlägga en transaktion i intressegemenskap och göra en internprissättningsrättelse i enlighet med BFL 31 § till nackdel för den skattskyldige ifall transaktionens villkor inte är marknadsmässiga när de bedöms som en helhet.

Numera jobbar Skatteförvaltningen proaktivt med att undvika skattetvister av den typ som beskrivits ovan. Skatteförvaltningen uppmuntrar därför sina kunder att utnyttja möjligheten att utreda internprissättningsfrågor som är oklara och lämnar utrymme för tolkning till exempel genom boka tid för en diskussion på förhand med Skatteförvaltningen.