CSN:2019/40

A Ab tillhandahöll tjänster för handelsidkare på basis av samma avtal som omfattade tjänster som gällde betalterminaler och redovisning av betalningar. För tjänsterna var A Ab i direkta avtalsförhållanden med handelsidkarna. A Ab var tillståndshavare enligt lagen om betalningsinstitut.

Redovisning av betalningarna innebar att A Ab åtog sig ansvaret för att behandla och förmedla betalningar till handelsidkarna, såsom reservationsbegäranden och svar för credit- och debetkort, att behandla registreringsmeddelanden och skapa Payment File-filer och skicka dem till bankernas system. A Ab hade ansvaret mot handelsidkarna för att transaktionsuppgifterna blev behandlade och medlen redovisade både materiellt och juridiskt.

Enligt ansökan var det i betalterminaltjänsten fråga om att möjliggöra det tekniska genomförandet av betalningsrörelsen, dvs. om överlåtelse av nyttjanderätt till betalterminaler och därtill hörande stödtjänster.

Centralskattenämnden ansåg att betalningsredovisningstjänsten och betalterminaltjänsten var självständiga och separata tjänster. Tjänsterna kunde säljas oberoende av varandra och de hade separata fristående syften. Tjänsten för redovisning av betalningar ansågs vara en tjänst som syftade till att uppfylla särskilda och väsentliga funktioner för en sådan betalningsrörelse som avses i 42 § 1 mom. 4 punkten i mervärdesskattelagen och för sådana transaktioner i fråga om betalningar och överföringar som avses i artikel 135.1.d i mervärdesskattedirektivet, och utgjorde således med stöd av 41 § i mervärdesskattelagen momsfri finansiell tjänst. Det spelade ingen roll för vem finansieringstjänsten tillhandahölls. Betalterminaltjänsten var en momspliktig tjänst.

Förhandsavgörande för tiden 6.9.2019–31.12.2020.

1 § 1 mom. 1 punkten, 41 § och 42 § 1 mom. 4 punkten i mervärdesskattelagen
Artikel 135.1 d i Rådets direktiv om ett gemensamt system för mervärdesskatt 2006/112/EG
Unionens domstols dom i målet C-2/95, Sparekassernes Datacenter (SDC) och C-44/11, Deutsche Bank

Lagakraftvunnet